Även du min Brutus …

Det är med stigande förvåning, sorg och frustration jag läser igenom de vittnesmål som publiceras på #dammenbrister. En lång rad av berättelser som talar om sexuellt utnyttjande, förnedring och maktmissbruk. Inom mig väller frågorna upp. Är det i den här miljön mina döttrar har vuxit upp och studerat? Vad har de eventuellt sett och varit med om som de inte vågat berätta för sina föräldrar? Och är det den här verkligheten som möter mina fyra barnbarn av vilka tre är flickor?

Vad har gått fel när en av världens bästa demokratier och mest jämställda länder presterar dylika fasansfulla berättelser? Och var har det gått snett när vi toppar Pisaundersökningarna ifråga om elementär kunskap i matematik, språk och humaniora, men tycks sakna all kunskap om hur vi umgås som människor, män och kvinnor emellan?

Det är bra att dammen brister. Den borde ha gjort det för länge sedan. Det är terapeutiskt – inte bara för offren – utan för vårt samhälle att så många nu vågar berätta sin berättelse. De traumatiska och sorgliga berättelserna kan vi inte redigera, och vi skall inte heller göra det. Historien kan inte göras ogjord, men vi kan, måste och skall lära oss något av den.

Det handlar om diskussionen i kafferum, omklädningsrum, på skolgårdar och arbetsplatser. Vi kan föra en både humoristisk och civiliserad diskussion utan sexuella undertoner, vulgära antydningar och plumpa skämt. På den punkten har många av oss misslyckats ibland, också jag.

Det handlar också om hur vi män beter oss. Alla män är inte svin, men #dammenbrister visar tyvärr att ”grisprocenten” är oroväckande hög och det är vi män som måste ta itu med den utmaningen. Vi är modeller för våra barn, juniorerna i fotbollslaget och eleverna i klassen. Och om vi nu vill vara så maskulina så låt oss demonstrera den styrkan i ett rungande nej som också inkluderar oss själva! Det är inte okej att svära eller skrika, homo, hora eller ”vittu”. De här orden tillför ingenting av värde och dessutom är svenska språket så uttrycksfullt att vi bra klarar oss utan dem.

Det handlar ytterligare om vanligt vett och etikett. Det är förvånande hur högt utbildade chefer och förmän som minsann kan etiketten vid kräftskiva och fina middagar, tycks sakna den mest elementära kunskap om förhållandet till det andra könet. De sätter under inga omständigheter armbågarna på bordet, skålar klanderfritt och äter med rätt bestick, men har förtvivlat svårt att hålla den egna tungan, händerna och blickarna i styr i damsällskap.

Gjort kan inte göras ogjort. Men framtiden ligger i våra händer. Och där ligger också styrkan i #dammenbrister. Istället för att hänga ut enskilda personer och skapa skandaler, fokuserar kampanjen på en förändring i attityderna. Vi kan definitivt bättre. Ett första steg på vägen vore om de förövare som känner igen sig i berättelserna, vore lika modiga i att säga förlåt som i att våldta och förnedra. Ett förlåt och en uppriktig ånger gör inte det gjorda ogjort, men det kan sätta punkt för ett trauma och en rädsla som slagit en annans liv i spillror.

 

När tron sitter i ryggmärgen, eller ändå inte…

När märkesåret går in i sitt slutskede levererar den svenska sportjournalisten Simon Bank en trosladdad analys av det svenska fotbollslandslagets överraskande kvalseger mot Italien. En seger som förde grannen till VM nästa sommar.

Visst har vi fått lära oss att Zlatan har ”frälst” sitt Sverige ett antal gånger tidigare, men nu tar Bank till mera av den reformationshistoriska arsenalen då han beskriver svenskarnas insats: ”De har hittat hem. Till Luther, till kollektivet, till 4-4-2, till ett hederligt arbete som kan få sin lön till slut…. Genom tron allena. När Janne Andersson tog över det här landslaget började han om med två tomma händer. Nävar knöts, de trollade sig hit, men till slut stod de allihop verkligen på knä med båda labbarna knäppta i bön.”

Det är anmärkningsvärt hur reformationens grundsanningar efter århundraden av katekesplugg och kristendomsundervisning i skolorna präntats in så till den grad att de t.o.m. utgör en tolkningsnyckel för en seger i fotboll. Och detta i ett land som sägs vara ett av de mest sekulariserade och där de flesta förläget men ändå med patos försäkrar att man inte är religiös.

Det går naturligtvis inte att dra för stora växlar på det här. Idrottsreferat som detta är ofta skrivna i ett euforiskt rus som är mera affektivt än rationellt. Och vackert så, det hör idrotten till!

Det intressanta är dock valet av symboler och bilder från den lutherska arsenalen. Det är återigen plikten, arbetet och vikten av att kavla upp ärmarna och göra rätt för sig som står i fokus. Det ger oss anledning att fråga om det är detta som är bilden av kristen tro i våra postlutherska länder? Handlar tron för oss om måsten, dygder och enveten arbetsamhet, eller finns det plats för nåden och förlåtelsen? Är det vår kamp och sisu som frälsar oss eller kommer frälsningen till oss utifrån?

Det är intressant att det religiösa språket och de lutherska attributen inte verkar vara helt ute. Men ännu mera hoppingivande vore det om nåden, kärleken och tron på Kristus hittade sin plats jämsides med alla plikter och all arbetsamhet. För hur arbetsamma och duktiga vi än är så är det bara nåden som räddar oss.

(Bild: Skärmklipp, Aftonbladet)

Du med döden

Döden är oundviklig och skrämmande. Omedvetet förtränger vi den och skakar av oss den obehagliga känslan. Men likväl är den en del av livet. Alla som föds dör, också du och jag.

När löven fallit av och novembermörkret sluter sig omkring oss i allhelgonatid knackar den på. Inte bokstavligt, men bildligt. Ljusen som tänds på tusentals gravar och i gudstjänsternas parentationer påminner om livets förgänglighet.

Trots att vi instinktivt slår tankarna om döden ifrån oss är det bra att konfronteras med dem. För hur märkligt det än låter så är det bara den som är du med döden som kan bli du med livet. Det är först när vi försonats med vår egen dödlighet och det faktum att vår tid är begränsad, som vi kan leva livet fullt ut.

I vårt västerländska samhälle lever vi i en chimär. Alltför ofta utgår vårt resonemang från att ett bra liv är långt och fritt från sjukdomar och bekymmer. Ingenting kunde vara mera fel. Det finns inget likhetstecken mellan ett långt och ett lyckligt liv. Och om vi utgår från att ett bekymmerslöst liv är lika med lycka så lutar det mot självbedrägeri.

Våra liv kan se väldigt olika ut men ändå vara goda liv. Ett exempel på det här är den svenske författaren och komikern Jonas Helgesson som sedan födelsen lider av en CP-skada. Titeln på en av hans böcker ”Ett CP-bra liv” kan fungera som en ögonöppnare i det här avseendet. Det finns ingen entydig modell för ett bra liv.

Det verkar, paradoxalt nog, fungera på det sättet att den som marineras i livets bekymmer, motgångar och svårigheter också genom dessa mognar till en djupare insikt om livet. Blir du med både livets skönhet och dödens obeveklighet.

Det här märker vi också i allhelgonatid om vi tittar lite bakom helgonfasaden. Det är sällan dessa föredömen i tron kan stoltsera med en livshistoria präglad av enbart framgång. En del av dem fick leva länge, andra dog tidigt eller dödades för sin tros skull. Många var missförstådda och utstötta, andra fick erkänsla redan i jordelivet. Men den gemensamma nämnaren är, att de genom livets olika skeden mognade och blev du med både livet och döden. Och kanske är det just i den skärningspunkten som vägen till livet börjar.

Den tomma platsen

Förluster kan drabba oss på olika sätt. Åsa Eklund reflekterar över sorgen och saknaden efter ett älskat husdjur. Hans plats i vårt hem är så tom.

Ingen som ligger i soffan och ser på mig med sorgsna ögon när jag far på jobb, ingen dansar av glädje och står på huvudet i soffan för att bli kliad när jag kommer hem. Ingen som behöver morgonpromenad, kvällspromenad. Ingen som sitter med i köket och väntar om man kunde få smaka på en godbit. Ingen som kollar alla mina klädbyten för att se vilken signal kläderna ger  – jag får följa med den här gången. Så många dagsrutiner förändrades när vår hund Totti dog, dagsrutiner jag haft i 10 års tid.

Sorgen och saknaden efter ett husdjur är påtaglig. Den tomma platsen finns där i vårt hem, de förändrade dagsrutinerna finns i min vardag. Det är i vår kärnfamilj förlusten finns. När min pappa dog för 5 år sedan fanns den tomma platsen i mitt föräldrahem. Det var min mammas vardag och rutiner som förändrades mest. Jag hade inte bott med mina föräldrar på många år.

Jag vill på inget sätt likställa sorgen efter en kär anhörig och ett husdjur, men tror att många av våra husdjur är verkliga familjemedlemmar och när en familjemedlem dör så sörjer vi. Idag bor mycket få människor i hushåll med flera generationer och känner därför inte av den tomma platsen vid t.ex. mor- eller farföräldrars dödsfall i den egna vardagen. Då blir sorgen en verklighet när katten, kaninen eller hunden dör och förlusten drabbar det eget hemmet och ger erfarenhet om vad det betyder att mista någon kär.

Totti är borta

Alla vänner och bekanta jag träffat denna sommar har fått veta att Totti är borta. Vår hund är död, ja han blev sjuk, troligen cancer, det är så ledsamt, mina rutiner är borta osv. Det har varit så enkelt att säga det, fått prata om min saknad och förändrade livssituation. Skulle jag lika omedelbart och enkelt berättat för frisörskan eller en gammal bekant på stan att någon annan från min kärnfamilj dött, t.ex. min man eller mitt barn? Nej, det tror jag inte. Det är en ”lagom sorg” att berätta om att min hund har dött. Det är lätt för den andra att uttrycka sitt deltagande och ingen behöver känna skam och skuld för att vara ovetande om denna händelse i mitt liv och min saknad.

Tottis död var också en involverande upplevelse. När han slutade andas där på veterinärens bord bar min man ut honom insvept i Tottis egen filt. Tillsammans med sonen grävde vi hans grav i vår egen skog, placerade honom i gropen och skyfflade själva fast graven. En överbliven sten från vår stenlagda terrass blev hans gravsten och prydnadshunden som stått i kvisten blev gravprydnad. Det var så ögonöppnande konkret och terapeutiskt jämfört med  dödsfall där andra tar hand om kroppen och vi bara ser den döda kroppen i en kista.

Ja, du undrar säkert om vi skall ta en ny hund. Tyvärr är det inte läge för det, men nog saknar jag min alltid villiga promenadkompis och uppmärksamhetstörstande pälsklädda familjemedlem. Hans plats i vårt hem är så tom.

Åsa Eklund, diakonissa i Pedersöre församling

Sorgen är kärlekens pris. När man har fått älska får man också sakna. www.allhelgona.fi