Författare: Sixten Ekstrand

För någon vecka sedan aktualiserades på nytt möjligheten att legalisera eutanasi. Föreningen Oikeus arvokkaaseen kuolemaan r.y. (Rätt till en värdig död) gick ut med ett meddelande om att man strävar att få med frågan i nästa regeringsprogram. Samma fråga aktualiserades senast år 2018 då ett medborgarinitiativ om att göra eutanasi lagligt i Finland röstades ner i riksdagen med siffrorna 126-60.

Nu väcks debatten till liv igen lämpligt inför riksdagsvalet, och i bräschen går tunga namn som ekonomen Sixten Korkman, författaren Rosa Liksom och läkaren Juha Hänninen. Tidpunkten för kampanjen är väl vald och tvingar kandidater från olika partier att ta ställning. Sedan återstår att se om denna enskilda sakfråga klarar konkurrensen från de stora ekonomiska och säkerhetspolitiska utmaningar som det finländska samhället brottas med.

Rätten till eutanasi och assisterat självmord delar både befolkningen och läkarkåren. Det är också en etisk fråga av rang som – beroende av den enskildes värderingar och livsåskådning – besvaras med beaktande av kulturella, religiösa och moraliska argument.

Att frågan är svår torde de flesta kunna hålla med om. Professorn i palliativ medicin vid Karolinska institutet i Stockholm, Peter Strang, konstaterar: ”Jag tror att om man är entydigt för dödshjälp, eller entydigt emot dödshjälp, så har man inte tänkt färdigt. För frågan är mer komplicerad än så.”

Det här understryks även av det faktum att läkarkåren är delad och Peter Strang som jobbat med de här frågorna vid Karolinska institutet i Stockholm ställer sig mycket tveksam till dödshjälp, medan Juha Hänninen som haft motsvarande arbetsuppgifter vid Terho-hemmet i Helsingfors står bakom kampanjen om att göra eutanasi lagligt.

Tärningen är i alla fall kastad. Hur den faller återstår att se. Ett par saker kan det vara skäl att påminna om.

Vi har en mycket väl utvecklad palliativ vård i vårt land som bidrar till att människors kan lämna livet på ett värdigt sätt. Rätten till en värdig död är redan uppfylld och kan uppfyllas ännu bättre i framtiden genom att åtgärda de eventuella brister som finns i den palliativa vården. Det är därför diskutabelt vilken ytterligare dimension föreningen Rätt till en värdig död kan tillföra med sin kampanj om att legalisera dödshjälp. Är det då inte bättre att i stället utveckla den palliativa vården? Eller skall vi medvetet införa en dödskultur inom sjukvården i vårt land som ställer läkare och sjukvårdspersonal inför etiska dilemman?

Legalisering av eutanasi och assisterat självmord kan bli ett sluttande plan. Tendenser i den här riktningen ser vi i Holland och Belgien som har gått i bräschen för utvecklingen. Av dem som i Belgien beviljas eutanasi dödas 15 % trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort. I Holland och Belgien medges i dag eutanasi också för senildementa och de som lider av depressiv sjukdom. Den här utvecklingen skrämmer och visar att eutanasi – trots förespråkarnas påståenden om motsatsen – kan leda ut på ett sluttande plan.

Det är helt möjligt att initiativet om legalisering av eutanasi kommer med i nästa regeringsprogram, beroende på valresultatet och vilka partier som bildar regering. De som nu driver frågan och de politiker som i riksdagen kommer att fatta eventuella beslut bär ett stort ansvar. Det handlar om hur långt vi människor kan tänja på livets etiska gränser

Avslutningsvis är det skäl att erinra att både livet och döden är två saker inför vilka vi människor alltid står ödmjuka, förvånade och frågande. Ingen av oss har valt att födas och ingen av oss kan undvika döden. Båda vilar i den högstes händer och det är kanske bäst så.

Knappast anade Pontius Pilatus att hans ord Ecce homo (Se människan) skulle citeras ännu två tusen år efter det han uttalade dem. För honom var rättegången mot Jesus en i raden av många, och när han enligt Joh. 19:5 säger sitt Ecce homo, gjorde han det för att be åskådarna fokusera på den anklagade, Jesus.

Ecce homo kom dock att leva vidare som motiv i den kristna konsten i olika former och har så gjort fram till vår tid. Men Ecce homo är mera än sakral konst. Begreppet kan också sägas utgöra grunden i den kristna människosynen. Ja, egentligen är det den kristna människosynen formulerad i två ord.

Den kristna människosynen handlar till syvende och sist om att se människan och det i dubbel bemärkelse, att se människan i människan. Att se människan Jesus i den människa som står framför oss.

Det här är kyrkans och alla kristnas stora uppgift och enorma utmaning. Det är så lätt – också i församlingen – att fastna i strukturer och system och glömma människan, hon må sedan vara en anställd, församlingsmedlem eller klient inom diakonin.

De flesta i arbetslivet har även erfarenheter av hur systemet ibland kör över människan. Man glömmer människan och tror i sin enfald att bara man har det rätta systemet på plats så löser sig allt. Så skapar IT-system och andra strukturer förvånansvärt lätt en teknokrati som förminskar och osynliggör människan.

Den tyska sociologen och filosofen Jürgen Habermas myntade begreppen systemvärld och livsvärld och hans tes är att bägge behövs för att tillvaron skall fungera, men utmaningen ligger i att systemvärlden tenderar att köra över livsvärlden.

Liknande farhågor har även uttryckts gällande de nya välfärdsområdena. Risken är att man är så fokuserad på att bygga upp system och strukturer att man inte ser vad som bäst gagnar individerna. Ser de som behöver vård, stöd och vägledning när livet går i kras.

Ecce homo. Pilatus latinska ord ekar ännu över vår värld 2000 år efter att de uttalades. Och för den kyrka som förvaltar arvet efter Jesus är de livsavgörande. Kyrkans och församlingens uppgift är att se människan och att göra det med Jesu ögon.

Det här har man gjort genom tiderna med varierande framgång. Och visst görs det i också dag när en ungdom blir bekräftad i konfirmandgruppen, och en klient inom diakonin får hjälp att ta de första stapplande stegen mot en ny framtid.

Att se människan innebär att hennes situation och potential ställs i centrum. Ansatsen är mänsklig i stället för maskinmässigt systemstyrd. Det handlar om att se det unika i just den individ som står framför mig. Att bli sedd och bekräftad av någon annan kan för många vara ett stöd för att kunna uppleva sig själv som människa, att börja älska sig själv.

Så får vi i kyrka, samfund och församling stava på den här läxan. Ecce homo, se människan! Se människan Jesus som är både Gud och människa. Se (med)människan som Jesus älskade så mycket att han valde lidande och död för att rädda henne.

Resultatet från söndagens församlingsval visar på en fortsatt nedåtgående trend. Röstningsprocenten för hela landet stannade på blygsamma 12,7 medan den för fyra år sedan var 14,4 procent. Även i Borgå stift var den nedåtgående trenden tydlig då stiftet backade från 16 procent 2018 till 13,7 procent i årets val.

Tillbakagången är märkbar över hela linjen i Borgå stift. Endast ett fåtal församlingar, däribland Åbo svenska, Väståboland och Sjundeå svenska, nådde upp till ungefär liknande siffror som för fyra år sedan. Och trots att röstningsprocenten i en del av församlingarna i det s.k. ”bibelbältet” hörde till de högsta i hela landet, kunde även där en markant tillbakagång märkas.

Nu har församlingsvalet inte någonsin varit någon framgångssaga. När det nuvarande systemet infördes för över 50 år sedan kravlade sig röstningsprocenten med nöd och näppe över 20 procent.  Men den nedåtgående trenden är ändå bekymmersam och det ur flera synvinklar. Det är illavarslande att allt färre vill vara med och påverka och bära ansvar i en tid då församlingarnas verksamhet och ekonomi prövas hårt av utskrivningar och mindre ekonomiska muskler.

Församlingsvalet är inte heller någon billig historia. Det är svårt att få heltäckande material för hela landet men t.ex. i den kyrkliga samfälligheten i Esbo kostade en röst i årets val 18.60 €. Summan har man fått fram genom att dividera samfällighetens valbudget med antalet avgivna röster. Till det här kommer ännu de kostnader för valet som kyrkans centralförvaltning står för i form av informations- och reklammaterial och It-system för valkompass och redovisning av valresultat. Inkluderas ännu de arbetstimmar som anställda står för så stiger prislappen per röst ytterligare.

Det är klart att demokrati måste få kosta, men hur hög får prislappen vara och kunde de här medlen användas bättre?  Tyvärr är kyrkan fånge i det system man själv har byggt upp och att ändra på strukturerna och åstadkomma en lättare organisation är en både lång och framförallt långsam process. Det särskilt då beslutsfattarna inte är överens om i vilken riktning man skall gå.

Kyrkan behöver en organisation och har man 3,7 miljoner medlemmar, 9 stift och 354 församlingar så behövs det ett visst mått av förvaltning för att sköta verksamhet, fastigheter och personalfrågor. Den stora frågan är bara hur denna organisation skall se ut. Ibland har någon gläntat på locket till Pandoras ask och ifrågasatt kyrkas ställning som ett offentligt-rättsligt samfund med beskattningsrätt. Så fort någon gör detta är andra snabba att ge en knäpp på fingrarna. Öppnas denna ask står stora saker på spel gällande begravningsväsendet, den statliga ersättningen för skötseln av kulturarvet samt den avgiftsfria utbildning kyrkligt anställda får vid yrkeshögskolor och universitet.

Samtidigt kommer verkligheten emot. En analys av valresultatet pekar på att de invalda blir bara äldre medan röstningsprocenten bland 16-17 åringarna stannade vid 7 procent. Det här om något visar vartåt det barkar och vi har inte all tid i världen. Vi tappar de yngre generationerna. Intressant nog finns samma yngre generationers kristna rätt rikligt representerade i en del frikyrkor och väckelserörelser. De nya gudstjänstgemenskaper som växer fram inom lutherska kyrkan, framför allt på finskt håll, visar också på ett starkt engagemang bland unga och unga vuxna. Tron och behovet av ett andligt sammanhang finns där, men man vill styra sitt engagemang till verksamheten istället för organisationen.

Så här står vi – liksom Luther en gång i tiden – och kan inte annat. Frågan är om vi likt reformatorn vågar ta steget in i det okända och starta en process som reformerar vår kyrka så att den bättre än nu fokuserar på  sin kärnuppgift och svarar mot vår tids andliga frågor och behov?

Den 24 februari i år vaknade Europa upp till en ny verklighet. Ryssland invaderade Ukraina. Få av oss hade ditintills kunnat ana eller förutspå en sådan utveckling. Ändå fanns tecknen där. Initierade Rysslandskännare som bl. Martin Kragh i Sverige pekade redan innan 24 februari på möjligheterna till det scenario som sedan blev verklighet över en natt.

Det är i och för sig sunt att tro och tänka det bästa om sina medmänniskor och grannar. En ständig misstänksamhet föder destruktiva spänningar och leder till dåliga relationer. Ändå är det viktigt att det finns personer med känsla för skeendet. Gamla Testamentet hade sina profeter som varnade för kommande olyckor. Även vår samtid behöver personer med profetisk blick för skeendet.

Professor Susanne Wigorts Yngvesson skriver i ledaren i Kyrkans Tidning (31/32 2022) om hur den svenska författaren Pär Lagerqvist tidigt genomskådade 1930-talets totalitära politiska tendenser i Europa, och i sina skrifter varnade för den totalitarism och barbari som han såg inom både fascismen och kommunismen. Något som ledde till att han senare blev ”persona non grata” i Tyskland.

Vi hade också i vårt eget land en liknande sanningssägare. Teologiedoktorn och kyrkoherden i Karleby, Tor Krook förfärades i samband med en studieresa till Tyskland 1934 över den totalitära nazismen. Hans reaktion på ett tal av Hitler som han hörde i tysk radio under resan säger det mesta. ”Detta påminde närmast om ett dårhus. Ty Hitler kunde knappt avsluta en mening i sitt tal, innan detta drunknade i ett bifallslarm, som på mig gjorde intryck av att ha kommit från en enda stor samling vrålapor.”

Det är inte lätt att förutspå framtiden och för det mesta har vi fel, men det finns situationer då också kyrkan bör ta bladet från mun. Det är därför glädjande att en bred kyrklig front öppet går ut och fördömer patriarken Kirill för hans stöd till Putin. Den blandning av kristendom och nationalism han gör sig till tolk för har ingenting med evangeliet att göra.

Parallellen till 1930-talets kristligt-nazistiska kyrkliga rörelse Deutsche Christen (Tyska kristna) som gick helt i Hitlers ledband och ville ”germanisera kristendomen” är uppenbar. Den dom som eftervärlden fällde över deras kristendomstolkning kommer även att drabba Kirill och de inom den ryska ortodoxa kyrkan som stöder honom. För tillfället står det och väger i Ukraina. Men med andra världskrigets händelser i minnet är det inte långsökt att förutspå samma öde för Putin och patriarken Kirill som för Hitler och hans Reichsbishof (riksbiskop) Ludwig Müller.

Varje försök att nationalisera kristendomen för politiska syften är ett flagrant brott mot dess innersta väsen och i längden dömt att misslyckas. Därför behöver vi också i dag – liksom under 1930-talet – vakna politiker, kulturpersonligheter och kyrkliga företrädare som vågar nämna saker vid deras rätta namn.

Sommar betyder för de flesta semester och avkoppling. En del ligger i hängmattan på villan medan andra bilar runt eller åker båt i skärgården. Någon är hemma och firar ”hemester”. Också i församlingarna är sommaren speciell med konfirmandundervisning och konfirmationer jämsides med gudstjänster och förrättningar som rullar på i vanlig ordning. Dessutom behöver även kyrkans anställda få stämpla ut från jobbet och njuta av en välförtjänt semester.

Då jag tillbringar min semester i båt blir det ofta att se församlingarnas sommararbete från den synvinkeln. Det som slagit mig under många års båtluffande i den finländska, åländska och svenska skärgården är kyrkans och församlingarnas låga profil. Visst finns det undantag, men alltför ofta lyser informationen om församlingarnas aktiviteter med sin frånvaro.

Den som anländer till en gästhamn möts genast av information om var butiken finns och var det går att tanka båten. Vill du sommaryoga eller gå på dans är det inga problem. Men vem vårdar sommarsjälen och varför saknas ofta informationen om församlingarnas gudstjänster, konserter och andra samlingar på gästhamnarnas anslagstavlor och där semesterlediga människor rör sig?

Gud tar inte sommarledigt och själen har inte semester. Tvärtom kommer ofta de brännande och svåra existentiella frågorna upp till ytan då vi slappnar av och semesterlugnet infinner sig. Borde det inte finnas en nisch för själen i sommarlandskapet och kunde församlingarna här erbjuda platser för andakt, stillhet och reflektion.

Nu vill jag minst av allt peka finger mot lokalförsamlingarna och deras anställda som gör sitt bästa medan kollegerna semestrar och underbemanningen gör sig påmind. Det här är en fråga för hela kyrkan om hur vi prioriterar och vad vi anser viktigt.

Jag är inte heller så säker på att 1960- och 70-talets frimodiga evangeliserande på gator och torg eller Sommarkyrkogruppernas turnéer i skärgården är rätt koncept i dag. Frågan är dock om vi blivit för bekväma och för blyga när det gäller att nå ut. En av punkterna i kyrkans nya strategi Öppna dörrar handlar om att öppna dörrarna utåt. En nog så viktig aspekt i dag när många skrivit ut sig och bildligt stängt kyrkdörren, samtidigt som allt flera rör sig i den kyrkliga periferin.

Den tilltagande kritiken mot kyrka och kristen tro i kombination med sjunkande medlemsantal har säkert också bidragit till en viss modlöshet och uppgivenhet. Ändå står grunduppdraget fast; att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Paulus satte kyrkan på kartan när han frimodigt vandrade på Areopagen och diskuterade med den tidens lärda. Vi kan med samma frimodighet sätta kyrkan på kartan och kommunicera att det finns en plats för sommarsjälens frågor om liv, tro, sorg och brustna relationer.

För några veckor sedan mötte jag en 14-15 årig pojke då jag var ute på promenad. Precis när vi möttes stannade han och frågade spontant Uskotko sä Jumalaan? (Tror du på Gud?). Jag blev något perplex och det tog stund innan jag tagit in det hela, för det är ju knappast den frågan man väntar sig av en vilt främmande tonåring.

När jag efter en stund svarade; ”Ja, det gör jag”, fortsatte han glatt: ”Det är bra. Vi behöver alla någonting högre att hålla fast vid när världen ser ut som den gör.” Efter det här gick han vidare, men hans frimodighet och vänliga sätt att fråga om jag var troende gav anledning till eftertanke.

Ofta benämns den nordiska folkkyrklighetens inställning till tro i termer av beröringsskräck eller skam. Tro är privat och inte något man pratar om. Och om någon bryter mot denna oskrivna regel så upplevs det som pinsamt. Den här inställningen blir också paradoxal mot bakgrund av att en majoritet av finländarna är döpta och enligt dop- och missionsbefallningen borde vara vittnen och ambassadörer för sin tro.

Vid det nyligen avslutade kyrkomötet i maj antogs ett ombudsinitiativ av musikern Pekka Simojoki om vikten av att kyrkan satsar på evangelisation. I initiativet noterar Simojoki att ordet evangelisation har många belastningar men att kyrkans primära och allt övergripande uppgift ändå skall vara att hjälpa människor att finna en tro och växa i den.

Initiativet är mera än lovvärt i en kyrka som gör mycket och är bra på mycket, men som kanske ibland tappar sitt fokus att göra folk till lärjungar. Det intressanta med initiativet är att stora delar av kyrkomötet ställde sig bakom det, även om åsikterna om vad som är evangelisation och hur den skall ske gick isär.

Det är onekligen så att evangelisation är en konstart och dåliga exempel finns det gott om. Ändå skall vi hoppas att initiativet inte begravs i utredningar och centralt styrda handlingsprogram, vilket ofta är fallet inom kyrkan. Vi behöver inte flera arbetsgrupper eller projekt. Däremot behöver vi definitivt mera av direkt ”hands on” aktivitet.

Här återvänder jag till händelsen på gångvägen i Borgå och den unge killen som naturligt och vänligt frågade om jag tror på Gud. Timingen var kanske inte den bästa, men det fanns en ärlighet, medmänsklighet och uppriktighet hos honom som gick rakt in och berörde mig. Han hade ett viktigt ärende. Han brydde sig och han var äkta och glad. Där har vi evangelisationens grundstenar.

Och vi kan alla börja praktisera där vi står. Evangelisation är mera än stora kampanjer och övertygande karismatiska talare. Den börjar i det lilla. Aftonbönen vid barnets eller barnbarnets säng och den gemensamma bordsbönen talar om den Gud som delar vårt liv. Och när grannen eller någon i vänskapskretsen drabbas av svårigheter behöver vi inte vara rädda att prata om livet, meningen och döden och samtidigt berätta om vår tro och var vi har vår trygghet.

Evangelisation handlar ofta om att vara lyhörd och finna öppningarna. Precis som Paulus då han på Areopagen gick omkring bland den tidens filosofer och vise, såg ett altare åt en okänd Gud och snabbt såg sin chans att berätta om denna okända Gud och hans son Jesus Kristus.

Kriget i Ukraina går in på sin tredje vecka och medierapporteringen har varit intensiv. Glädjande mitt i allt elände är också att människor över hela Europa visat upp en sällan skådad hjälpvilja och nu bidrar till att lindra den humanitära katastrof som växer fram.

Under den senaste veckan har frågan om den ryska ortodoxa kyrkans syn på krigshändelserna och Moskvapatriarken Kirills hållning kommit upp på dagordningen. Det var till en början oerhört tyst på det hållet och när Kirill äntligen tog bladet från munnen önskade man att han hade haft förstånd att hålla den stängd.

Både Kirills och Putins uttalanden bygger på en svartvit och falsk historietolkning. Att en despot av Putins karaktär försöker rättfärdiga sitt angrepp på Ukraina med att han kämpar mot fascismen och vill avnazifiera landet är kanske inte så förvånande för den som bekantat sig med rysk propaganda och retorik. Diktatorer brukar i regel hålla sig med egna historietolkningar. Och eftersom diktatorer per definition inte lyssnar till någon annan är det hart när omöjligt att korrigera deras villfarelser.

Däremot är det svårare att förstå att patriarken Kirill faller in i samma kör och rättfärdigar kriget med att det är en andlig kamp mot så kallade västerländska värderingar, främst då Prideparader och homosexualitet. Det handlar enligt honom om vem som är får och getter. De som anammar hans tolkning hör till den frälsta skaran medan de andra – i det här fallet de ukrainska kristna – har vänt ryggen åt Gud.

Reaktionerna från vår och andra kyrkor har inte låtit vänta på sig. Ärkebiskop Tapio Luoma har klargjort att alla kontakter till den ryska ortodoxa kyrkan fryses så länge den ger sitt bifall till de ryska krigshandlingarna i Ukraina. Kyrkoherden i Paavali församling (Helsingfors) Kari Kanala går ännu längre och säger på Twitter att patriarken Kirill är en skam för kristenheten. Den finländska ortodoxa kyrkans ärkebiskop Leo noterar i en predikan att Kirills tal är en bottennotering.

Vi i Västeuropa har svårt att förstå den intima kopplingen mellan den ortodoxa kyrkan, det ryska folket och rysk kultur och tradition. Trådarna i den väven är så sammanflätade att det är svårt att se vad som är vad, vilket Kirills hållning är ett utomordentligt exempel på.

Kopplingen till makten, politiska ledare och ideologier utgör alltid en fara för kyrkan, inte bara den ortodoxa. Samma tendenser kunde – om än i mycket mindre grad – märkas i vårt land under fortsättningskriget. Kriget framställdes i en del kyrkliga tidningar som ett korståg mot den gudlösa bolsjevismen och en del fältpräster var synnerligen nationalistiska i sin förkunnelse. Till all lycka fanns det krafter inom vår kyrka som med bestämdhet stävjade de här tendenserna och drog en klar gräns mellan predikan och agitation, tro och nationalism.

Jag hoppas att de krafterna fortfarande finns inom den ryska ortodoxa kyrkan. Dess stora uppgift nu är att fungera som en moralisk kompass och som ett samvete för en nation på väg mot avgrunden. Men den rörelsen måste komma underifrån. Kirill har blivit allt för van att sitta vid maktelitens bord och turerna i de svarta limousinerna och de gemensamma framträdandena med Putin har förblindat honom till den grad att han inte ser kyrkans grundläggande uppgift och glömt att det är skillnad på Gud och kejsaren.

Det är bra om en kyrka har goda kontakter åt många håll, men kyrkans främsta uppgift är inte att gå i makthavares ledband, åka limousin eller frottera sig med politiker vid fina middagar. Kyrkans plats finns primärt i marginalen, bland smärtorna och nöden. Och om inte Kirills hjärta nu värms av omtanke om det lidande broderfolket i Ukraina är han – för att citera Kari Kanala – en skam för kristenheten. Inte ens för en patriark borde valet mellan Gud och kejsaren vara svårt. Tvärtom skulle det ha ett enormt symbolvärde om han och andra ledande inom den ryska ortodoxa kyrkan vågade ifrågasätta Putin. Om Aleksei Navalnyj valde fängelse för sin övertygelses skull så kunde Kirill visa samma civilkurage.

Rapporterna om ungdomars illamående i pandemins kölvatten duggar tätt. Två års påtvingad ensamhet som tidvis inneburit isolering har satt sina spår. Vi människor är i grund och botten sociala varelser och då blir ensamheten i en studielya och bristen på sociala kontakter svår att uthärda och sätter sina spår i själen. Två år är en lång tid i en ung människas liv och har nu resulterat i att allt flera skolungdomar och studerande lider av psykisk ohälsa.

Fenomenet är inte nytt och handlar inte om att dagens ungdomar skulle vara bortskämda veklingar som inte orkar bita ihop och gå vidare, även om vi nu anar ett visst ljus i pandemitunneln. Samma signaler har noterats tidigare.

Efter vårt senaste krig hade vi också en traumatiserad generation av unga män som efter sina år i kriget hade svårt att återgå till vardagen. Tyvärr noterades då inte problemet i tillräcklig grad, vilket för en del resulterade i alkoholmissbruk, oförmåga att bygga trygga relationer till andra och till och med självmord.

Den ekonomiska depressionen i början på 1990-talet skördade också sina offer. Det var inte bara vuxna människor som förlorade sitt arbete och såg familjeföretaget gå i konkurs. Forskningen har visat på en generation av 90-talsunga som mådde psykiskt dåligt och som ärvde både modlösheten och arbetslösheten av sina föräldrar. De förebyggande insatserna för att hjälpa upp situationen var avsevärt bättre då än efter kriget, men mycket gjordes för lite och för sent.

Nu står vi igen i en liknande situation. Den globala pandemi som har prövat oss under de två senaste åren har lämnat djupa spår i alltför många ungdomars själsliv. Frågan är hur, när och på vilket sätt vi reagerar nu? Har vi lärt oss något av tidigare liknande situationer?

Det goda är att problemet uppmärksammas och diskuteras. Insatser görs också av olika aktörer. Församlingarnas ungdomsarbetsledare är medvetna om utmaningen och kan utgöra en första viktig kontakt. I Tammerfors har församlingarna öppnat upp en walk-in mottagning för unga som behöver prata om sin situation. Också på kommunalt och statligt håll är man uppmärksam på situationen.  

Corona-pandemin har krävt stora uppoffringar. Det har satsats miljarder på att stimulera ekonomin och hålla igång produktionen. Och trots att det skett med lånade pengar så har även de mest marknadskapitalistiska krafterna gett sitt bifall och ansett att taktiken varit rätt. Det går inte att bromsa i en uppförsbacke. Det behövs temporärt mera drivmedel.

Den stora frågan är om vi finner samma taktiska mogenhet när det gäller ungdomars psykiska hälsa. Vågar vi satsa och arbeta förebyggande för att dämpa följderna av pandemin? Eller är det så att ekonomisk stimulans för att hålla BNP uppe är viktigare än personella och ekonomiska satsningar på att hålla psykiskt trötta ungdomars huvuden ovanför vattenytan. Det är bråttom och vi har inte råd att upprepa tidigare misstag.

År 1929 utkom Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt. Den skildrade en ung tysk soldats upplevelser av livet i skyttegravarna under första världskriget. När kyrkan senaste vecka presenterade medlemssiffrorna för år 2021 är det lätt att travestera titeln på Remarques roman och säga på medlemsfronten intet nytt.

Medlemsantalet i den evangelisk-lutherska kyrkan minskade med 1,2 procent under år 2021, vilket befäster den trend som varit tydligt iakttagbar sedan 2005. Någon ände på det sluttande planet finns inte heller i sikte. De prognoser som gjorts visar att takten kommer att vara densamma under de kommande 15-20 åren.

Visst finns det ljuspunkter. Den lutherska kyrkan är fortsättningsvis landets största med sina 3,7 miljoner medlemmar. Och när kyrkotillhörigheten i hela landet landar på 66 procent så kan Borgå stift ståta med en kyrkotillhörighet om nästan 76 procent. Kyrkans familjerådgivningar uppvisar ett ökat antal klienter, samtalen till Kyrkans samtalstjänst har ökat och skriftskolan befäster sina positioner.

Men sammantaget präglas bilden av kyrkan av det sluttande planet. Det går sakta utför. Hur skall vi möta denna utmaning? Finns det strategier eller smyger missmodet och likgiltigheten sin in i själen hos anställda och församlingsmedlemmar?

I den nyss utkomna boken Mindre folk– mera kyrka försöker artikelförfattarna se möjligheter för Svenska kyrkan i en postmodern tid med färre anställda, minskande resurser och ökande privatreligiositet. En reflektion är vikten av att få sörja det som man förlorat. Det finns en kollektiv sorg bland de som älskar kyrkan över att medlemmar flyr, gudstjänsterna besöks av allt färre och verksamheter läggs ner. Det är viktigt att inte sopa detta under mattan utan benämna saker vid deras rätta namn och ge sorgen tid.

Men lika viktigt är att rikta blicken framåt och se de möjligheter som de facto existerar. Det blir inte som förr men framtiden innebär också nya möjligheter. Medlemmarna har lämnat kyrkan, men Gud finns kvar. Det är därför befriande att ta del av de tankar som docenten i etik vid Uppsala universitet, Bo Hansson ger uttryck för i nämnda bok.

I sin analys av Svenska kyrkans tillstånd konstaterar han det som många tänkt, men som få vågat säga. Hansson konstaterar att Svenska kyrkan hör till de mest välbeställda kyrkorna ekonomiskt, men den är knappast den mest framgångsrika när det handlar om barmhärtighet och andlighet. Ännu mera rakt på sak bli han i sin beskrivning av förhållandet mellan anställda och ideella krafter. Engagerade kristna är effektivare vittnen än välavlönade anställda. … I det långa loppet kan ideella krafter utgöra ett mera övertygande vittnesbörd än professionella. God ekonomi kan leda till försvagat kristet vittnesbörd.

Hansson provocerar naturligtvis, men ibland måste det till en provokation för att vi skall kunna se klart. För detta gäller inte bara Svenska kyrkan. De västerländska lutherska folkkyrkorna befinner sig alla i samma situation. Vi har anställt bort frivilligheten och vår goda ekonomi har gjort oss blinda för att mobilisera ideella krafter.

Pengar behövs och en god ekonomi är en välsignelse om vi prioriterar rätt. Vi skall också akta oss för att bygga upp en motsättning mellan anställda och ideella krafter. Bägge behövs, men den primära utmaningen kan nu inte bestå i att behålla så många byggnader och anställda som möjligt, utan att mobilisera alla de som ber, tror, hoppas och vill arbeta för och vara kyrka i världen.

Därför behöver vi nu ett nytt och fräscht sätt att se på församlingen. Och detta gäller allt från besluten i fullmäktige och kyrko- och församlingsråd till satsningar på ideella krafter.  Hansson skriver: Att i första hand se efter hur mycket pengar församlingen förfogar över, gör organisationen missmodig i stället för modig och aktiv. I församlingens årsbokslut syns inte dess viktigaste tillgång: evangeliet.

Hur framtiden för de lutherska folkkyrkorna ser ut är svårt att sia. Men det mesta talar för att vi har mindre medlemmar, färre anställda och byggnader. Men lyckas vi mobilisera mera ideella krafter och inser att evangeliet är vår viktigaste resurs så kan vi frimodigt och trosvisst möta framtida utmaningar.

Det är inte så lätt att applicera studentsångens kännspaka optimistiska ord på kyrkan och dess verksamhet. Åtminstone inte om vi betraktar kyrkan ur ett europeiskt perspektiv.

Men det finns undantag. Det är ingen hemlighet att kyrkans växer globalt. Den starkaste tillväxten har vi i Afrika, Asien samt i Syd- och Centralamerika. Intressant är också att tillväxten sker inom samfund som är på retur i Europa. När de lutherska, reformerta och anglikanska kyrkorna går bakåt på bred front i Europa, visar de i många fall en stark tillväxt på annat håll i världen. De nordiska folkkyrkorna kunde länge ståta med att vara de största lutherska samfunden, men i dag har deras systerkyrkor i Tanzania och Etiopien gått förbi med marginal.

En ännu starkare tillväxt globalt kan skönjas inom pingströrelsen och den evangelikala kristenheten som tillsammans räknar mellan 300 och 400 miljoner medlemmar. Detta kan jämföras med att det i dag finns ca 70 miljoner lutheraner, och 75 miljoner reformerta kristna i vår värld.

De religionssociologer som på 1960- och 70-talen menade att sekulariseringen skulle leda till religionens sakta borttynande har under senare decennier tvingats erkänna att de tog grundligt fel. Religionen och även kristendomen står sig starkare i världen i dag än någonsin tidigare. Och då har vi inte ens beaktat antalet kristna i Kina. Deras antal är höljt i dunkel men enligt försiktiga beräkningar utgör de 30 miljoner. Mera optimistiska analyser talar om 80 miljoner som håller fast vid sin tro trots årtionden av ateistisk indoktrinering och myndighetsåtgärder som försvårar deras verksamhetsförutsättningar.

Vad är då hemligheten bakom att antalet kristna ökar? Kimmo Ketola vid Kyrkans enhet för forskning och utbildning pekar i en intervju för tidningen Kotimaa på ett par faktorer. Kyrkornas förmåga att stöda medlemmarnas andlighet och andliga utveckling är av stor betydelse. Utöver det här noterar Ketola vikten av att kyrkorna delar medlemmarnas liv och vardag och stöder dem i vardagens utmaningar. Vikten av en klar målsättning (mission) och fokus för verksamheten och att ha ett målmedvetet barn- och ungdomsarbete lyfts även fram.

En jämförelse med vår kyrka visar på bristerna. Vi är bra på mycket och möter fortfarande rätt många människor. Men samtidigt visar ny forskning att allt flera upplever kyrkan som en officiell och byråkratisk organisation med liten relevans för vardagen och den egna andligheten. Här är det skäl att anknyta till Kimmo Ketolas iakttagelse från de växande kyrkosamfunden.  Hjälper vi medlemmar att växa och leva i sin tro och utöva omsorg om de utstötta, sjuka och svaga? Var finns det mänskliga ansikte som ser och inkluderar vardagens utmaningar i kyrkans liv?

Det är lätt att teckna bilden av den europeiska andligheten i mörka färger. Påven Franciskus har träffande jämfört de europeiska kyrkorna med en gammal människa. De känns trötta och krafterna avtar. Men samtidigt finns det också en ljus och spänstig andlighet i Europa. Jag gick för en dryg månad sedan i mässan i St:a Clara i Stockholm. Det var nästan fullt hus trots att det inte var någon stor helg. Och samtidigt möttes jag av ett eko av det som Kimmo Ketola noterat i sin analys ovan. En stark doft av Kristus i tal, lovsånger och gamla psalmer. Förbön och nattvard vid altaret som gjorde den andliga erfarenheten påtaglig. Fötterna bokstavligen på jorden med en närvaro och omsorg om gudstjänstdeltagarna i samtal, bekräftande igenkännande och samspråk under kyrkkaffet.

Samtidigt är detta arbete inget som uppkommit genom kyrkorådsbeslut och uppifrån dikterade strategier. Det har fötts i bön, utvecklats genom kristen tro praktiserad i handling och det bärs av en Kristusvision. Det kan och skall inte kopieras, men lärdomen från och erfarenheterna av det som görs i St:a Clara och i de växande kyrkorna har vi allt skäl att ta tillvara. Då kan också den ljusnande framtid vara vår.