När livet stannar

Det som inte borde ha hänt, hände i går. Tre unga beväringar miste livet i en tragisk plankorsningsolycka i Raseborg. Dessutom omkom en äldre passagerare på det tåg som rammade deras trupptransportfordon.

För mig blev det en dejavu upplevelse och mina tankar gick omedelbart tillbaka till medlet av 1970-talet då ett par kompisar från högstadiet omkom i en liknande olycka. Jag kommer ännu ihåg tonåringens känsla av overklighet. ”Det här är inte sant. Unga människor ska inte dö så här.” Men det var sant. Livet har inga garantier och också unga människor dör.

I dag går våra tankar till de omkomnas familjer och vänner. En son är borta. En bror kommer inte mera hem och när kompisarna nästa gång gör någonting tillsammans saknas en i gänget. Döden kom ovälkommen och abrupt. Det blev ingen tid att säga farväl. Ingen kram och ingen som höll handen i det svåra.

När livet stannar är vi nakna. Den trygghet vi byggt upp rämnar och skyddsräckena bågnar under trycket från sorg, saknad och meningslös död.

Tragedin i Raseborg berör inte bara de närmast sörjande. Den tränger sig obönhörligt på hos varje förälder. Omsorgen om barnen och oron för dem följer en livet igenom. Mot den här bakgrunden är det förståeligt att många uppdaterat sin status på facebook och meddelat att allt är väl.

Men mitt i den tacksamheten får vi alla låta våra tankar och förböner gå till dem som drabbats. I det här avseendet har församlingarna på de berörda orterna agerat föredömligt, då de snabbt öppnat sina kyrkor för stillhet, andakt och samtal. Det är bra för sorgen behöver ett rum och ritualer.

Men kyrkorna är inte bara öppna för dem som berörts direkt. Det är kanske läge för oss alla att omprioritera kvällens och helgens program, gå till den öppna kyrkan, tända ett ljus, be och låta Livets Herre själv omsluta oss. Vi vet inte när livet stannar. Livet har inga garantier.

Herre vi har så många frågor men så få svar.

Vi ber om tröst och kraft för dem som drabbats.

Låt ditt eviga ljus lysa över dem som sörjer och över de unga som alltför tidigt fick lämna detta liv.

(Bild: Skärmdump från Österbottens Tidning)

Verkligheten finns bakom ytan

Jag besökte för ett par veckor sedan Ravenna i Italien. Staden är berömd för sina kyrkor och gravkapell, många av dem vackert dekorerade invändigt med mosaiker från golv till tak. Mosaikerna i basilikan San Vitale och i Galla Placidias gravmausoleum tog bokstavligen andan ur betraktaren.

Det finns i den bysantinska kyrkoarkitekturen och -konsten ett inneboende förhållande mellan det inre och det yttre som manar till eftertanke. Till det yttre var Ravennas kyrkor, liksom många andra bysantinska kyrkor, rätt modesta. Enkla tegelbyggnader utan desto mera vidlyftiga yttre utsmyckningar. Men när besökaren stiger in i byggnaderna öppnas en värld av färg, harmoni och skönhet utan like.

Den bakomliggande teologiska tanken handlar om skillnaden mellan kropp och själ, mellan det yttre och det inre. En till det yttre anspråkslös kyrka kan härbärgera ovärderliga konstskatter och en gränslös skönhet. På samma sätt är det med människan. Det är inte den yttre skönheten och kroppen som är A och O. Det viktiga är människans inre och den kärlek, vishet och andliga mognad som växer där.

Det är ett bekant faktum att en bräcklig människa kan härbärgera oceaner av andlig vishet och levnadsmod, medan en på gymmet topptrimmad atletisk kropp kan vara bokstavligt tom inombords. Det här ser vi dagligen exempel på, om vi jämför innehållet i intervjuer med människor som prövats av livet, med den ytlighet och det oftast totalt meningslösa pladder som präglar dokusåpor som Big Brother och Paradise hotel.

Ytligheten är vår tids förbannelse och den smyger också innanför vårt eget skinn och in i kyrkan. När vi diskuterar kyrkans framtida utmaningar talar vi mycket om fastigheter, ekonomi och tjänster. Och visst bör den diskussionen föras för allt kan inte fortsätta som förut. Men kyrkan är primärt inte fastighetsförvaltare, ekonomisk aktör eller ens samhällsdebattör.

Kyrkan är Kristi kropp. Bekännelseskrifterna definierar den som de heligas gemenskap. Och då blir frågan om det yttre och inre genast livsavgörande. Finns det ett inre andligt liv som fängslar likt mosaikerna i Ravenna? Känner de som kommer, intuitivt likt besökaren i San Vitale, att här är himmelens port och här bor Gud själv? Finns det en andlighet som bär mitt eget lilla jag, när jag varken vet ut eller in och tvivlen, frågorna och sorgen plågar mig?

Det är ingen tillfällighet att den överlägset största orsaken till att människor lämnar kyrkan är att tron inte betyder någonting för dem. Om det sedan är människorna som har lämnat kyrkan eller kyrkan som har lämnat människorna är svårt att säga. Det kan vara fråga om både och.

Ett torde vara rätt säkert. Och det är att ytlighetens evangelium sällan mättar själens törst. Den som däremot stiger in i den verklighet som formas av Kristi evangelium upptäcker ofta en dimension som överträffar det mesta. Det är som att stiga in i San Vitale och förundrat stanna upp inför mosaikerna. Orden räcker inte till…