Månad: maj 2018

Välj att påverka

Vem bryr sig om församlingen? Den frågan kan man med fog ställa i ljuset av röstningsprocenten i senaste församlingsval 2014. Trots en massiv och relativt påkostad kampanj med reklam och stor mediasynlighet röstade endast 15,5 procent av församlingsmedlemmarna.

Förklaringarna bakom den låga röstprocenten är många. En del tycker säkert att allt är bra som det är och känner inget större behov av att påverka. Andra folkkyrkomedlemmar lever enligt devisen ”believing in belonging” (tror på tillhörigheten) och bryr sig föga i vad som sker i hemförsamlingen och allra minst i dess beslutande organ. Huvudsaken är att kyrkan finns där om och när man behöver den. En tredje grupp tvår sina händer i besvikelse. Man har försökt påverka men ingenting har ändrats i sak. Kyrkan fortsätter att göra så som den alltid gjort.

I höst är det dags igen. Den 18.11 är det val av nya ledamöter till kyrkofullmäktige i enskilda församlingar och till gemensamma kyrkofullmäktige och församlingsråd i församlingar som tillhör en samfällighet.

Man behöver inte äga någon större profetisk gåva för att pricka in ett valdeltagande i samma kategori som senast. Eller finns det skäl att tänka om? För det är inte egalt vem som sitter och besluter om församlingens resurser och arbete. När resurserna blir mindre krävs det öppenhet, frimodighet och visioner för att göra de rätta prioriteringarna.

Vad skall vi satsa på? Hur mycket av inkomsterna får gå till fastigheter och underhåll? Hur upprätthåller vi ett fungerande gudstjänstliv och ett livskraftigt barn- och ungdomsarbete? Frågorna är många och utmanande.

Det som förenar dem är att de kräver sin man och kvinna i de beslutande organen. Det behövs andlig klarsyn och sakkunskap inom många olika områden. Gärna i kombination med mod och vilja att pröva nya okända stigar då de ekonomiska resurserna krymper.

När Gud kallade profeten Jesaja och frågade vem han skulle sända svarade profeten; ”Jag, sänd mig.” Det behövs i höst många som svarar på samma sätt så att församlingsmedlemmarna i vårt stift får goda och mångsidiga kandidater att välja mellan. Och om du inte själv vågar svara som Jesaja, så gå åtminstone och rösta. Församlingen behöver din röst.

Valets tema #minkyrka utmanar oss att ställa upp och tillsammans forma kyrkans framtid, så att möjligast många känner att de med stolthet kan tala om kyrkan som #minkyrka.

(Låter det intressant så finns mera material och info på www.forsamlingsvalet.fi)

Kyrkpress och Flamboyant

F**n Ann-Katrin, jag brukar inte läsa Kyrkpressen, men tog tag i den en dag och började med att läsa från slutet. Herre Gud, du skriver i Kyrkpressen. J**la bra, f**n jag läste allt. Herre min tid så det var intressant!

Så lät det i telefonen en dag. Det var en mera ovanlig feedback på ett av mina Inkast i KP.  Hen som hörde av sig var en ”affärsbekant” som säljer varor/tjänster till det sjukvårdsdistrikt jag arbetar i. Det är många som tackar och kommenterar mina skriverier. De flesta av dem som ger feedback hör till kyrkans ”innegäng”, men ibland kommer det råbarkade, men hjärtliga kommentarer som den ovan. Jag har hört att i vissa team av den personal jag jobbar med klipper ut Inkasten och tejpar upp dem på kylskåpsdörren, så att de som inte har Kyrkpressen kan läsa. Då blir jag extra glad. Naturligtvis för att det jag skrivit lästs, men ännu gladare för att Kyrkpressen blivit läst. Det här bara det jag hört. De andra Inkastarna och KP:s egna redaktörer får ännu mera feedback.

Förutom de kyrkvana som läser KP,  vet jag om många vars enda kontakt till det kyrkliga är via KP. -Jag är inte religiös och inte går jag i kyrkan, men gärna läser jag Kyrkpressen. Det har vi hört många gånger.

För en tid sidan var jag på en äldre mans begravning i Larsmo. Vid minnesstunden kom en för mig främmande dam och tog i hand. -Jag läser allt du skriver i KP, fortsätt att skriva.

Mina Inkast och funderingar är inte det viktiga här. Jag berättar bara om det jag hör från många i den yttre kretsen som läser KP och får ett och annat Guds Ord den vägen. Det viktiga är att vi ställer upp för vår Kyrkpress så att Ordet når in i hem och hus där det kyrkliga livet inte alltid känns hemvant.

I Vasa, min hemförsamling, har man beslutat att inte mera prenumerera på KP till församlingsmedlemmarna. Beslutet är inte taget lättvindigt, församlingen har stora sparkrav på sig och pressen är på församlingens ledning och förtroendevalda är stor. För stor. Men att skippa KP är i mina ögon en katastrof för alla i Vasa som nu får tidningen. Javisst, man överlever utan KP. Man överlever t.om utan andra tidningar.  Frågan jag funderar på i min kammare är, har vi råd att klippa av kontakten till alla de som läser KP, som den vägen får veta vad som händer inom kyrkan. Som kanske får en andlig hälsning, även om man inte kanske använder de orden. KP är ju mission i sin allra bästa form. Når ut, över gränser dit inte församlingsverksamheten alltid når.  Den stora församlingen Vasa måste avstå från en av sina missionskanaler till ”vanligt folk”. Kanske mindre församlingar hamnar och gå samma väg. Då slutar det ju riktigt illa.  Ett Inkast klarar man sig utan,  men vår egen tidning som känns som ett kontaktmedel oss finlandssvenskar emellan, är det svårare att klara sig utan.

Jag läser inte tidningen från pärm till pärm. Jag läser inte vitsen på baksidan, men har hört om både prostar och andra församlingsarbetare som när de tar upp KP ur postlådan genast läser vitsen. Inte orkar jag alltid läsa andakten eller artiklar jag tycker är tråkiga eller inte intresserar mig. Men varje vecka finns det texter jag läser och begrundar. Som ger tankar. Som ger förbönsämnen.

Trädet, Flamboyanten, som lyser upp detta inlägg blommar i Dakar, Senegal. När det är som mest torrt, dammigt och trist i naturen på våren, innan regnen, då slår dessa vackra blommor ut. Som små, nej stora, naturprotestanter talar de till mig om allt det vackra som finns. Om hoppet som finns. Om Livet som lever, trots att det ser dött ut. Kyrkpressen kan också vara en Flamboyant – i färggrannhet och skönhet kan tidningen inte tävla med trädet, men kanske ingjuta hopp och glädje som trädet gör i torkan.

Bland flyktingar i Aten

För en månad sedan hade jag förmånen att dra en studieresa till Aten med en grupp från Borgå stift. Det var en del kyrkliga medarbetare som jobbar med flyktingarbete i sina respektive församlingar. Resan gjordes i samarbete med Kyrkans Utlandshjälp och syfte med resan var att bekanta sig med kristna organisationer som bedriver flyktingarbete i Aten.

Den första missionären vi träffade under vår resa var finlandssvenska Martin Sandås, som jobbar med att starta upp den ekumeniska korttids missionsorganisationen för ungdomar, Ungdom med Uppgift i Grekland. Martin berättade kort om flyktingsituationen i Grekland och vi fick veta att 60 000 är den officiella siffran på flyktingar som man just nu räknar med i hela Grekland. Det kan jämföras med siffran 12 000 som vi har i Finland för tillfället. På öarna vi den Turkiska gränsen kommer det in ca. 100 nya flyktingar varje vecka. Siffran har ökat nu under våren i jämförelse med hur det var under vintern. Detta har lätt till att flyktingarna inte längre ryms på de flyktingförläggningar som finns ute på öarna utan får fritt röra sig omkring i Grekland.

Familjen Sandås jobb består i förutom att starta upp Ungdom med Uppgift, att fördela team av ungdomar som kommer för att jobba med kristna flyktingorganisationer i Aten. Tillsammans med Martin besökte vi två organisationer, som Ungdom med Uppgift jobbar med. Den en av dem var Samaria Church där vi mötte den koreanska pastor Philip, som jobbat med flyktingar i Aten i närmare 20 år. Den organisation som han basar för sysslade med språkundervisning för flyktingar, samt med lunchbespisning för de som går på kurserna i tyska och engelska. Dean andra organisationen vi besökte tillsamman med Martin var International Christian Consulate som fokuserar på flyktingar som har konverterat till kristen tro och har byggt upp ett system med tillfälligt boende för sådana som riskerar förföljelse på grund av sin omvändelse av tidigare landsmän.

Ortodoxa Apostolis arbete

Dag två på vår studieresa kunde vi ta del av organisationen Apostolis arbete, som är en NGO för Atens ärkestift, alltså den ortodoxa kyrkan. Apostoli började som en organisation för att jobba med förståndshandikappade, sedan utökade man sin verksamhet mera diakonalt när den ekonomiska krisen slog till. När ett stort antal flyktingar kom 2015 började man med flyktingarbete. Apostoli och Kyrkans Utlandshjälp har haft ett nära samarbete under de senaste åren och Kyrkans Utlandshjälp har finansierat en del av Apostolis flyktingprojekt. Tillsammans med Apostolis medarbetare Vassi Leontari besökte vi ett utbildningscenter de bedriver för språkundervisning av främst barn och unga, samt ett flyktingboende för ensamkommande barn. Vassi berättade för oss att de grekiska myndigheterna jobbat med att barn till invandrare skall kunna gå i grekisk skola och att många flyktingar också kunnat flytta in i lägenheter på staden, i stället för att bo i flyktingläger. På många sätt känns det som om man fått läget under kontroll, men ännu finns det flyktingar som bor ute på gatorna och lever på soppkök. En av utmaningarna man fortfarande har med flyktingbarn som skall gå i grekiska skolor är att man inte har någon förberedande undervisning i grekiska, så det är en sak som Apostoli jobbar med på sitt undervisningscenter och på boendet för ensamkommande barn.

Kyrkans Utlandshjälp

Kyrkans Utlandshjälp har i samarbete med organisationen GFOSS organiserat IT-undervisning och undervisning om datakodning för både flyktingar och greker. Till dessa ”Code + Create” kurser måste man ansöka för att komma in. Flyktingarna måste själva söka till kurserna och bli antagna på basen av sitt intresse för att lära sig datorprogram och att koda. En typ av stress som drabbar de unga ensamkommande är att snabbt kunna få ett jobb för att de skall kunna sända hem pengar till sina släktingar som bor i de krigsdrabbade länderna, eller annars bor i fattigdom och misär. Med hjälp av IT-kurserna hoppas man att de skall kunna få verktyg att komma in i arbetslivet med.

Helping Hands

Den sista dagen i Aten besökte vi organisationen Helping Hands, där man berättade att hjälpbehovet bland flyktingarna hade förändrats och att från att ha delat ut mat och kläder kunde man nu att koncentrera sig på att också där syssla med språkundervisning. Den grekiska organisationen Helping hands som verkat i mera än 25 år bjuder också ut möjlighet för frivilliga att engagera sig i flyktingarbete. Bland medarbetarna finns också finländska missionsorganisationers missionärer, bl.a. missionsföreningens Såningsmannens medarbetare jobbar igenom Helping Hands.

Det som deltagarna i studieresan lärde sig av de olika organisationerna är att hjälpbehovet bland flyktingarna har ändrats på samma sätt som i Grekland från det akuta behovet av mat och kläder till språkundervisning och kunskaper som behövs för integration. En annan insikt var också att en av utmaningarna nu i flyktingarbetet är att försöka hitta konstruktiv sysselsättning i väntandet, samt att försöka få flyktingar att hitta stigar in till vårt samhälle.    Pastor Philip, Martin Sandås och Kaj-Mikael Wredlund

Jämlikhet och varannan damernas

Frågan om huruvida Handelsgillet i Helsingfors skall ändra sina stadgar, så att också kvinnor kan bli medlemmar, har orsakat en livlig debatt. Åsikterna går isär och i stridens hetta har en del medlemmar avfyrat uttalanden som hade mått bra av att lämnas osagda. Till den senare kategorin hör onekligen kommentarer av typen ”vem vill nu sitta med gamla tanter”, eller ”vi samlas i Handelsgillet för att slippa kvinnorna”. Som femtiosjuåring med tilltagande gubbfaktor kan jag intyga att det inte behöver vara mera spirituellt att samlas med gamla gubbar än dito tanter, men den diskursen kan vi kanske lämna därhän.

Jag har inga som helst avsikter att värdera Handelsgillets vägval, men diskussionen är intressant och viktig ur ett jämlikhetsperspektiv. För det är inte så lätt alla gånger detta med jämlikhet. Som princip är säkert varannan damernas eller för den delen i andra sammanhang, varannan herrarnas, eftersträvansvärd. Men i praktiken är livet inte så svartvitt, och skall inte heller vara det.

De flesta torde instämma i det faktum att en organisation, som likt Handelsgillet skall främja näringslivet, räknar med att både män och kvinnor behövs. Och i dagens samhälle borde det vara närmast en självklarhet. Samtidigt finns det andra sammanhang där både kvinnor och män var för sig behöver egna rum utan att bli påtvingade varannan damernas eller herrarnas.

För ingen kommer väl på den befängda idén att en damkör måste tillåta herrar i sina led eller att manskören absolut bör ha kvinnliga korister. Det är likaså helt legitimt att församlingens kvinnor samlas till en kvinnoweekend utan att männen för den skull tar på näsan. Och fastän jag gav 8 månader av mitt liv åt armén så har jag inga problem med att kvinnor inte omfattas av den allmänna värnplikten.

Tyvärr blir diskussionen om jämlikhet – så också i det här fallet – förenklad och förs allt för ofta med ensidigt feministiska eller manschauvinistiska förtecken. Resultatet blir då också därefter. Frågor som berör kön och jämlikhet är per definition komplexa. Samtalet om dem färgas också av kulturbundna, kyrkliga och samhälleliga traditioner, som varierar från tid till tid.

Det torde stå utom allt tvivel att vi inte på alla punkter har ett jämlikt samhälle. Kvinnans euro är inom alltför många branscher mindre värd än mannens och antalet kvinnor på ledande poster borde vara större. Men vägen till jämlikhet blir konstgjord och föga fruktbar om diskussionen enbart handlar om matematik, kvotering och varannan damernas eller herrarnas.

I grund och botten är frågan mera komplex än så. Det handlar om attityder och de förändras som bekant långsamt. Hos en del är de t.o.m. så cementerade att när man väl fattat en ståndpunkt, så fattar man ingenting mera. Men attityder kan förändras och tidigare gjorda beslut kan och bör omprövas. Till det behövs det goda och konstruktiva samtalet och det måste föras i olika rum. Ibland är det bra att det förs i ett rum för kvinnor och andra gånger i rum för enbart män. Men vi får aldrig glömma att det oftast blir bäst om vi för samtalet om jämlikhet i rum dit både män och kvinnor har tillträde.

Det här är också helt i linje med grundtanken i Guds skapelse då vår Herre skapade människan till sin avbild, till man och kvinna.