Jokela, Kauhajoki och Kuopio. Tre helt vanliga finländska orter och tre skolskjutningar/incidenter med dödlig utgång. Förebilderna finns ute i världen med Columbine i USA och Trollhättan i Sverige. Nu liksom tidigare står vi med flera frågor än svar. Vad är det som får en ung finländsk studerande att ta detta för sig själv och andra så ödesdigra steg?
Finland hör till de länder som har högst levnadsstandard i världen. I en undersökning tidigare i år konstaterades även att Finland toppar listan över de lyckligaste länderna. Vi har ett skolsystem som prisats för sin pedagogik och har – trots en nedåtgående trend under senare tid – av tradition legat i topp i Pisa-undersökningarna. Vi har exporterat vårt pedagogiska kunnande till Sverige, Tanzania, Kina och Förenade Arabemiraten. Vår yrkesutbildning har fungerat som modell för länder i tredje världen då de byggt upp sina yrkesskolor.
Men Jokela, Kauhajoki och Kuopio handlar inte i främsta rummet om vår pedagogik och vårt kunnande. De berättar en annan historia. Berättelsen om mörkret inom oss. En berättelse om de krafter som av olika orsaker förmörkar själens inre landskap, föder aggression och hat och grumlar vårt omdöme.
Jag skriver oss för vi bär alla på ett mörker inom oss. Den som påstår något annat sysslar med självbedrägeri. Avundsjuka, hat, gamla oförrätter och förluster tenderar att leva kvar i själens skrymslen och vrår, även om de sällan tar sig så drastiska utryck som i de ovan nämnda fallen.
Mörkret inom oss är universellt. Det gör inte skillnad på nationalitet, ras, kön eller sexuell läggning. Det är en outplånlig del av vår identitet som människor. Det som Bibeln kallar för arvsynd. Ett oerhört gammaldags och ifrågasatt uttryck, men samtidigt skrämmande aktuellt då vi ställs inför alla de former av övergrepp och oförklarlig ondska som möter oss i nyhetsrubrikerna.
Hur kommer vi tillrätta med mörkret inom oss? Hur skall vi agera när andras mörker träffar oss? Mörkret syns ju inte utanpå. Ofta står både myndigheter och anhöriga med förvåningens finger i häpnadens mun och konstaterar samstämmigt; ”Det här kom som en total överraskning”.
Samtidigt är det så att också världens bästa skolsystem och en hög levnadsstandard har sina mörka sidor. Lycka kan inte köpas eller förtjänas. Prestationskrav, ensamhet, utanförskap, mentala problem och mobbning förmörkar många ungdomars vardag. Det är också dokumenterat att de unga ofta inte får den hjälp de behöver i ett tidigt skede. De har ingen som lyssnar och ingen frågar heller om mörkret därinne, för det syns ju inte utanpå.
Kyrkan kan även öva sig i lyhördhet på den här punkten. Med en konfirmationsprocent på lite över åttio, har vi en enastående möjlighet att se, bekräfta och lyssna till de unga. Att öppet tala om mörkret i själen är inte väsensfrämmande för konfirmandundervisningen. När Maria Sundblom-Lindberg, lite provokativt i en krönika i Kyrkpressen, skriver om att vi i konfirmandundervisningen bör tala mera om porr än profeter, är hon på rätt spår. Den stora berättelsen om Livets ljus kan bara bli levande och aktuell om den får speglas mot såren och mörkret i kropp och själ. Det kallas kontextualisering och det är en av kyrkans viktigaste uppgifter.
Det finns de som i den här och liknande situationer gärna orerar högt om tidens ondska och med emfas talar om att det var bättre förr. Men det var inte bättre förr! Faktum är att våldsbrotten stadigt minskat i Finland. För hundra år sedan låg brotten mot liv i vårt land på samma nivå som de nu gör i Centralamerikanska stater. Statistiken är dock ingen tröst för de som drabbats, men den visar att vi trots, Jokela, Kauhajoki och Kuopio är på rätt väg.
Mörkret inom oss kommer alltid att finnas där i någon form och vi kan och måste bli mera lyhörda för de berättelserna. Detta samtidigt som vi frimodigt berättar den andra berättelsen, om ljuset, medmänskligheten och den Gud som kan skingra mörkret inom oss.
