Galet rika asiater

Brudpar i Ho Chi Minh City, Vietnam.

Denna blogg innehåller ingen spoilervarning. Ifall du inte sett filmen ”Crazy Rich Asians” kan du lugnt läsa vidare. Du kan ändå se filmen med stor behållning. Det är en ”feel good” romantisk komedi. Intressant på många sätt och vis. Jag tittade själv på den på flyget från Bangkok i våras och kunde nog känna igen många saker i filmen från mina många resor i Sydostasien.

Jag vill berätta om två scener ur filmen som fick mig att skriva denna blogg. Två scener som talar om situationen i Sydostasien. Det speciella med filmen överlag är att producenten och alla filmskådespelare är asiater, som visserligen kanske alla är bosatta i USA. Det är en Hollywood produktion, så filmen har spelats in med stora pengar. Samtidigt som den är amerikansk är den också asiatisk och alla filmmiljöer är från Singapore, eller Malaysia. Filmen handlar om ett förälskat par, som åker till Singapore för att mannen skall vara bestman på sin kompis bröllop.

När de anländer till flygplatsen Changi i Singapore utbrister kvinna som inte varit där förut, att hon inte visste att flygplatsen både har en fjärilsträdgård och en biograf, allt JFK flygplatsen i New York har är salmonella och förtvivlan. Det är nog så att framtiden finns i Asien och att både USA och Europa backar som länder och kontinenter. Vi har en åldrande befolkning, som redan äger allt de behöver och konsumtionen går trögt. Varuhusen förlorar både i besökare och i värde. Ur en miljöaspekt är det bra. Det är bra att vi skär ned på vår konsumtion och använder oss av det vi redan har skaffat, men det befrämjar inte den ekonomiska tillväxten. Vill man i ett land ha ekonomisk tillväxt måste man antingen se till att de föds flera barn eller kommer in mera människor utifrån, enligt nationalekonomiska teorier.

Tillväxtmarknader i Sydostasien

Förutom Japan och numer delvist Kina, där befolkningsökningen avstannat och t.o.m. befolkningen minskar (gäller främst Japan) så är länderna i Sydostasien länder med låg medelålder, och blomstrande ekonomier. Man talar om tillväxtmarknader. Vietnam är ett exempel. När Vietnamkriget slutade 1975 var landet ett av världens fattigaste. Sedan år 2010 har den ekonomiska tillväxten varit ungefär 5% per år. Vietnam har idag en befolkning på 95 miljoner varav hälften är under 35 år. Det är människor på väg ut i livet som behöver skaffa sig sina egna hem och allt vad som hör till. Det är också länder där fabriker etablerar sig när tillverkningen av varor blir för dyrt i t.ex. Kina. Sydostasien är ett tillväxtområde. De senaste åren har priserna gått upp rejält i bl.a. Thailand, som börjar bli dyrt för europeiska turister.

Kyrkor som tillkommit genom kinesisk invandring

En annan scen som jag vill berätta om i filmen är när vi första gången får se mamman till mannen i relationen. Hon har kinesiskt ursprung och kom med gamla pengar till Singapore och hör till de rikaste släkterna i staden. När vi får se henne första gången i filmen sitter hon med sina väninnor och håller ett bibelstudium. Det är inte alls så konstigt. En hel del av de ”gamla europeiska kyrkorna” i Sydostasien har kinesiskt ursprung. Det var kristna kineser som flyttade antingen frivilligt eller tvingat under kulturrevolutionen till andra länder. Kristendomen spred sig med kinesiska emigranter bl.a. till Malaysia.

Kristendomen av idag är inte så eurocentrisk eller amerikansk som vi kanske ibland tror. En del av de kyrkor som idag sänder ut missionärer har också asiatiskt ursprung. Vi brukar ibland tala om kyrkor från det globala syd. Kyrkor från både Hong Kong och Singapore har sina kristna missionärer utsända till andra asiatiska länder som Vietnam, Nepal eller Kambodja. Kristendomen idag är framför allt global och det är ofta kyrkor som har det finansiellt välställt som har möjligheter att sända ut missioner.

Filmen ”Crazy Rich Asians” fick mig att tänka ur många nya olika synvinklar, kanske filmen gör det samma med dig?  

De svenska barnen

Barnkören har sjungit i högmässan i Skärholmens kyrka. Vid kyrkkaffet efteråt frågar en församlingsrådsmedlem av kyrkoherden: ”Finns det inga svenska barn i barnkören?” Kyrkoherden svarar: ”Jo, dom är svenska allihopa, men inte blonda och vithyade”.

Kyrkoherden Malin Strindberg berättar historien för mig när vi träffas. På ett sätt har medlemmarna i församlingsrådet sett den förändring som inträffad de senaste decennierna i församlingen och på ett sätt har de ändå inte registrerat den.  Medlemmarna i församlingsrådet var med och byggde församlingen, en del var med om att bygga kyrkan med sina egna händer. Kyrkan delar ett hörn av torget och vi den ena sidan finns den köpgalleria som nyss fyllt 50 år. För 50 år sedan då Skärholmen i Stockholm byggdes, var det människor från innerstaden som flyttade ut till moderna lägenheter med rinnande vatten och moderna badrum. Med dem flyttade också en del arbetsrelaterad invandring. På 1970-talet kom det en del från Finland. På 80-talet kom andra invandrare, människor som flydde krig och oroligheter. På 90-talet kom många från Balkan, men också från Etiopien, Tanzania och framför allt Mellanöstern. 

I Skärholmen med omnejd bor det idag 38 000 människor men bara ungefär 20% av dem hör till Svenska kyrkan, omkring 7 500 församlingsmedlemmar. Det speciella är ändå att kyrkan är full varje söndag. När de sekulariserade slutade gå i kyrkan flyttade nysvenskarna in. I dag lånar man också ut kyrksalen till en Mekane Yesus församling, som är en luthersk församling från Etiopien.

Framtiden bor hos oss

Skärholmens församling hör till ett nätverk av församlingar i Svenska Kyrkan som heter: ”Framtiden bor hos oss”. De är församlingar där kyrkotillhörigheten är låg, men där det på området finns väldigt många invandrare. Nätverkets församlingar finns bl.a. i Stockholm, Göteborg, Linköping, Uppsala och Malmö. På grund av sina få kyrkomedlemmar skulle dessa vara fattiga församlingar, på gränsen att läggas ned om det inte var för ett utjämningssystem som finns i Svenska kyrkan. Nu klarar de sig något så när och kan hålla dörrarna öppna. 

Skärholmens församling är en fattig liten församling inklämd mellan rikare församlingar och man får också stöd från diakonifonder inne i Stockholms stadskärna för att kunna fungera diakonalt. Mycket av församlingens verksamhet snurrar runt mat. Man har soppluncher och hamburgerkvällar. Eftersom man vill att fattiga församlingsmedlemmar inte skall känna sig som offer, tar man in en symbolisk summa för sina luncher. En soppa kan kosta 20 Kr.

I kyrkan finns ett kyrktorg, som fungerar som en förlängning av det riktiga torget som finns utanför. Där sitter vid ett bord äldre män som dricker kaffe och talar med varandra på arabiska, vid ett annat bord sitter kvinnor och stickar. Innanför dörren har några rumänska tiggare kommit in för att värma sig och låna toaletten.

Goda grannar

Under samma studieresa för medarbetare inom flyktingarbetet som arrangerats för Helsingfors stift och Borgå stift besökte vi också projektet ”Goda grannar” i Katarina församling. Goda grannar är ett samarbetsprojekt med Södermalms moskén, som också kallas Stockholms stora moské. Det är ett samarbetsprojekt som inleddes 2015. I projektet arrangerar man gemensamt språkcaféer och rådgivning bl.a. om juridiska frågor med också om samhället i övrigt. Under studieresan besöktes också Rinkeby och Stockholms stift.

Mekane Yesus kyrkans utmaningar

Mekane Yesus kyrkan, är den evangelisk-lutherska kyrkan i Etiopien som grundats 1959. Den är idag världens största lutherska kyrka med sina 9 miljoner medlemmar. Det är en kyrka som växer och som också i sin teologi betonar diakonins betydelse.

Diakonins betydelse
Allt sedan 1970-talet har man i Mekane Yesus kyrkan betonat diakoni, som ibland också kan beskrivas som biståndsarbete. Man skriver i ett brev till Kyrkans Världsråd i början av 1970-talet att liksom en fågel behöver två vingar för att flyga behövs både förkunnelse och diakoni i kyrkans liv. Allt sedan dess har den holistiska synen på mission varit ett faktum. Nöden i Etiopien har gjort att man aldrig glömt bort den diakonla dimensionen även om kyrkan växt. På 1980-talet hade man sina hungerkatastrofer och ännu idag är det problem med jordbruket och ägoförhållanden. Den nya kolonialmakten Kina har gjort insteg på många håll i Afrika, så även i Etiopien och även om man byggt upp och underhållit infrastrukturen har man också lagt beslag på åkermark, genom att för en billig penning köpa upp land av markägare. Detta var en av orsakerna till oroligheterna för något år sedan. Menake Yesus kyrkan är fortfarande en social samhällelig aktör, som har sin egen avdelning för bistånd och diakoni, skilt från den egentliga kyrkliga verksamheten. Sedan år 2000 har man från Etiopiska statens sida velat se det på det sättet och sedan 2009 har kyrkans biståndsavdelning haft status som en stiftelse för välgörenhet i samhället. I dagens läge satsar man mycket på barn och ungdomars välbefinnande. Man försöker också stärka samhällets acceptans för handikappade, som traditionellt har setts som bestraffade av Gud och som något som familjerna velat gömma undan. Kyrkans biståndsavdelning värnar om de handikappades rättigheter och möjligheter att förbättra sina livsförutsättningar. Mycket av denna verksamhet gör man i samarbete med t.ex. Finska Missionssällskapet.

Kyrkan växer
Vid tiden för kyrkans grundande 1959 hade man kring 20 000 medlemmar. Idag är man uppe i 9 miljoner. Vissa år har kyrkans tillväxt varit hela 8% per år. En hel del av tillväxten kan förklaras som naturlig tillväxt. Etiopien är det näst folkrikaste landet i Afrika (efter Nigeria) med en totalbefolkning på omkring 100 miljoner människor. Speciellt muslimernas antal i landet ökar eftersom de inte använder preventivmedel. Förutom den naturliga tillväxten händer det sig också att etiopisk-ortodoxa människor konverterar till Mekane Yesus kyrkan. Man betonar i kyrkan att det är varje medlems uppgift att predika evangeliet och man beskriver sin kyrka som en karismatisk luthersk kyrka. Den Etiopisk Ortodoxa kyrkan är en orientalisk ortodox kyrka och den största kristna kyrkan i landet med omkring 39 miljoner medlemmar. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan är en gammalmodig kyrka och de som konverterar till Mekane Yesus kyrkan beskyller sin gamla kyrka för att inte predika evangeliet om Jesus Kristus, utan mera tala om änglar och helgonlegender. En del muslimer konverterar också till Mekane Yesus kyrkan och konverteringsprocessen tar mellan 1-3 månader. Men det är nog främst bland de redan kristna som konvertering sker. Ändå betonar man i Mekane Yesus kyrkan att man har ett gott förhållande till den etiopisk-ortodoxa kyrkan och med muslimer. Genom kyrkans biståndsprogram hjälper man också sina muslimska grannar.

En utmaning att utbilda präster
När en kyrka växer så snabbt som Mekane Yesus kyrkan gör så sker det inte helt problemfritt. Man har idag 8 850 församlingar och mera än 4 000 predikoplatser, men man har bara 5 000 präster. Alla församlingar har inte sin egen präst. I landet finns det 10 teologiska seminarier och för att bli prästvigd önskar man i kyrkan nivån Diploma, som innebär kunskaper i engelska. I detta nu finns 6 000 studerande på den nivån. Om den äldre generationen av präster såg kristendomen som en paketlösning då man sa nej till tidigare afrikanska traditioner, så är den yngre generationen av präster inte så negativa till dem. De tänker att man mera kontextuellt borde fundera på teologiska frågor. Vad i de gamla afrikanska traditionerna kan man förena med en kristen tro och vad måste man avstå från? Man fundera mycket idag på vad det innebär att vara en luthersk kyrka, vilken identitet den traditionen ger.

Tomas Ray, var i Etiopien i november 2018 och träffade ledningen för Mekane Yesus kyrkan.

 

För korta ben

Jag har ett problem. Jag har för korta ben. Alltid när jag köper byxor och hittar sådana som är passliga i midjan är benen alldeles för långa. Jag hamnar alltid att korta av dem. I något skede bestämde jag mig för att detta är en tjänst som jag kommer att köpa. Jag börjar inte investera i en symaskin som kommer att stå oanvänd största delen av tiden och att själv fixa jobbet blir bara för invecklat för mig.

När jag först flyttade till Helsingfors var jag tvungen att söka mig en sömmerska. Efter några försök hitta jag en äldre tant, som gjorde ett gott arbete för ett billigt pris. Jag gick ofta till henne under de första år som jag bodde i Helsingfors. I ett skede insåg jag att hon talade svenska med sin man som jobbade som skomakare i samma affärsutrymme. Tanten var finlandssvensk, så vi bytte från finska till svenska och blev goda bekanta. Jag kom faktiskt senare också att ha en förrättning när hon var en av gästerna. Efter några år berättade tanten för mig att de skulle gå i pension och slå igen sin affär. Jag frågade henne om hon hade något tips på var jag nu skulle korta mina byxor och sade att esterna nere på samma gata gör ett gott jobb.

Estniska sömmerskor 
Så jag började föra mina byxor som skulle kortas till de estniska damerna på samma gata. De gjorde ett gott jobb, till ett billigt pris och jag har aldrig behövt vänta särdeles länge för att få jobbet gjort. Jag gick till dem i mera än tio år. Alltid när jag köpte nya byxor behövde de kortas och de tog emot mina jobb med glädje. Döm om min förvåning när jag i fjol skulle föra mina nya byxor för att kortas. Det hade varit renovering i huset där de jobbade och nu fanns de inte kvar längre. Antagligen hade de beslutat sig för att inte fortsätta efter renoveringen och att även de gå i pension, för några unga damer var de inte.

Vart skulle jag nu föra mina byxor? Jag tittade längs gatan och så att det fanns ett par andra butiker som sydde kläder. Jag gick in till en av dem. Där var en dam som pratade dålig finska, men lovade göra det inom den tidsram jag önskade och till samma billiga pris som esterna tidigare gjort det för. Det visade sig att min nya sömmerska kommer från Sri Lanka. Jag har gått till henne nu redan ett par gånger och hon gör ett gott jobb för ett billigt pris och dessutom sänder hon mig ett textmeddelande när mina byxor är klara att hämtas.

Arbetslivet förändras 
Så har arbetslivet förändrats i Helsingfors under de tjugo år jag bott där. En del jobb övertas av arbetskraft som kommer någon annanstans än från Finland. För mig spelar det ingen roll vilket språk min sömmerska egentligen talar. För mig är det viktiga att jobbet blir gjort och att vi förstår varandra.

Den senaste tiden har det varit mycket tal om att det börjar bli brist på arbetstagare inom en del branscher, men att problemet är att arbetsgivare och arbetssökare inte alltid finner varandra. Jag har också en aning om att en del finländare har för höga förväntningar på språkkunskaper för invandrare som kunde göra jobben. Vi kanske borde justera ned våra förväntningar på att utlänningar snabbt skall lära sig finska. Det är ett svårt språk, som vi finlandssvenskar vet. Jag tycker att man säkert i vissa branscher kunde nöja sig med ett minder mått av språkkunskaper, för att kunna få goda arbetstagare in i arbetslivet. Jag tycker att vi snabbare borde ta tillvara den kunskap och den arbetsvilja som finns bland flyktingar och andra inflyttare som skulle vilja komma in i vårt arbetsliv. De behövs för att lösa problemet på arbetsmarknaden med att finländarna blir allt äldre och att nativiteten är låg. Vi kan bra ge av vårt överflöd till någon som vill jobba och klara sig själv i vårt samhälle och inte leva på understöd.

Tomas Ray

 

Bland flyktingar i Aten

För en månad sedan hade jag förmånen att dra en studieresa till Aten med en grupp från Borgå stift. Det var en del kyrkliga medarbetare som jobbar med flyktingarbete i sina respektive församlingar. Resan gjordes i samarbete med Kyrkans Utlandshjälp och syfte med resan var att bekanta sig med kristna organisationer som bedriver flyktingarbete i Aten.

Den första missionären vi träffade under vår resa var finlandssvenska Martin Sandås, som jobbar med att starta upp den ekumeniska korttids missionsorganisationen för ungdomar, Ungdom med Uppgift i Grekland. Martin berättade kort om flyktingsituationen i Grekland och vi fick veta att 60 000 är den officiella siffran på flyktingar som man just nu räknar med i hela Grekland. Det kan jämföras med siffran 12 000 som vi har i Finland för tillfället. På öarna vi den Turkiska gränsen kommer det in ca. 100 nya flyktingar varje vecka. Siffran har ökat nu under våren i jämförelse med hur det var under vintern. Detta har lätt till att flyktingarna inte längre ryms på de flyktingförläggningar som finns ute på öarna utan får fritt röra sig omkring i Grekland.

Familjen Sandås jobb består i förutom att starta upp Ungdom med Uppgift, att fördela team av ungdomar som kommer för att jobba med kristna flyktingorganisationer i Aten. Tillsammans med Martin besökte vi två organisationer, som Ungdom med Uppgift jobbar med. Den en av dem var Samaria Church där vi mötte den koreanska pastor Philip, som jobbat med flyktingar i Aten i närmare 20 år. Den organisation som han basar för sysslade med språkundervisning för flyktingar, samt med lunchbespisning för de som går på kurserna i tyska och engelska. Dean andra organisationen vi besökte tillsamman med Martin var International Christian Consulate som fokuserar på flyktingar som har konverterat till kristen tro och har byggt upp ett system med tillfälligt boende för sådana som riskerar förföljelse på grund av sin omvändelse av tidigare landsmän.

Ortodoxa Apostolis arbete

Dag två på vår studieresa kunde vi ta del av organisationen Apostolis arbete, som är en NGO för Atens ärkestift, alltså den ortodoxa kyrkan. Apostoli började som en organisation för att jobba med förståndshandikappade, sedan utökade man sin verksamhet mera diakonalt när den ekonomiska krisen slog till. När ett stort antal flyktingar kom 2015 började man med flyktingarbete. Apostoli och Kyrkans Utlandshjälp har haft ett nära samarbete under de senaste åren och Kyrkans Utlandshjälp har finansierat en del av Apostolis flyktingprojekt. Tillsammans med Apostolis medarbetare Vassi Leontari besökte vi ett utbildningscenter de bedriver för språkundervisning av främst barn och unga, samt ett flyktingboende för ensamkommande barn. Vassi berättade för oss att de grekiska myndigheterna jobbat med att barn till invandrare skall kunna gå i grekisk skola och att många flyktingar också kunnat flytta in i lägenheter på staden, i stället för att bo i flyktingläger. På många sätt känns det som om man fått läget under kontroll, men ännu finns det flyktingar som bor ute på gatorna och lever på soppkök. En av utmaningarna man fortfarande har med flyktingbarn som skall gå i grekiska skolor är att man inte har någon förberedande undervisning i grekiska, så det är en sak som Apostoli jobbar med på sitt undervisningscenter och på boendet för ensamkommande barn.

Kyrkans Utlandshjälp

Kyrkans Utlandshjälp har i samarbete med organisationen GFOSS organiserat IT-undervisning och undervisning om datakodning för både flyktingar och greker. Till dessa ”Code + Create” kurser måste man ansöka för att komma in. Flyktingarna måste själva söka till kurserna och bli antagna på basen av sitt intresse för att lära sig datorprogram och att koda. En typ av stress som drabbar de unga ensamkommande är att snabbt kunna få ett jobb för att de skall kunna sända hem pengar till sina släktingar som bor i de krigsdrabbade länderna, eller annars bor i fattigdom och misär. Med hjälp av IT-kurserna hoppas man att de skall kunna få verktyg att komma in i arbetslivet med.

Helping Hands

Den sista dagen i Aten besökte vi organisationen Helping Hands, där man berättade att hjälpbehovet bland flyktingarna hade förändrats och att från att ha delat ut mat och kläder kunde man nu att koncentrera sig på att också där syssla med språkundervisning. Den grekiska organisationen Helping hands som verkat i mera än 25 år bjuder också ut möjlighet för frivilliga att engagera sig i flyktingarbete. Bland medarbetarna finns också finländska missionsorganisationers missionärer, bl.a. missionsföreningens Såningsmannens medarbetare jobbar igenom Helping Hands.

Det som deltagarna i studieresan lärde sig av de olika organisationerna är att hjälpbehovet bland flyktingarna har ändrats på samma sätt som i Grekland från det akuta behovet av mat och kläder till språkundervisning och kunskaper som behövs för integration. En annan insikt var också att en av utmaningarna nu i flyktingarbetet är att försöka hitta konstruktiv sysselsättning i väntandet, samt att försöka få flyktingar att hitta stigar in till vårt samhälle.    Pastor Philip, Martin Sandås och Kaj-Mikael Wredlund