Luthers många ansikten

När Martin Luther försökte reformera den katolska kyrkan i början av 1500-talet var hans avsikt inte att bilda en ny kyrka. Han önskan var att den kyrka han tillhörde skulle förnyas och söka sig tillbaka till sina rötter; Bibeln och den apostoliska traditionen.

Men likt många andra fick han erfara att det nya vinet sprängde de gamla vinsäckarna. Kraften i förnyelsen var så starkt att den inte kunde implementeras eller härbärgeras i den rådande kyrkliga organisationen. Så uppstod som ett resultat av reformationen protestantiska samfund i Europa i en allt snabbare takt under den senare delen av 1500-talet.

Som deltagare i Lutherska Världsförbundets trettonde generalförsamling i Krakow kan jag inte låta bli att fundera över vad Luther hade tänkt ifall han hade haft möjlighet att närvara. Hur skulle han t.ex. förhålla sig till det faktum att det i dag finns 150 lutherska kyrkor från hela världen som ingår i ett världsförbund som bär hans namn?

På generalförsamlingen blir man snabbt påmind om att Luther i dag har många ansikten. De tidigare starka lutherska kyrkorna i Europa är på tillbakagång och tappar inflytande, styrfart och medlemmar. I Afrika är riktningen den motsatta och Luther kanske ler i sin himmel då han ser tillväxten i Etiopien, Kenya och Tanzania. Samtidigt skrapar han sig måhända oroligt i huvudet när han lägger märke till hur en ensidig pentecostal teologi och praxis sprider sig inom en del av dessa samfund. Parallellen till hans egen kamp med de radikala bildstormarna är inte långsökt.

Samme Luther knäpper i sin himmel säkert sina händer i bön för de små lutherska kyrkor som verkar i Indonesien, Indien och Pakistan och ibland är hårt trängda och till och med förföljda av radikala hinduer och muslimer.

Luther har i dag många ansikten och kyrkor som bär hans namn finns i så gott som alla världsdelar. När de lutherska kyrkorna samlas i Krakow drygt 500 år efter hans reformation är det en brokig skara som ingalunda är enig i allt.

Temat för generalförsamlingen ”One body, one Spirit, one hope” (En kropp, en Ande, ett hopp) signalerar dock på typiskt lutherskt maner vad som är centralt. Vi kan och behöver inte vara eniga i allt från gudstjänstpraxis till etiska ställningstaganden. Det viktiga är att fokus ligger på det som är centralt i den kristna tron, eller som Luther själv uttryckte det: Det som driver Kristus.

I en ofullkomlig värld är kyrkan aldrig perfekt. Den är Kristi kropp och en avbild av Kristus, men bilden ärras och fördunklas av mänsklig svaghet och våra tillkortakommanden.  Men mitt i sin svaghet och brist kan kyrkan i sina bästa stunder vara ett hoppets tecken.

Vi har länge i Norden klängt oss fast vid hög kyrkotillhörighet och ett omfattande arbete tack vare goda skatteintäkter. Nu ser scenen annorlunda ut. Det är därför skäl att påminna om att kyrkans vitalitet inte mäts i antalet medlemmar och storleken på skatteintäkterna, utan genom dess vilja att mitt i sin svaghet och brist tjäna Gud och medmänniskor.

Sixten Ekstrand

Dela

Skribent: Sixten Ekstrand

Direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet. I kyrkanu bloggen analyserar och diskuterar jag kyrkans och den kristna trons roll i ett föränderligt samhälle. Jag försöker ge röst åt kyrkan och dess värderingar i mediabruset.