Jag står längst bak i den proppfulla kyrkan i Panchia i Val de Fiemme i norra Italien. Jag både passar in och känner ett litet utanförskap. Jag passar in därför att jag är kristen och känner gemenskap med de som samlats där. Utanförskapet kommer sig av att språket och kulturen är annorlunda. Dessutom är jag troligtvis den ende lutheranen bland idel katoliker.
Men mest av allt är jag lite avundsjuk, om man nu får ha sådana känslor i Guds hus. Jag avundas den naturlighet som präglar byborna och de tillresta turisterna varav de flesta skall delta i långloppet Marcialonga. Här finns det ingen blygsel. Andligheten sitter i ryggmärgen då de en efter en kommer in, böjer sitt huvud, doppar tre fingrar i vigvattnet och tecknar sig med korsets tecken. Med samma förvåning noterar jag hur många mellaneuropeiska och italienska skidåkare unnar sig en paus i vallandet för att låta Gud själv tala till dem om livets väsentligheter och oväsentligheter. Allt har sin tid! Att valla har sin tid och att gå i mässa har sin tid, om man nu kan travestera Predikaren på det sättet!
Jag förundras också över hur vardagsbekymren flätas samman med kyrkans heliga mysterier när en mor ber sin kanske tioåriga son springa hem efter lillebrors leksak så att denne skall klara av hela mässan utan desto mera ljudliga protester. Det tar fem minuter så är saken fixad. Lillebror är nöjd och familjen firar mässa i lugn och ro.
Delaktigheten värmer likaså. Korgossarna som med stolthet går i processionen, tänder ljus och assisterar vid nattvarden. Inga instruktioner behövs och ingen osäkerhet anas. Det sitter i ryggmärgen. De har gjort det förr och de har en färdighet som bär dem i och genom livet. De är delaktiga i det heliga mysteriet. Vad av detta som de bär med sig i hjärtats innersta rum, och hur denna erfarenhet kommer att påverka deras liv, kan blott Herren ana.
Ja, jag vet att det är lite av glansbild över min beskrivning. Det finns också katolska kyrkor som står tomma, och jag vet att verkligheten inte är lika vacker överallt. Men ändå. Jag saknar denna naturlighet i mitt eget sammanhang. Jag börjar längta efter de många som kan lämna det de har för händer, och komma därför att mässan och mötet med den uppståndne i bröd och vin är viktigt för dem.
Jag saknar också den självklara, andliga ryggmärgsreflexen som med riternas och symbolernas hjälp öppnar himlens dörr på glänt, åtminstone för en stund, en helt vanlig lördag kväll. Och detta dagen innan årets stora idrottsutmaning går av stapeln. Den tro som inte gör Gud till ett påhäng. En tro där vardag och helg, livets trivialiteter och Guds heliga närvaro smälter samman i ett oändligt nu. Gud mitt ibland oss.
Så jag vandrar långsamt mot mitt hotell i den mörka italienska kvällen. Det är lite kyligt på 1000 meters höjd, men värmen, spontaniteten, naturligheten och andligheten från mässan värmer och manar till eftertanke.
Tack! Fint när tron och livet blir och ser ut som en helhet,