Bortom polemikens återvändsgränd

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.” Så skriver Dan Andersson i dikten Tiggarn från Luossa. Den här raden rymmer en ocean av mänsklig längtan, av frågor kring livet, meningen och Gud. Den anger också tonen i det uppriktiga sökandet efter något som är större än oss själva, alltings upphov och slut. Anderssons trevande ton manar till eftertanke. När vi talar om Gud är det skäl att tala både lågmält och försiktigt, i respekt både för Gud själv och för andra människors upplevelser av mötet med det heliga.

Tyvärr så är verkligheten ibland en annan. Uppeggade av de sociala mediernas snabba tempo och möjligheten till omedelbar respons tappar vi alltför ofta besinningen och talar bergsäkert och med hög volym om saker som kräver både eftertanke och ödmjukhet. Sällan har all världens andliga besserwissrar fått sitt lystmäte så snabbt stillat som i dag. Och resultatet, det ser vi tydligt. Vi kränker och blir kränkta. Slår igen dörrar och positionerar oss i djupt grävda skyttegravar.

Det är mot bakgrund av det här befriande att läsa det som Peter Halldorf skriver i tidskriften Pilgrim 2/2019, då han beskriver intentionen bakom tidningen. ”Vi ville försöka göra en tidskrift vars fokus var livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön. Med ett tonfall fritt från polemik, och en strävan att skilja väsentligt från oväsentligt. En tidning som inte skulle ha någon annan mening än att vara en härd. I den mån vi lyckats – vilket vi inte alltid gjort – har vi av våra läsare påmints om hur angeläget det är att förbli trogna den inriktning vi samlades omkring: att vara en tidskrift som bidrar till att livsgemenskapen med Gud djupnar.”

Det är befriande att meditera inför den här visionen, och vi kan med fördel byta ut ordet tidning mot församling och sätta sökarljuset på våra egna sammanhang och vår egen kyrka. Är vi en kyrka som har fokus på livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön, för att citera Halldorf? Kan vi skilja väsentligt från oväsentligt eller förfaller vi till en åsikternas tyranni med ömsesidiga bannlysningar över våra olika tolkningar av Bibeln?

Ett är helt klart. Inför Gud är vi alla lika. Lika bra och lika dåliga. Och Guds dom kommer att drabba oss alla. Och samtidigt som detta sägs får vi både trotsigt och frimodigt påpeka att Guds nåd och frälsning erbjuds oss alla med en hundraprocentig rättvisa och jämlikhet. Inför Gud är vi alla lika. Gud vill ”att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim.2:4). Vägen dit handlar inte om att putsa fasaden. Vägen till Gud går på djupet.

Torsten Kälvemark, en svensk ortodox lekmannateolog, skriver om det han kallar de teologiska kamrerarna som vill att debit och kredit skall bokföras i rätt spalt och att inget bläck får flyta emellan sidorna. Men livet är sällan svart-vitt. En publikan kan även bära ett frö av rättfärdighet inom sig och den mest rättfärdige kan dölja sitt hyckleri bakom en mask av fromhet.

Våra polemiska utsagor och den inre splittring som nu plågar olika kyrkor och samfund i diverse frågor vittnar om en kyrka som tappat sitt fokus. En kyrka som ser mera till ytan än till djupet. Sann kristendom och att leva i Kristi efterföljelse handlar inte om ”statements” och polemiska debatter. Sanningshalten mäts inte i antalet gillanden och klick på sociala medier. Det är helt irrelevant. Istället handlar det om att söka gemenskapen med Gud och människor. Att vara Kristi mun i det vi säger och att vara Kristi händer i allt vi gör. Ingenting mindre, ingenting större och ingenting annat. Bara det.

Dela

Skribent: Sixten Ekstrand

Direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet. I kyrkanu bloggen analyserar och diskuterar jag kyrkans och den kristna trons roll i ett föränderligt samhälle. Jag försöker ge röst åt kyrkan och dess värderingar i mediabruset.