Om varför ”det hör till” är ett bra argument för att låta döpa sitt barn

”Det hör till” är ett vanligt argument för att låta döpa sitt barn. Argumentet kan vara mer vägande än vad det först låter som.

Dela
Pappa som ömt håller sitt barn.

Yle Åboland lyfter fram att allt färre väljer att låta döpa sina barn. I artikeln träffar vi Alexandra Valkama som inte själv är döpt och som också har låtit bli att låta döpa sina barn. Familjen har valt att plantera varsitt träd på gården för barnen och haft en liten fest i samband med det istället för dop. En vacker gest och ett val som förtjänar all respekt.

Det jag här vill fästa uppmärksamhet vid är diskussionen som familjen hade som ledde till att man inte valde dop. Pappan i familjen vill låta barnen bli döpta, och argumenterade med att “det hör till”. I diskussionen var det argumentet ändå inte tillräckligt vägande och därmed blev det inget dop.

Men varför använder man sig av argumentet ”det hör till”? Och vad ingår i argumentet? Är det egentligen mer vägande än vad det först låter som?

Varför använder man sig av argumentet ”det hör till”?

Många av oss finländare, mig själv inkluderad, lever på en skala mellan dyslexi och analfabetism när det kommer till att prata religion på en personlig nivå. Också den vältaliga och högutbildade kan bli svamlande när samtalet till exempel börjar handla om man vill låta döpa sitt barn och varför. Det kanske bara blir ett ”Det hör till”.

Samtidigt kan samtalet för båda parter vara obekvämt och så stressframkallande att primitiva fly- eller fäkta-reaktioner undanhåller oss från att närma oss frågan logiskt. Därmed kan argumentet ”barnet ska få välja själv” få passera oproblematiserat samtidigt som man nog kan välja att låta ge eller låta bli att ge vaccin åt sitt barn, utan att där reflektera om det är barnet självt som borde få välja.

Vad innefattar argumentet ”det hör till”?

Vad ingår då i argumentet ”det hör till”? Om vi ska hjälpa den där plötsligt tafatte föräldern att få fram nåt mer nyanserat? Det är förstås omöjligt att veta, men gissningsvis kan det handla om erfarenhet och tradition.

Kanske en diffus erfarenhet av trygghet i samband med att som liten be den aftonbön som mormor lärde en. Kanske upplevelsen av förundran, av ”något större” i samband med barnets födsel. Kanske våndan över det stora ansvaret som plötsligt ligger på ens axlar, och ens otillräcklighet då det ändå inte går att styra allt här i världen som händer runt omkring och med barnet.

I ”det hör till”-argumentet finns kanske också traditionen. Tradition att mina föräldrar är döpta. Och deras föräldrar. Och också deras föräldrar före dem. Visst har säkert (för) många under tidens gång tvingats in i kyrkans ritualer utan egen möjlighet att påverka det. Men säkert har många har också funnit kraft, hopp och tröst i sånger och böner och den gemenskap som religionen erbjuder och som dopet är inkörsport till.

Enligt min uppfattning är erfarenhet och tradition tunga argument. Det ligger ett egenvärde i att vara del av en tradition. Man får tillgång till ett språk och tolkningsnycklar som hjälper genom livet.

På vilket sätt kan kyrkan hjälpa hen som argumenterar med ”det hör till”?

Med andra ord är ”det hör till”-argumentet allt annat än ytligt. Samtidigt är det kanske det enda som man lyckas få fram, eftersom det religiösa snacket kan upplevas både ovant och också pinsamt.

Vi som jobbar i kyrkan får då en speciell uppgift att försöka hjälpa den som säger ”det hör till” att hitta den egna betydelsen i argumentet. Kanske skapa ställen där man får prata om trosfrågor, platser där vi kan uppmuntra frön av tro, värdesätta spår av tvivel, bekräfta, bejaka. Jobba bra med att stöda människor, under den livslånga stigen av växande och lärande.

Läs gärna mer på dopet.fi:

Vanliga frågor om dop
Karin Erlandsson text ”God nog för dopet”
Anna Bertills: Milous dop blev det finaste dop jag och vi kunnat drömma om

För dig som jobbar i församling, kolla gärna in informationen på intranätet Sacrista om de regionala utbildningsträffarna om att bygga upp ett strategiskt doparbete.

Dela
Simon Lampenius

Skribent: Simon Lampenius

Jag är koordinator för sociala medier på Kyrkostyrelsen och bloggar om beröringspunkter mellan digitalisering och arbetet i kyrkan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *