På världsmissionskonferensen i Arusha lyssnade vi under fem dagar i mars till olika röster. De flesta inläggen kom från majoritetsvärlden (Afrika, Asien, Latin-Amerika och Oceanien). Vi har vant oss vid att beskriva hedendom i termer av trolldoktorer och svart magi. Under konferensen identifierade rösterna från världens marginaler vårt globala ekonomisk-materialistiska system som den mest allvarliga avgudadyrkan i vår tid. När förkunnelsen om omvändelse ofta har handlat om att avsäga oss personliga laster, talade presentatörerna i Arusha om omvändelse från system som skapar orättvisa, våld och utnyttjande av de svagaste.
”I det globala systemet har finansmarknaden blivit en av vår tids avgudar. Den har förstärkt en kultur av dominans och diskriminering, som fortsättningsvis utesluter miljontals människor, och håller dem kvar i förhållanden av sårbarhet och utnyttjande.”
Denna grundanalys av de makter som kyrkan bör står upp emot idag finns i det avslutande dokumentet ”Kallelse till lärjungaskap från Arusha”
Missionens medel och mål är lärjungaskap, en term vi inte är alldeles vana att använda i vår folkkyrkliga miljöer. Vi talar ju mera om att leva som kristen, eller om att följa Jesus. I slutdokumentet syns de sydliga kyrkornas betoning av det kollektiva. ”Kallelsen att vara lärjunge leder oss till att dela och leva ut Guds kärlek i Jesus Kristus genom att söka rättvisa och fred på vägar som är andra än världens vägar (Joh:14:27). Så svarar vi på Jesu kallelse att följa Honom från världens marginaler”
Det avslutande dokumentets rekommendationer och den tillhörande bönen utgår från ett helhetsperspektiv, där missionen är ett redskap för den treenige Guds återupprättande av skapelsen, befriande av den fallna världen, och förnyande av tro och kärlek genom Anden. Under de senaste femtio åren har en inspirerande vision av kyrkans glädjefyllda och holistiska mission som ett redskap för Guds rike vuxit fram i såväl ekumeniska, evangelikala som katolska läger. Tyvärr släpar diskussionen efter i Finland. Ändå hörs glädjande många unga röster som talar för ett kristet vittnesbörd, i vilket arbete för rättvisa, fred och diakoni är omistliga delar.
Det var lätt att ryckas med i de afrikanska rytmerna och melodierna under konferensen. Andaktslivet gav djup. Frågan är ändå hur vi går vidare i konkret tjänst. Det finns ytterst få platser där kyrkorna är helt oberoende av det ekonomiska systemet. Både i nord och i syd är vi en del av det vi kritiserar. Kyrkor som påtalar bristen på utbildning och hälsovård för alla är ibland förvånansvärt tysta när det gäller utvecklandet av företagsamhet, skatteuppbörd och ekonomiska utjämningsmekanismer. Vill vi ha förändring, behövs konstruktiva lösningar. På många håll förväntas kyrkan påverka i ”världsliga” frågor. För en tvåregementlig lutheran faller det sig inte alldeles naturligt. Biskopar i kyrkor där marginalisering och tudelning är verklighet har inget annat val.
Skiljelinjen går inte bara mellan ”oss” och ”dem”, utan rakt igenom oss alla som drömmer och längtar efter högre levnadsstandard. Mission kräver personlig reflektion och omvändelse. På vilket sätt är jag en del av den värld som genererar orättfärdighet? Vad behöver jag vända mig ifrån? Hur bidrar min livsstil till ojämlikhet människor emellan och utarmning av skapelsen? Från insikterna om att vi alla är marginaliserade från det Gud menat oss att vara och att vi alla upprättas och försonas av Guds rena godhet, kan Guds rikes nya gemenskap växa fram och skapa verklig förändring.
Månad: mars 2018
Efter valet
Senaste veckas ärkebiskopsval har nu stötts och blötts i tidningsspalter, på sociala medier och i kaffebordsdiskussioner. Som alltid när två kandidater finns kvar på slutrakan så delas anhängarna i vinnare och förlorare. De som fick sin kandidat vald är nöjda medan anhängarna till den kandidat som inte nådde ända fram tacklar besvikelsen på olika sätt, alltifrån ett lugnt accepterande till impulsiva uttalanden i olika kanaler.
Det här är mänskligt och också förståeligt. Besvikelsen har och bör få sin tid och plats. Sedan är det en annan sak att den lätt blir destruktiv om den odlas alltför intensivt och länge. Val är val och de som har haft rösträtt har nu valt ärkebiskop enligt kyrkans ordning.
När man följt debatten både före och efter valet har det varit frapperande hur stark fokuseringen har varit på ärkebiskopens person. Ärkebiskopen är förstås i en mening kyrkans röst och dess ansikte, och den som innehar posten har möjlighet att sätta agendan i viktiga frågor både i kyrkan och i samhället. Något som Kari Mäkinen och flera andra före honom gjort.
Men samtidigt är det skäl att understryka att ärkebiskopen inte är lika med kyrkan. Kyrkan är de heligas gemenskap som består av många lemmar som tillsammans förmedlar det goda budskapet om Jesus Kristus. Ibland får man det intrycket att allt nästan står och faller med om ärkebiskopen är konservativ eller liberal eller går någonstans mittemellan. Så är det naturligtvis inte!
Om vi analyserar kyrkans situation utgående från ett lite vidare perspektiv märker vi att ärkebiskopen egentligen inte kan påverka det som sker i den omfattning som media antyder. Detta trots självskrivet ordförandeskap i kyrkomötet och kyrkostyrelsens plenum, plus en framträdande roll i media. Kyrkan har de senaste 15 åren förlorat i snitt mellan 30 000 och 40 000 medlemmar per år. Det här har man gjort oberoende av om ärkebiskopen hetat Jukka Paarma eller Kari Mäkinen. I själva verket har utskrivningarna accelererat under Mäkinens tid, trots han upplevts aktuell och profetisk i sina uttalanden.
Och ett är säkert. Den här trenden kommer att fortsätta också under Luomas tid. Och trenden skulle ha fortsatt även om ärkebiskopen hetat Björn Vikström. Ingen av våra ärkebiskopar eller biskopar har heller kunnat vända den nedåtgående trenden ifråga om antalet gudstjänstdeltagare och barn och unga som deltar i församlingens verksamhet.
Ärkebiskopens uttalanden må ha ett viktigt symbolvärde, men kyrkan är mycket mer än sin ärkebiskop. Kyrkans framtid avgörs inte heller av en enskild ärkebiskops uttalanden, hur välformulerade, profetiska eller aktuella de än är. Och väl så för den lutherska kyrkosynen bygger teologiskt inte på ärkebiskopen utan på det grundläggande faktum att kyrkan framförallt är Kristi kyrka och de heligas gemenskap. Detta har profana media, och tyvärr ibland också dito kyrkliga, lite svårt att förstå.
Nej, kyrkans framtid och vilken roll den spelar i vårt samhälle handlar om helt andra saker. Kyrkans och kristendomens framtid och ställning i vårt land avgörs på verkstadsgolvet; då vi förkunnar evangeliet, tar oss an samhällets olycksbarn och arbetar för social rättvisa. Kyrkans framtid avgörs i aftonbönen vid barnets säng, i hur vi bemöter flyktingen och genom ett frimodigt vittnesbörd om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Om ärkebiskopen är ”leadsinger” i den här kören är det bra, men mera avgörande är om kyrkans medlemmar i ord och handling följer Mästaren från Nasaret i sin kallelse i vardagen.
Så nu får vi tacka Björn för en uppoffrande och god insats i valet, be om Guds välsignelse över Tapio Luomas värv som ärkebiskop och fortsatta att arbeta för Guds rike.