Senaste veckas ärkebiskopsval har nu stötts och blötts i tidningsspalter, på sociala medier och i kaffebordsdiskussioner. Som alltid när två kandidater finns kvar på slutrakan så delas anhängarna i vinnare och förlorare. De som fick sin kandidat vald är nöjda medan anhängarna till den kandidat som inte nådde ända fram tacklar besvikelsen på olika sätt, alltifrån ett lugnt accepterande till impulsiva uttalanden i olika kanaler.
Det här är mänskligt och också förståeligt. Besvikelsen har och bör få sin tid och plats. Sedan är det en annan sak att den lätt blir destruktiv om den odlas alltför intensivt och länge. Val är val och de som har haft rösträtt har nu valt ärkebiskop enligt kyrkans ordning.
När man följt debatten både före och efter valet har det varit frapperande hur stark fokuseringen har varit på ärkebiskopens person. Ärkebiskopen är förstås i en mening kyrkans röst och dess ansikte, och den som innehar posten har möjlighet att sätta agendan i viktiga frågor både i kyrkan och i samhället. Något som Kari Mäkinen och flera andra före honom gjort.
Men samtidigt är det skäl att understryka att ärkebiskopen inte är lika med kyrkan. Kyrkan är de heligas gemenskap som består av många lemmar som tillsammans förmedlar det goda budskapet om Jesus Kristus. Ibland får man det intrycket att allt nästan står och faller med om ärkebiskopen är konservativ eller liberal eller går någonstans mittemellan. Så är det naturligtvis inte!
Om vi analyserar kyrkans situation utgående från ett lite vidare perspektiv märker vi att ärkebiskopen egentligen inte kan påverka det som sker i den omfattning som media antyder. Detta trots självskrivet ordförandeskap i kyrkomötet och kyrkostyrelsens plenum, plus en framträdande roll i media. Kyrkan har de senaste 15 åren förlorat i snitt mellan 30 000 och 40 000 medlemmar per år. Det här har man gjort oberoende av om ärkebiskopen hetat Jukka Paarma eller Kari Mäkinen. I själva verket har utskrivningarna accelererat under Mäkinens tid, trots han upplevts aktuell och profetisk i sina uttalanden.
Och ett är säkert. Den här trenden kommer att fortsätta också under Luomas tid. Och trenden skulle ha fortsatt även om ärkebiskopen hetat Björn Vikström. Ingen av våra ärkebiskopar eller biskopar har heller kunnat vända den nedåtgående trenden ifråga om antalet gudstjänstdeltagare och barn och unga som deltar i församlingens verksamhet.
Ärkebiskopens uttalanden må ha ett viktigt symbolvärde, men kyrkan är mycket mer än sin ärkebiskop. Kyrkans framtid avgörs inte heller av en enskild ärkebiskops uttalanden, hur välformulerade, profetiska eller aktuella de än är. Och väl så för den lutherska kyrkosynen bygger teologiskt inte på ärkebiskopen utan på det grundläggande faktum att kyrkan framförallt är Kristi kyrka och de heligas gemenskap. Detta har profana media, och tyvärr ibland också dito kyrkliga, lite svårt att förstå.
Nej, kyrkans framtid och vilken roll den spelar i vårt samhälle handlar om helt andra saker. Kyrkans och kristendomens framtid och ställning i vårt land avgörs på verkstadsgolvet; då vi förkunnar evangeliet, tar oss an samhällets olycksbarn och arbetar för social rättvisa. Kyrkans framtid avgörs i aftonbönen vid barnets säng, i hur vi bemöter flyktingen och genom ett frimodigt vittnesbörd om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Om ärkebiskopen är ”leadsinger” i den här kören är det bra, men mera avgörande är om kyrkans medlemmar i ord och handling följer Mästaren från Nasaret i sin kallelse i vardagen.
Så nu får vi tacka Björn för en uppoffrande och god insats i valet, be om Guds välsignelse över Tapio Luomas värv som ärkebiskop och fortsatta att arbeta för Guds rike.
Tack Sixten för en klar och positiv text! viktigt att komma ihåg och allt emellanåt reflektera över vem det är som är ”den där kyrkan.” Ha en bra dag och hangöhälsningar! H.
Ebba L.
Vad vi nu förstår har Sverige blivit en ren diktatur. De rödgröna och Alliansen kallar sig demokrater samtidigt som dom hatar och ratar Jimmy Åkesson. Detta är äkta mobbning när den är som värst och så ska dom föregå med gott exempel för sin barn och förklara för dom att mobbning är absolut fel. Man mår lindrigt talat illa. Hur kan ska vuxna personer bete sid så otroligt lågt och nedvärdera Jimmy Åkesson så till den milda grad, detta är som vi alla förstår också en stor kränkning mot alla som röstat på SD. Ta ert förnuft till fånga och visa att ni är vuxna människor och inte inkapabla analfabeter. Lyssna och lär av jimmy, han är den enda som begriper vart Sverige är på väg. Och den rakaste och ärligaste. Sluta med ert jollrande!