Det fanns en tid under 1980-talet då kyrkans inkomster ökade med 4-6 % per år. Det var lätt att göra budget och det investerades, byggdes församlingshem och renoverades. Nya verksamhetsformer togs upp på programmet och med dem ökade antalet anställda. År 1975 hade kyrkan drygt 8 000 anställda. Toppnoteringen gjordes 2010 med nästan 21 500 på lönelistorna. Nu vänder trenden neråt och i nuläget ligger vi på ca 19 600 kyrkligt anställda.
Under de goda tiderna anställdes frivilligheten bort. Kyrkans arbete professionaliserades och uppdelningen i producent och konsument förstärktes. När medlemsantalet nu minskar med ungefär en procent per år och ekonomin samtidigt dalar, lyfts frivilligheten upp på agendan igen. Det här är i och för sig en positiv utveckling för till kyrkans grundväsen hör att den bärs av sina medlemmar. Kyrkan är sina medlemmar eller som bekännelseskrifterna säger ”de heligas gemenskap”.
Samtidigt är det inte helt enkelt att vända trenden och gå mot ett ökat mått av frivilliginsatser. Det krävs en attitydförändring både bland anställda och församlingsmedlemmar. Anställda måste lära sig att upptäcka de resurser och gåvor som församlingsmedlemmarna besitter, delegera och ge ansvar, med de risker det innebär. Och kyrkans medlemmar får i allt högre grad öva sig i att – om vi använder en bild – duka bordet själv innan man sätter sig ned för att äta.
I den här situationen är det skäl att notera att frivilligheten inte har försvunnit någonstans. Den har levt och lever kvar inom många organisationer och väckelserörelser. Och intressant nog är det i många av dessa som vi i dagsläget ser tillväxt och framåtanda. Österbottens tidning skrev senaste lördag om att den laestadianska fridsföreningen i Bosund i Larsmo har vuxit ur sitt bönehus och planerar att bygga ett nytt. Och man gör det själv utan bidrag från församling eller kyrkostyrelse. Receptet är enkelt. Om föreningens 300 vuxna medlemmar betalar 25 € per person och månad under tio års tid, har man finansierat ett nytt verksamhetsutrymme vars prislapp landar strax under miljonen. Enkelt och imponerande!
Och nu handlar det inte om direktörer och högavlönade tjänstemän, utan om helt vanliga medelinkomsttagare, som utöver sin kyrkoskatt till församlingen ytterligare finansierar ett eget bönehus. Och man bygger inte bara tomma rum. Den stora salen fylls varje söndag med flera hundra personer som samlas till möte och söndagsskola. Inne i veckan träffas barn och ungdomar i huset. Och det mesta av detta sker med frivilliga krafter.
Det talas mycket om frivillighet i kyrkan och det ordnas utbildningar och inspirationsdagar. Det kan säkert behövas och ger en behövlig spark i baken åt alltför bekväma folkkyrkokristna. Men frivillighet är inte bara prat. Frivillighet handlar primärt om handling, vilja och ansvar för det gemensamma bästa. Det är den utmaningen vår kyrka står inför och den stora frågan är om den breda medlemsskara som vant sig vid att betala bort medlemskapets förpliktelser via skattesedeln, har vilja och kraft att kavla upp ärmarna och bidra med sina gåvor och resurser så att församlingen blir en levande organism istället för en stel serviceorganisation.
Vi har inte all tid i världen så det är nu hög tid för frivillighet!