Ett steg fram – två steg bak



I januari genomförde Kyrkans forskning och utbildning en enkät riktad till förtroendevalda och anställda i församlingarna. Enkäten handlade om jämställdhet och likabehandling i församlingarna.  Resultaten publicerades nu i veckan. Det var ingen uppmuntrande läsning.

Både förtroendevalda och anställda i församlingarna har upplevt trakasserier. Medan förtroendevalda närmast upplever trakasserierna i anslutning till sitt uppdrag i församlingen, upplever anställda trakasserierna både inom och utanför sin arbetsplats. Trakasserierna är både av sexuell art med oönskade kommentarer och beröring och sådana där man direkt struntar i ett jämställt bemötande.

Enligt enkätsvaren är kön och yrke i kombination ofta orsak till trakasserier. Många har upplevt att kön utgör ett hinder för avancemang i karriären. Andra frågor där kön verkar spela en roll är i lönefrågor eller andra förmåner. Men också ålder och yrkesgrupp har varit orsaker till den upplevda diskrimineringen.

Prästens kön verkar ännu spela en roll i människors upplevelse av diskriminering och trakasserier i församlingarna. Nästan 17 % av enkätsvaren talar om att både förtroendevalda och anställda anser att frågan om prästens kön är aktuell i församlingen. Det handlar till exempel om att det ännu kommer önskemål om ändrade arbetsturer. Detta för att en annan anställd i församlingen inte skall behöva samarbeta med en prästvigd kvinna. En fjärdedel av de anställda hade upplevt detta medan motsvarande siffra för de förtroendevalda var mindre än en femtedel.

Det är både oroande och sorgligt att vi efter mer än 35 år med kvinnor i prästämbetet inte kommit längre. Prästämbetet är inte knutet till kön. Oviljan att samarbeta med prästvigda kvinnor visar på oerhört långsamma attitydförändringar. Något som också t.f. chefen för Kyrkans forskning och utveckling, Veli-Matti Salminen påpekar. Trakasserier undergräver lusten och viljan arbeta eller att verka som förtroendevald i kyrkan. Om ojämlikt bemötande är vardag i församlingen undergräver ett sådant förfarande också i förlängningen medlemmarnas förtroende för församlingen. Byte av arbetsturer och -uppgifter vid specifika tillfällen på grund av en medarbetares kön är fortfarande möjligt i församlingar. Då handlar det ytterst om en ledarskapsfråga. Går chefen med på att så sker? Varför godkänner en chef (kyrkoherde) i församlingen att arbetsturerna i församlingen riskerar att fördelas ojämlikt för att en medarbetare inte vill samarbeta med en annan? Har församlingen råd att upprepade gånger ta vikarier utifrån för att en anställd inte vill samarbeta med en kvinna i prästämbetet? Vikarier behövs med jämna mellanrum av olika orsaker, men orsaken kan aldrig vara att någon vägrar samarbeta med en annan.

De brister som enkätsvaren visar på måste tas på allvar och åtgärdas. Stiften har handlingsplaner för att minska sexuella trakasserier och övergrepp i församlingarna. Dessutom har varje stift två kontaktpersoner som den utsatta kan kontakta. Stiften har också kontaktpersoner för jämställdhet och likabemötande. Ärkebiskop Tapio Luoma ser allvarligt på saken. Han anser att enkätsvaren visar att vår kyrka behöver ta den rådande ojämlikheten och trakasserierna på ännu större allvar och åtgärda dem. Trots att vi lever i ett land som fick rösträtt för kvinnor för snart 120 år sen finns ännu mycket att göra för att befrämja jämställdhet och likabehandling i kyrkan.

Borgå stifts kontaktpersoner för jämställdhet och likabehandling är
Församlingspastor Sini Aschan och Församlingspastor Benjamin Häggblom

Maria Sten, sakkunnig själavård och jämställdhet

Läs pressmeddelandet om enkäten Kyrkans jämlikhetsenkät: Det förekommer trakasserier i församlingarna – evl.fi

Flickor och män

Under de senaste veckorna har man diskuterat en del om yrkesbenämningar som av gammalt hänvisar till någon viss kön. Såsom talman, tjänsteman, brandman, styrman osv. 

Man är ju ganska van med de olika titlarna och inte har jag heller upplevt dem som problem före frågan nu har lyfts fram. Men det som jag upplever som störande är hur olika kvinnor och män ses i yrkeslivet. Det finns många fördomar och antaganden som jag och många andra har mött i arbetslivet. T.ex. om en kvinna har små barn anses det vara problematiskt medan för män är det mera en fördel (duktig man som vill försörja sin familj). En kvinna är ganska länge en ung kvinna (eller en flicka) medan man blir tidigt en man vars ålder inte spelar så stor roll. Jag vet att det här inte är hela sanningen, det finns många platser där en sådan diskriminering inte förekommer men alltför ofta får man fortfarande höra om upplevelser av den här sorten.

I kyrkan har det dessutom på sistone blivit lite panikstämning då människor är rädda att männen tar slut, framför allt som präster. Prästyrket tycks inte locka unga män och så småningom blir prästkåren mera kvinnlig. Snart är hälften av prästerna kvinnor. Men jag tycker att vi är människor, vissa med mera egenskaper som har uppfattats som manliga, andra med egenskaper som anses vara mera kvinnliga. Det är en rikedom att i arbetslaget ha människor med olika egenskaper men könen ska inte vara den viktigaste egenskapen då man t.ex. väljer en människa till någon tjänst. På olika håll har man lyckats undvika diskriminering genom att inte avslöja den ansökandes kön i samband med processen, endast meriterna.

Fast jag har blivit van med olika titlar som hänvisar till ett visst kön, betyder det inte att jag skulle vara oberörd av dem. Språket är ju ett ganska starkt verktyg som påverkar oss, både medvetet och omedvetet. Därför tror jag att det ändå är bra att så småningom byta ut titlarna mot mera könsneutrala. Man behöver ju inte fostra även kommande generationer till att omedvetet tänka att vissa yrken är för män och andra för kvinnor. Men det räcker inte bara med att förändra titlar. Viktigare är att man förändrar tankesätten till mera jämlika. Vi är ju alla unika människor, inte endast representanter för en viss kön.