Maria Sten, utgivare på Kyrka nu -bloggen

Ett steg fram – två steg bak

I januari genomförde Kyrkans forskning och utbildning en enkät riktad till förtroendevalda och anställda i församlingarna. Enkäten handlade om jämställdhet och likabehandling i församlingarna. Resultaten publicerades nu i veckan. Det var ingen uppmuntrande läsning.

Både förtroendevalda och anställda i församlingarna har upplevt trakasserier. Medan förtroendevalda närmast upplever trakasserierna i anslutning till sitt uppdrag i församlingen, upplever anställda trakasserierna både inom och utanför sin arbetsplats. Trakasserierna är både av sexuell art med oönskade kommentarer och beröring och sådana där man direkt struntar i ett jämställt bemötande.

Enligt enkätsvaren är kön och yrke i kombination ofta orsak till trakasserier. Många har upplevt att kön utgör ett hinder för avancemang i karriären. Andra frågor där kön verkar spela en roll är i lönefrågor eller andra förmåner. Men också ålder och yrkesgrupp har varit orsaker till den upplevda diskrimineringen.

Prästens kön verkar ännu spela en roll i människors upplevelse av diskriminering och trakasserier i församlingarna. Nästan 17 % av enkätsvaren talar om att både förtroendevalda och anställda anser att frågan om prästens kön är aktuell i församlingen. Det handlar till exempel om att det ännu kommer önskemål om ändrade arbetsturer. Detta för att en annan anställd i församlingen inte skall behöva samarbeta med en prästvigd kvinna. En fjärdedel av de anställda hade upplevt detta medan motsvarande siffra för de förtroendevalda var mindre än en femtedel.

Det är både oroande och sorgligt att vi efter mer än 35 år med kvinnor i prästämbetet inte kommit längre. Prästämbetet är inte knutet till kön. Oviljan att samarbeta med prästvigda kvinnor visar på oerhört långsamma attitydförändringar. Något som också t.f. chefen för Kyrkans forskning och utveckling, Veli-Matti Salminen påpekar. Trakasserier undergräver lusten och viljan arbeta eller att verka som förtroendevald i kyrkan. Om ojämlikt bemötande är vardag i församlingen undergräver ett sådant förfarande också i förlängningen medlemmarnas förtroende för församlingen. Byte av arbetsturer och -uppgifter vid specifika tillfällen på grund av en medarbetares kön är fortfarande möjligt i församlingar. Då handlar det ytterst om en ledarskapsfråga. Går chefen med på att så sker? Varför godkänner en chef (kyrkoherde) i församlingen att arbetsturerna i församlingen riskerar att fördelas ojämlikt för att en medarbetare inte vill samarbeta med en annan? Har församlingen råd att upprepade gånger ta vikarier utifrån för att en anställd inte vill samarbeta med en kvinna i prästämbetet? Vikarier behövs med jämna mellanrum av olika orsaker, men orsaken kan aldrig vara att någon vägrar samarbeta med en annan.

De brister som enkätsvaren visar på måste tas på allvar och åtgärdas. Stiften har handlingsplaner för att minska sexuella trakasserier och övergrepp i församlingarna. Dessutom har varje stift två kontaktpersoner som den utsatta kan kontakta. Stiften har också kontaktpersoner för jämställdhet och likabemötande. Ärkebiskop Tapio Luoma ser allvarligt på saken. Han anser att enkätsvaren visar att vår kyrka behöver ta den rådande ojämlikheten och trakasserierna på ännu större allvar och åtgärda dem. Trots att vi lever i ett land som fick rösträtt för kvinnor för snart 120 år sen finns ännu mycket att göra för att befrämja jämställdhet och likabehandling i kyrkan.

Borgå stifts kontaktpersoner för jämställdhet och likabehandling är
Församlingspastor Sini Aschan och Församlingspastor Benjamin Häggblom

Maria Sten, sakkunnig själavård och jämställdhet

Läs pressmeddelandet om enkäten Kyrkans jämlikhetsenkät: Det förekommer trakasserier i församlingarna – evl.fi

Se det goda i parförhållandet

I utmanande tider ställs mycket på prov. Vi tvingas tänja oss utöver det vi trodde var möjligt. Det har vi alla fått erfara, speciellt de senaste veckorna.

I många familjer ska distanskontor, dito – skola, arbetsplats- och skolmatsal, fritidsgård, gym och mycket annat samsas i samma utrymmen. Känslan av inte räcka till eller att tiden inte gör det, i kombination med oro för åldrande föräldrar, nära och kära i riskgrupper och / eller den egna arbetsplatsen gör att orken tryter för många av oss. Även parförhållandet blir lidande. Då kan ett tack eller en komplimang betyda mycket. Att ta fram det goda hos partnern och visa uppskattning för det hen är kan ge kraft att igen orka med en utmanande vardag.

Kyrkans familjerådgivning vill utmana oss att se det goda i parförhållandet och ge det växtrum. Kampanjen i sociala medier, #peppadinpartner startade före påsk och pågår till Morsdagen. Kampanjen visar på vikten av att i utmanande tider se det goda i parförhållandet. Genom att koncentrera oss på de goda stunderna i vardagen kan vi ge nytt mod som ger oss kraft att tillsammans gå vidare i den vardag och det liv som just nu är vårt.

Vi kan delta i kampanjen #peppadinpartner med våra egna bilder och berättelser. Låt oss se och tro på det goda också i tider av undantagsarrangemang.

Nytänk

De senaste veckorna har vi fått öva oss att umgås och hålla kontakt med varandra på andra sätt än de vi kanske varit vana vid. Allt är inte nytt, men nu har vi fått hitta de sätt som känns mest naturligt för just oss och just den konstellation som jag i ett givet ögonblick vill ha kontakt med. För mig personligen har teams blivit ett dagligt redskap för informellt kaffepausprat med mina arbetskamrater och ett sätt att hålla möten på. Många berättar också om digitala middagar, kvällssitsar med familj och vänner. Gudstjänster, familjehögtider och livets fester strömmas så att alla som vill skall kunna delta.

I kyrkans arbete har vi också fått tänka om och tänka nytt. Gud är inte på paus. Församlingen är det inte heller. Just nu fungerar vi på ett annat sätt än vi vanligen gör.

Varför inte erbjuda vuxna i kyrkan en grupp med hjälp av digitala verktyg? En sådan grupp behöver inte vara begränsad enbart till den tid av undantagstillstånd som nu råder. Även om vi föredrar möten i verkliga livet kan en sådan grupp erbjuda möjlighet till deltagande för någon som annars kanske skulle ha svårare att delta. Olika sätt att mötas behöver inte utesluta varandra när livet igen återgår till det normala.

En samtalsgrupp som tar hjälp av digitala medel kan vara en bibelstudiegrupp, en grupp för bön och andakt eller en grupp med ett specifikt tema. I hela vår kultur, som ju kyrkan också är en del av, tar upp så många existentiella frågor. Film, musik, litteratur för att nämna några. Det finns något för alla och envar.

Bland kyrkans vuxna medlemmar finns många gåvor och personligheter. Många kan axla ett ledaransvar också när det gäller en grupp där digitala verktyg tas till hjälp. Ibland kan det behövas en liten puff eller fråga. Men varför inte våga fråga? Ta tag i den där frågan eller önskemålet om ”något för vuxna.” Kanske den speciella tid vi lever i nu kan få vara med och hjälpa oss att hitta nya sätt att vara kyrka tillsammans.

Samtal om livet

Jag vandrar genom ett tyst Mässcentrum. Jag är på väg till kyrkans monter. Tystnaden kommer inte att vara länge till. Om en stund öppnar dörrarna till Helsingfors bokmässa. In väller folk, de flesta är skolelever nu på torsdag morgon. Några kommer med bestämda steg till kyrkans monter. De ser lite spända ut för de ska just fråga ut biskop Bo-Göran Åstrand om sådant som är viktigt för dem. Samtalet kommer i gång och flyter fint. Frågorna handlar om miljö och klimat, om hopp, om liv och död.

I montern finns också Hoppets träd. Besökarna på bokmässan har tillsammans hjälpt trädet att växa genom att på lappar skriva ner det som ger hopp eller det man hoppas på och sedan klistra fast dem i trädet. Trädet blev välfyllt med hopp och förhoppningar och påminde oss om det kristna hoppet.

Under fyra dagar hinder scenprogram efter scenprogram på tjugotalet scener avlösa varandra i jämn takt. Många kommer enkom för att lyssna på utvalda samtal, andra stannar till under sin vandring. Människor möts i gångar och vid bokdiskar och nya samtal utspinner sig. Ljudnivån är hög och luften varm. Det är trångt mellan varven. I detta människovimmel finns kyrkan. Kyrkan är närvarande genom alla sina medlemmar som finns på mässan, men speciellt synlig genom den egna montern och genom scenprogrammen. För visst är kyrkan med på bokmässan i år igen. Det har vi varit sen inbjudan att delta kom 2007.

Under årens lopp har vi fått möta många människor i samtal vid montern och i de samtal som utspunnit sig vid montern. Vi har bjudit på kyrkkaffe, ett vänligt bemötande och ett lyssnande öra. Vi har fått ta del av djupa tankar och människors livsberättelser. Frågorna om varför kyrkan är med på bokmässan har tystnat. I stället uttrycks en glädje över att kyrkan finns med där samtalen om livet förs.

För litteratur handlar ju om livet. Bokmässan handlar om mer än enbart böcker, den hjälper oss att tala om frågorna som vi delar, om frågorna som är mer brännande för en del och frågorna som det är både nyttigt och viktigt att bli påmind om. I dessa samtal är kyrkan en part. Därför är kyrkan med på bokmässan.

Du kan lyssna till de flesta av kyrkans scenprogram via youtube. Du hittar programmet och videoinspelningarna via den här länken

Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Finländsk geocachare hittade Luthers ölstop

En osedvanlig upptäckt gjordes i slutet av veckan, då man via laboratorieprov och DNA-analys kunde fastställa att det ölstop som i fjol somras upphittades i närheten av slottet Wartburg tillhörde Martin Luther.

Geocachefantasten Filip Mellberg gjorde fyndet redan i juli 2016 i nationalparken Hainich då han letade efter en geocache tillsammans med sina vänner.

– Jag hittade stopet i skogen under en sten. Jag insåg att det var gammalt och kunde vara värdefullt, men förstod inte att stopet kunde ha tillhört Martin Luther.

– Det var först när jag såg pjäsen Luther i enrum med skådespelaren Johan Fagerudd och verkligen fick ta in vem Luther var som jag insåg att stopet kunde ha tillhört honom. Signaturen ML i bottnen av stopet fick mig att föra det till Kyrkostyrelsens experter, säger Mellberg.

Sakkunnig vid Kyrkostyrelsen intygar äktheten

Specialsakkunnig för arkeologi och föremål från reformationstiden, vid Kyrkostyrelsen Katarina Boranius är eld och lågor över fyndet.

– Det är frågan om ett bukstop med en svängd profil, som blev vanliga på 1500-talet. Vi har låtit göra både DNA-analys och jämfört med samtida bildmaterial och berättelser om Luther. Det är ju allmänt känt att Luther var en stor ölvän. Det är mindre känt att han hade ett specifikt ölstop, med sina initialer i bottnen. Man misstänker att han tappade det då hans vänner räddade honom undan påvens hejdukar som försökte fängsla honom, förklarar Boranius.

Stopet kan kanske ses på de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna i Åbo i maj

Stopet måste givetvis så snabbt som möjligt förmedlas till museimyndigheterna i kyrkan, men Boranius kommer att äska för att fyndet ska få presenteras för allmänheten i Finland.

– Den 19-21 maj 2017 går de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna av stapeln i Åbo. Vi kommer att göra allt för att få möjlighet att visa upp fyndet i Marina Palace där dagarna hålls, säger Boranius.

——————-
Mer information om pjäsen Luther i enrum hittar du på evl.fi/luthermonologen och program och anmälning för kyrkodagarna på evl.fi/kyrkodagar

Tro på det egna språket

I dag firar vi den internationella modersmålsdagen . Den instiftades 1999 av UNESCO för att uppmärksamma rätten till och vikten av att få utvecklas på sitt modersmål. Den rätten är ett grundläggande behov hos varje människa. Att berövas den rätten betyder ett svårare liv.

För en vecka sen var jag inbjuden att hålla lektion i en skola på en språkö. Hela skolan (klass 1-6) klämde in sig i samma lektionssal. Temat var vänskap. Vi talade om vad det är som karaktäriserar en vän, hur viktiga vänner är och hur man inte bara ber om förlåtelse utan visar det rent konkret och ”gör” förlåt.

Jag var glad när jag åkte från skolan. Glad för att det kändes som att det vi talat om var viktigt och att vi tillsammans fått bli påminda om det. Jag var glad över elevernas engagemang och över entusiasmen hos rektorn och lärarna som bjudit in mig. Och jag var glad över hederstiteln jag fått av de yngsta eleverna: ”Tant prästen.” Sist, men inte minst, smittade den glädje som så ofta möter mig på de svenska språköarna i vårt land av sig på mig. Det var viktigt att kyrkan kom på svenska till den svenska skolan på orten.

Till rätten att få utvecklas på sitt modersmål hör också rätten att få uttrycka sin tro och utveckla den på det egna modersmålet. Vi talar om modersmålet och den egna dialekten som trons språk. Det är viktigt att få fira högmässa, och sjunga de vackraste julsångerna på sitt eget språk. Det betyder oerhört mycket att från skolan gå påskvandring i kyrkan och fira livets fester på sitt modersmål. Det är viktigt att det finns kristna gemenskaper på svenska med verksamhet för olika åldersgrupper, tillgång till kristen litteratur och medier som lyfter fram kristna frågor på svenska. Därför är det viktigt att kyrkan finns på svenska överallt i Finland där någon eller några talar svenska.