Det som är en självklarhet för många som barn, blir med åren en dröm, en längtan och en sorg för samma person. Nästan alla barn har väl lekt familj,-leken med dockor, mjukisdjur eller turtles-gubbar, planerat bröllop och gett namn åt barnen i leken. En kärleksfull lek, fylld av drömmar.
Idag (23.9) är det minnesdag för alla de barn som dog innan de föddes in i världen. En sorg som är nedtystad i vår vardag, kanske för att den upplevs som så svår att bemöta. Vi har svårt att prata om missfall, abort och dödfödda. Själv upplever jag att orden blir betydelselösa eller klichéer.
Jag har under det senaste året gått och funderat på frågan: Vilken titel bär en mamma som har tvingats föda ett dödfött barn? Ett barn utan föräldrar är föräldralös och om ens man eller hustru har dött i parförhållandet så är man änka eller änkling. Men vad är min titeln om jag har ett barn i himlen? Är jag mamma till ett änglabarn? Vi har inte ens ett ord för det. Självfallet är man förälder, men det borde få säga mer, för att öppna upp situationen. För när vi nämner saker vid namn så blir de mer accepterade.
Enligt statistiken från år 2018 föddes 138 dödfödda barn. Siffran är låg jämfört med många andra länder, men för varje familj som drabbas av detta öde är det livets realitet. Detta drabbar i medeltal tre familjer på 1000 födda barn.
Finns det plats för denna här sorgen i vårt samhälle?
Jag tror att kyrkan har kunskap och möjlighet att möta en sorg likt denna. Sjukhuspräster möter en del av de drabbade familjerna, på detta sätt skapas en naturlig kontakt med evangelisk lutherska kyrkan. Sjukhusprästerna är beredda att möta alla, oberoende av den egna familjens övertygelse. I stunden av förlorandet och i sjukhusets miljön finns det utrymme för alla känslor, trots att orden kanske inte finns och allting verkar sakna betydelse. Här kan man nämna barnet vid namnet och få uttrycka sorgen efter barnet som föddes dödfött. Här finns också hoppeligen en trygghet som skapar utrymme för att ställa frågor om sitt eget val i livet.
Kyrkans medarbetare har kapacitet att stöda andligt, psykiskt och praktiskt föräldrar som är in i denna situation. I Helsingfors ordnar man varje månad ”välsignelse av de små”, en välsignelseakt för foster födda före graviditetsvecka 22. Dessa tillfällen är öppna för dem som har genomgått abort eller tvingats föda ett dödfött barn. En plats för sorgen och känslan av att vi inte är de enda föräldrarna som genomgår detta tomrum. Även på andra orter ordnar man liknande andakter. För barn som föds efter graviditetsvecka 22 ordnas begravning.
Kyrkan ger plats för sorgen. Församlingar ordnar mässor som riktar sig speciellt till dem som förlorat ett barn. Här vill kyrkan stöda dem och ge dem ett forum där sorgen är accepterad. Forskningen visar att om sorgen tystas ner så leder den småningom till bitterhet och försvårar vår möjlighet att anpassa oss till samhällets vardag. Sorgen är naturlig men synen på världen förändras då vårt barn dör innan livet på jorden började.
Mer material kring tema finns på https://evl.fi/sorg/den-tomma-famnen