”Ratkaistaan suomen suurin ongelma” var temat för ungdomsarbetsveckans huvudevenemang som gick av stapeln för en dryg vecka sedan. Problemet som temat syftade på var utslagning och marginalisering samt psykiska problem hos unga. Genom paneldiskussioner och olika framföranden försökte man belysa problemen och komma med lösningar på dem. När det gällde problemet med utslagning, marginalisering och ensamhet kom man också med förslag, metoder och program för hur man kunde arbeta med dem som är ensamma och utanför. Endast en talare vågade sig på ett annat perspektiv: istället för att bara fokusera på de 10-20% av barnen och de unga som känner sig ensamma borde vi satsa på att få till stånd en attitydförändring hos de 80-90% som bidrar till att 10-20% lämnas utanför och känner sig ensamma. Hur kan vi få barn och unga – alla människor – att sluta använda sårande ord, inte skada varken psykiskt eller fysiskt, inkludera alla, behandla alla lika?
Här har vi en uppgift som kyrka. Kyrkan är redan bra på att höja sin röst och kämpa för de som har det sämre ställt. I samhällsdebatten lyfter kyrkan fram de svagaste, dem som samhället vill glömma bort. I skriban upprepar vi om och om igen hur värdefull, unik och älskad konfirmanden är, i diakonin lyfts ständigt människovärdet hos dem som behandlats som om de inte hade ett värde, ständigt predikar vi om det ansvar vi har som kristna och som medmänniskor, om hur vi ska vara Kristi händer, fötter, ögon och öron här på jorden. Vi håller redan på med en attitydfostran, men kunde modigt göra det ännu mer aktivt och med högre röster.
Samtidigt behöver vi som kyrka se oss själva i spegeln och fråga oss hur mycket vi bidrar till att många upplever ensamhet, utanförskap och en känsla av att vara värdelös. Å ena sidan är vi mån om att lyfta fram alla människors lika värde, att vi alla är skapade av Gud och därmed hans älskade barn. Därför är du välkommen som du är. Å andra sidan visar vi på många olika sätt att man ändå måste uppfylla vissa kriterier för att vara välkommen och passa in. Och när vi som kyrka signalerar att en person inte är välkommen gör vi mycket större skada än när någon utanför kyrkan exkluderar en människa. För när vi som ska vara Kristi händer, fötter, ögon och öron vänder ryggen till en människa, när vi som predikar Guds kärlek samtidigt visar ett förakt, när den plats som borde vara den mest fridfulla och kärleksfulla platsen på jorden stänger dörren – då är det som om Gud själv skulle vända ryggen, visa förakt och stänga sin dörr. Därför gör det mycket mer ont än när något samhälleligt gör samma sak. Att bli kränkt i kyrkan och församlingen är värre än att bli kränkt av någon annan.
I söndags startade kampanjen #DelaLjus som bl.a. vill påminna oss om att ta hand om varandra, inte lämna någon ensam och utanför, utan komma med ljus till varandra. #DelaLjus är en del av vår attitydfostran. Kampanjen riktar sig främst till ungdomar och unga vuxna, men vi borde alla ta del av den och komma med ljus till dem som lever i ett höstmörker året runt. Låt oss modigt dela ljus med varandra, modigt särskilt gå till dem som vi ser att är ensamma, vet att kämpar och som det är lite obekvämt att närma sig. Låt oss modigt dela ljus till alla våra medmänniskor med båda händerna och inte så att den ena handen sträcker ut ett ljus, medan den andra kommer med skäppan. Låt oss med hjälp av Världens Ljus lösa ett av Finlands största problem istället för att använda Världens Ljus till att bränna människor. #DelaLjus!
