Månad: december 2020

Det gångna året går till historien som ett av de märkligaste under modern tid. Ett litet virus spreds med vindens hastighet över världen och däckade samhälle efter samhälle. Människor insjuknade och dog. Företagare fick se sina livsverk raserade på några månader och hela samhällen stängdes ner. Vår normala globala rörelsefrihet skars ned och det nya normala blev distans och virtuella möten. Det blev något av ett annus horribilis – ett hemskt år.

Och galenskaperna fortsatte med det amerikanska presidentvalet med en valdebatt som tidvis fick de grälande kidsen i sandlådan att framstå som rena dygdemönster och en vanlig mytoman att te sig som sanningens banerförare. Ett val där slutkapitlet ännu inte är skrivet då en av kandidaterna fortfarande inte kunnat inse att han förlorade valet.

Det ter sig inte långsökt att karakterisera år 2020 som ett annus horribilis, så märkligt, annorlunda och galet blev det. Lika lätt är det att gotta sig i förfärligheterna och låta medias stundtals enformiga och tröttsamma ström av dåliga nyheter svepa genom det inre landskapet och förmörka själ och sinne.

Men blev år 2020 någonting annat än ett annus horribilis? Byter vi perspektiv och ser på saken ur en annan synvinkel så upptäcker vi kanhända nya dimensioner. 2020 blev också ett nådens år, ett år som Gud gav oss. Det är kanske svårt att ta in detta i det massiva flödet av COVID-19-nyheter, vaccinutveckling, ekonomisk nedgång och Corona-relaterade dödsfall.

Men faktum kvarstår. 2020 blev också ett nådens år. Vi fick ett år till av Gud. Vi fick ett år till att tro, älska, hoppas och be. Vi fick – i motsats till många andra – leva i ett land där sjukvården fungerade och antalet döda var relativt litet i jämförelse med andra länder. Vi hade den enorma förmånen att ha en regering som fattade goda beslut och minimerade åtminstone en del av pandemins följdverkningar genom olika stöd till företag och organisationer.

Visst blev 2020 ett år av tristess och social distansering, av omställning och spruckna planer. Men det var ändå ett nådens år. När grupper om 8-10 elever i Kenya i bästa fall fick dela på en transistorradio och försöka ratta in undervisningen på den, satt de flesta av våra skolelever och studerande med egna datorer och följde med undervisningen. Och då tusentals tonårsflickor i samma land utsattes för sexuellt våld och blev gravida p.g.a. att skolorna var stängda, såg verkligheten helt annorlunda ut i vårt land.

Vi skall inte förringa det faktum att många i vårt land har drabbats av Corona på olika sätt och att de behöver allt socialt, ekonomiskt och humanitärt stöd de kan få för att komma på fötter igen. Samtidigt får vi låta julens gammaltestamentliga profetia från Jesaja 9:2 bära oss in i det nya året. ” Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.”

Den urgamla profetian som tröstade Israels folk med hoppet om en befrielse får också bli vårt riktmärke. Kristus lever mitt ibland oss, dagarna blir längre och vi skymtar ljus i Corona-tunneln. I det perspektivet kan även ett annus horribilis vara ett nådens år. Vad det nya året bär med sig vet vi inte men med ett lovande vaccin och Guds hjälp får vi frimodigt be om ett nytt nådens år från Herren.

Berättelsen om Mose som ledde Israels folk ut ur Egypten mot det utlovade landet har genom årtusenden berört och fascinerat människor. Den innehåller element som är lätta att anknyta till oberoende av om det görs kollektivt eller individuellt. Inom befrielseteologin har berättelsens symbolik använts för att motivera ett uppbrott från förtryck och orättfärdiga strukturer. I litteraturen har bl.a. Torgny Lindgren i Sverige använt motivet i sin roman Övriga frågor från 1973. I romanen blir en av huvudpersonerna Evan trött på hur den arbetarförening han tillhör går på i den invanda byråkratiska möteslunken, istället för att värna om de utsatta och förverkliga de ideal som ligger till grund för dess verksamhet.

I protest bryter Evan som är handikappad upp från arbetarföreningen. Han kör omkring i sin motoriserade rullstol som pryds av plakat med texter som ”Solidaritet med flyktingarna” och ”Sverige åt alla”. Evans handlande har sin förebild i den bibliska berättelsen om uttåget ur Egypten. Uppbrottet från det invanda och slentrianen blir en förutsättning för att nå de verkliga idealen och det utlovade landet.

Jag tror att varje folk, organisation och rörelse någon gång och i någon mån behöver sin egen Moses som vågar bryta upp och föra folket eller rörelsen tillbaka till sitt ursprung och hjälper människor att se sin genuina kallelse. Den fråga som inställer sig är om vår folkkyrka nu behöver sin eller varför inte sina Moses, som vågar trotsa konventionen och leda mot en ny framtid. Vägen dit är inte lätt. Det fick Moses erfara. En del av folket ville hellre stanna kvar än börja den långa färden mot det utlovade landet, medan andra gnällde så fort vägens prövningar gjorde sig påminda.

Behöver vår kyrka nu en Moses som leder den bort från förstelnad institutionalism och ämbetsmannamässighet? Någon som ser behovet av levande gudstjänstgemenskaper, frimodigt vittnesbörd om Kristus, mission och evangelisation. Någon som har pulsen på det andliga sökandet och förmår sig till dialog med den mångfald av andlighet som präglar dagens samhälle.

Behöver vår kyrka i dag en Moses som kan och vågar sätta ner foten och föra vår kyrka och dess debatt- och grälsjuka falanger bort från träldomslandet med de eviga diskussionerna om homosex, ämbete och äktenskap? Någon eller några – för det behövs många – som kanske inte ser landet som flyter av mjölk och honung, men landet som präglas av Kristushängivenhet, bön och omsorg om medmänniskorna. Landet som inte doftar andlig krutrök utan doftar Kristus och hans heliga närvaro.

Behöver vår kyrka i dag en mera revolutionär Moses som med befrielseteologin vågar ifrågasätta vårt slaveri under konsumtion, lyx och nöjen och manar till uttåg mot ett land där jämlikhet och rättvisa råder och vi lyssnar till de betryckta och stärker deras mod (Ps. 10:17).

Vem är då denna, eller dessa Moses? Blickarna riktas mot kyrkans högsta beslutande organ kyrkomötet, och biskoparna som i kraft av sitt ämbete skall värna enheten och leda sina stift. Men det verkar vara svårt att där finna fokus och enighet om kursen i korsdraget mellan alla disparata åsikter. Det behövs kanske någon som Evan i Torgny Lindgrens roman Övriga frågor. Någon eller några från folket – präster eller lekmän – som följer sitt samvete och sin Kristusvision och bryter upp, visar riktning och vågar ta de första stegen mot framtiden.

Ett annat scenario är att folket ger sig av i egen takt och mot egna mål. Något som redan håller på att ske då vår kyrka i snitt tappat 40 000 medlemmar per år under de senaste tio åren. Då går det kanhända som i romanen då Evan startade sin egen resa. Och det är kanske så det kommer att gå för vår kyrka. Så har det delvis gått tidigare när de stora folkväckelserna bröt fram, även om de då fångades in av kyrkan. Så gick det när frikyrkligheten trädde in på arenan.

Är det den enda vägen? Är det så att det nya vinet inte ryms i gamla vinsäckar? Jag vet inte. Får bara med Runeberg i dikten Sveaborg i Fänrik Ståhl sägner konstatera: ”Det frågtes blott, det gavs ej svar.” Eller är det så att svaret på frågan är personligt? Det är du och jag som skall bry oss. Bry oss om de som inte nåtts av evangeliet. Bry oss om vår egen församling och dess gudstjänst så att vi går dit. Bry oss om församlingsgemenskapen. Bry oss om de som far illa eller sitter ensamma. Är det kanske du och jag som är Moses och kan det vara så att uttåget startar i vårt eget liv, bort från själviskhetens och välståndets träldom i riktning mot medmänsklighetens och kärlekens utlovade land?