Den nybyggda Mekane Yesus-kyrkan i Dessie, Etiopien, sjuder av liv. Liturgin är kopierad av amerikanska tv-predikanter. I jämförelse ter sig europeiska pingstkyrkor väldigt högkyrkliga. Ljudet är öronbedövande. Det ringer i mina öron flera dagar efter gudstjänsten. Det finns mycket som väcker frågor. Jag funderar över vem som behöver den höga volymen och de långa bönerna, Gud eller mötesledaren?
Jag har blivit inbjuden att predika. Texten handlar om hur Jesus kallar tullindrivaren Levi. I sitt samhälle var Levi var utstött p.g.a. sitt yrke. I Etiopien finns idag många utstötta yrkesgrupper, t.ex. krukmakare, garvare och smeder. Det är svårt att med ord beskriva den skam som samhället förknippar med dem. Stigmat gäller också var och en som rör vid dem och behandlar dem med respekt.
Jag nämner Aberras livsberättelse. Jag har hört Aberras vittnesbörd genom mina medarbetare i Etiopien. Han frågar: ”Varför säger människor när de ser mig på gatan: ”Där går Aberra. Hör inte han till de smutsiga?” Sedan berättar han om hur kyrkans budskap och attityd förändrat hans och hans stamfränders liv.
I de etiopiska församlingarna har man vaknat för Kristi kallelse att äta, umgås och leva med de grupper som förr varit föraktade. Arbetet för förändring sker både från predikstolen och genom projekt som gagnar alla. Man har läst Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna noga.
Den fråga som författaren Lukas ville svara på var om det i skrifterna eller i Jesu liv fanns klara belägg för att också hedningarna kunde vara med i kyrkan. För att visa hur tillförlitlig den undervisning de hednakristna fått (Luk.1:4) berättar Lukas hur Jesus av Anden leddes till att röra vid spetälska och äta med skatteindrivare och syndare. Lukas berättar sedan hur Anden på samma sätt förde Petrus in i den romerske officeren Cornelius hus, trots Petrus motvilja. Och fortsättningsvis förde Anden Filippos till en etiopisk eunuck och visade att det inte finns hinder för eunucken att tas med i Guds folk. Och sedan visar Lukas på hur Anden ledde Paulus till hedningarna. Missionen är en radikal rörelse utåt, som för ständigt utmanar kyrkan till förändring.
Att hedningarna fick vara med var långt ifrån självklart i urkyrkan. Lukas fick säkert själv känna av förakt när han tillsammans med Paulus besökte Jerusalem. Kanske är det därför han ger en central plats åt berättelsen om den gode Fadern, som springer sin älskade son till mötes och öppnar sin famn för honom. När berättelsen sedan fortsätter med den andre broderns reaktion, riktas en fråga till dem som inte kan acceptera att Fadern skämmer ut sig genom att beröra den förlorade: Vill ni glädja er över Faderns kärlek, eller anser ni era nyfunna syskon så lortiga att det är under er värdighet att ens se på dem? Samma fråga riktas till kyrkan idag.
Min predikan i Dessie handlade om Jesus, de utstöttas vän. Han välkomnar alla. När församlingen efter predikan gavs möjlighet att komma fram för förbön kommer fem personer fram och vill veta mera om det evangelium som säger att de är värdefulla. Budskapet berörde. Jag ber en bön om att vi i våra kyrkor skall präglas av samma barmhärtighet och omsorg som Jesus för dem som möter omvärldens fördömande blickar. Jag känner en djup ödmjuk glädje över det budskap jag fått privilegiet att dela.