Månad: november 2024

Vad är religionsutövning och hur skiljer den sig från information om en religion eller en trosåskådning? Den här frågan har aktualiserats under de senaste veckornas diskussioner om huruvida det var korrekt av en rektor i Kyrkslätt att inhibera en konsert med Händels Messiasoratorium, enbart med hänvisning till att verket behandlar bibliska teman från Jesu liv. Enligt rektorns tolkning var det kristna inslaget så starkt, att skolan borde ha erbjudit de elever som inte önskade delta ett alternativt program, vilket inte var möjligt inom den korta tidsram som stod till buds.

Utbildningsstyrelsens direktiv är tydliga, men lämnar förstås rum för tolkning. Enligt Utbildningsstyrelsen är förkunnelse, gudstjänster och bön att betrakta som religionsutövning och då bör vårdnadshavarna informeras och alternativt program ordnas för de som inte vill delta. Däremot är ett kyrkobesök, en jultablå eller det faktum att man under skolans julfest eller våravslutning sjunger en enskild psalm inte att betrakta som religionsutövning.

Driver vi frågan om vad som är religionsutövning till sin spets så blir det onekligen en linje dragen i vatten. Orsakerna är flera. För det första så växte en stor del av den västerländska konsten, kulturen och arkitekturen – som alltfort utgör grunden för vår kultur – fram i kyrkans hägn och. Att särskilja det kristna från livet i övrigt blir därför ungefär lika lätt som att skilja åt kropp och själ hos en människa. De är en helhet.

För det andra så är det sist och slutligen betraktaren som avgör tolkningen och därmed också vad som är religionsutövning. Så kan Händels Messias av en upplevas som den bästa av gudstjänster där musiken och budskapet smälter samman till en kosmisk-övernaturlig upplevelse som stärker tron på Gud. Någon annan ser i Messias bara ett musikaliskt storverk med ett fenomenalt tonspråk.

Leonard Cohens sång Hallelujah, som hämtar inspiration från Gamla testamentets berättelse om Simson och Delilah och mixar det med anspelningar på både tro och sex, sjungs på både barer och i kyrkorum. Någon lyssnar andäktigt till den som en lovsång och låter Hallelujah formas till en inre bön. Andra har inte en susning om vare sig Simson eller Delilah och tolkar den som en vanlig kärlekssång, allt medan alkoholens dimmor tränger djupare in i själen och partnern blir vackrare för varje glas.

Frågan om vad som är religionsutövning har inget definitivt svar. Det är en linje dragen i vatten. Och att avgränsa en del av vår tillvaro som religiös är egentligen en omöjlig uppgift. Samtidigt är det här problemet rätt långt självförvållat då vi i vårt samhälle hängett oss åt en märklig dikotomi mellan kropp och själ, privat och offentligt, religiöst och icke-religiöst. Enligt det här synsättet hänför vi gärna politik och religion till den privata sfären. Utmaningen är bara att varken människor eller samhällen fungerar på det här sättet. Både religion och politik genomsyrar vår kultur, våra samhällen och oberoende av om vi vill det eller inte, även våra egna liv.

Kuopiobiskopen Jari Jolkkonen formulerade detta pregnant i ett tal den 11.11 då han ifrågasätter den ensidiga betoningen av det vi kallar negativ religionsfrihet. Det vill säga att religionsfrihet tolkas som frånvaro av religion. ”Om vi föreställer oss att tron bara får synas och höras i det privata och i skydd av tempel, har vi valt den sovjetiska tolkningen av religionsfrihet. Det är inte äkta religionsfrihet utan ideologisk tvångsreligionslöshet.”

Äkta religionsfrihet innefattar både positiv och negativ religionsfrihet och förutsätter att dessa är i balans. Det är enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter helt legitimt att i enlighet med den positiva religionsfrihetens ideal få uttrycka sin tro och övertygelse. Samtidigt bör och får ingen tvingas att mot sin vilja delta i religiösa aktiviteter. I detta spänningsfält manövrerar också skolan med de instruktioner som Utbildningsstyrelsen har gett.

Sedan är det inte hela världen fastän en ateist råkar höra någon sjunga om Jesus eller en kristen konfronteras med en ateistisk livshållning. Fanny Willman formulerar detta pregnant i sin krönika i ÖT 26.11 då hon konstaterar att ingen blir muslim bara genom att sätta en slöja på sig. Jag tror inte heller att man automatiskt blir kristen av att höra namnet Jesus.

I ett mångkulturellt samhälle måste vi våga möta varandra oberoende av olika religiös, ideologisk eller kulturell bakgrund.

Så är vi då där igen. En nygammal diskussion om religionsutövning och skola. Den här gången triggades debatten av att en skola i Tavastehus betalade skadestånd till en elev för att man inte tillräckligt tydligt meddelat om innehållet i en gospelkonsert. Den andra katalysatorn var att en rektor i Kyrkslätt – troligen p.g.a. ovanstående fall – med kort varsel inhiberade en konsert där Händels Messias stod på repertoaren. Som orsak angavs verkets kristna referensram.

Det är lätt att stämma in i HBL:s ledarskribent, Torsten Fagerholms omdöme: ”O heliga enfald” (Hbl 13.11). Kuopiobiskopen Jari Jolkkonen har i samma andemening konstaterat att vi nu ”träder in på den självvalda dumhetens väg” (Kotimaa 12.11).

Egentligen borde religionens plats i skolan inte vara något problem i ett upplyst och modernt samhälle. Detta speciellt som Utbildningsstyrelsen gett klara instruktioner om hur samarbetet mellan skola och kyrka kan och skall utformas.

Det torde knappast heller ha undgått någon att vi dagligen omges av en mängd politiska, religiösa och kulturella ideologier och åsikter. I den bästa av världar bryts dessa mot varandra i fruktbara diskussioner och respekt för de som tänker annorlunda. Och på de punkter vi är oense söker vi, och respekterar kompromisser som gynnar helheten. Tyvärr verkar både tolerans och upplysning vara en bristvara i vårt samhälle.

Under det senaste decenniet har dock diskussionen om religionens plats i det offentliga rummet – dit också skolan hör – börjat präglas av någon slags pianostämmarmentalitet, där varje ton som inte passar in i mitt favoritackord upplevs som hotfull och måste förbjudas. Men så fungerar inte bildade, öppna och demokratiska samhällen. Och jag tycker genuint synd om de barn som inte får en gedigen insikt i och information om kristendomen och andra religioner, för att inte tala om olika politiska och kulturella ideologier.

Vi lever inte i ett vacuum utan i en mångfald av åsikter, trosföreställningar och ideologier. Och skolans uppgift måste vara att utrusta eleverna att möta denna verklighet, inte att sätta skygglappar och skapa tunnelseende. Det sköter de sociala mediernas algoritmer nog om, med inte alla gånger så goda resultat.

Och för att orientera oss i denna verklighet så bör vi absolut veta varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Att då skära av banden till den europeiska kulturhistorien med dess mångfald av biblisk inspirerad konst, musik och arkitektur är som biskop Jolkkonen uttrycker det att självmant välja dumhetens väg.

Sedan bör vi givetvis lära oss att dels självkritiskt granska vår egen ståndpunkt, dels vara öppna för att andra tänker annorlunda än vi. På den här punkten har både konservativa kristna och övertygade ateister skäl att se sig i spegeln. Hos bägge grupperna finns det en överdriven känslighet som gör att man alltför ofta reagerar med en ryggmärgsreflex. Men den kristna tro som inte tål kritik från en ateist är inte värd namnet, och den ateism som är så svag att den måste förbjuda kristna uttryck har skäl att se sig själv i spegeln.

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om den debatt som förts med anledning av de ovannämnda fallen. Det är lätt att hålla med dem som ser den som ett uttryck för dumhet och enfald, för visst finns de elementen med.

Det som få noterat är att debatten mitt i sin tragikomiska framtoning ändå är nödvändig. I bästa fall skapar den en större förståelse för att religiösa element är en integrerad del av vår kultur och att vi blir så oerhört mycket fattigare om vi förnekar detta faktum.