Den anglikanska kyrkan i England antog vid sitt senaste kyrkomöte en ny strategi. En central tanke i denna är att bilda 10 000 nya gudstjänstgemenskaper fram till år 2030. Målet kan verka både optimistiskt och långsökt i en tid då alla gamla folkkyrkor förlorar medlemmar och antalet gudstjänstbesökare minskar. I strategin läggs fokus på små gemenskaper som är lekmannaledda och samlas antingen i församlingshem eller i medlemmarnas hem. Grupper som firar gudstjänst, ber, diskuterar eller studerar Bibeln.
Initiativet är lovvärt och har också uppmärksammats på finskt håll av bl.a. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo som menar att det här konceptet även bör prövas hos oss. Det är lätt att ge honom rätt när så gott som alla siffror gällande gudstjänstliv, barnverksamhet och ungdomsarbete pekar nedåt. Det är uppenbart att vi har svårt att samla ungdomar, unga vuxna och barnfamiljer och något måste göras. Lika uppenbart är att den fokusering vi har på anställda i alltför hög grad har haft en passiviserande inverkan på församlingsmedlemmarna.
När ekonomin blir sämre och antalet anställda minskar måste nya grepp till. I det avseendet är den anglikanska kyrkans strategiska satsning värd att beakta. Vi har en outnyttjad potential i våra församlingsmedlemmar bara vi vill och vågar ge dem ansvar. Likaså finns det en potential i det vi kallar husförsamlingar, cellgrupper eller bibel- och bönegrupper. Kärt barn har många namn.
Styrkan finns i att de fångar upp människor som delar en vision av ett kristet liv. De är flexibla och svarar mot de behov som finns i gruppen. De möter också de andliga och sociala behov som deltagarna har. Lekmannaledda grupper fria från formalism och uppifrån dikterade traditioner kan rätt resurserade – och med församlingsledningens helhjärtade stöd – bidra med ny växtkraft och förnya församlingslivet, inte minst när det gäller unga vuxna, ensamstående och personer i arbetsför ålder.
Tanken är heller inte ny. Det var så här de första kristna samlades när de kom samman i hemmen och bröt brödet. De kyrkor som levt i minoritet eller varit utsatta för förföljelse har överlevt genom cellgrupper och husförsamlingar. Det är så det fungerar i Kina, Iran, Pakistan och Indien. Mönstret känns också igen från olika väckelse- och förnyelserörelser.
För kyrkans del gäller det att bejaka en sådan här utveckling och stöda och integrera den i församlingen. Dock inte med avsikten att styra och likrikta vilket tyvärr ofta är fallet i våra församlingar. Harry Månsus skriver i sin nya bok Sången om livet att varje kyrka behöver växthus som inte styrs av den kyrkliga traditionen, men där den Jesusrörelse som startade för tvåtusen år sedan får möta människors längtan, behov och inre nöd.
Visst finns det en risk att det går fel i någon grupp och visst kan det misslyckas. Men då är det skäl att komma ihåg att den nedåtgående trend vi nu upplever på många plan inom kyrkan inte heller ger hopp om någon särskilt ljus framtid.