Jag har med många andra lyssnat till en del sommarprat i radion under de gångna månaderna. Sommarpraten varierar till innehåll och stil men det gemensamma för dem är den starka personliga touchen. Det blir naket och avklätt, personligt och äkta. Lyssnaren bjuds in i själens allra innersta skrymslen och igenkänningsfaktorn är ibland hög. I det här avseendet fyller sommarpraten både en journalistisk och terapeutisk funktion. De sätter ord på missförhållanden och felaktigheter och ger oss existentiella tolkningsmönster för vårt eget liv.
Många av de som sommarpratar i radion visar också prov på en öppenhet och självinsikt utöver det vanliga. Det är inte lätt att berätta om alkoholism och andra missbruk eller att behandla sin skilsmässa eller självmordstankar. Det krävs en stor portion mod och ödmjukhet att hänga ut sig själv inför en lyssnande publik. För hur vi än vrider och vänder på det så tenderar fasaden att vara viktig för oss.
Samtidigt är det bakom fasaden som vårt riktiga liv finns, på gott och ont. Uno Svenningsson sjunger ”Under ytan är vi alla lika små”. Ingenting kan vara mera rätt. Och just därför är det livsavgörande att ibland låta fasaden rämna så att livet, med både sina sorger och tillkortakommanden, men också drömmar och visioner blir synligt. Och ja, det är helt ok att också med stolthet säga vad man är bra på.
När jag lyssnat till en del sommarprat har mina tankar gått till kyrkan. Vi inleder varje gudstjänst med en syndabekännelse och får ta emot förlåtelsen och nåden. Samtidigt är det någonting som skaver. Det blir så mekaniskt och opersonligt. Borde vi i kyrkan få in mera av ”sommarpratsbekännelse”, mer av äkta ånger och en större frimodighet att sätta ord på det som gått fel och som gör ont därinne?
Kyrkan är de heligas samfund, men det betyder inte att den är de fullkomligas samfund, även om man ibland kan få den uppfattningen då de prydliga kyrkliga fasaderna visas upp. Kyrkan är de ”ofullkomliga sommarpratarnas” samfund och det vore både andligt och terapeutiskt hälsosamt om också det som skaver och gör ont får plats och vi vågar säga som det är.
Många av oss kommer aldrig åt att sommarprata i radion, och skall kanske inte heller göra det. Men det skadar garanterat inte att skriva sitt eget sommarprat, gå under ytan, sätta ord på det jobbiga och försonas med det liv som är vårt. Och om kyrkans syndabekännelse känns allmän och avlägsen så kan vi i vårt eget sommarprat formulera vår egen bekännelse och låta den landa i Guds famn, i hans nåd. Sedan skadar det inte heller att dela sitt sommarprat med någon.