Tidens tecken

Den 24 februari i år vaknade Europa upp till en ny verklighet. Ryssland invaderade Ukraina. Få av oss hade ditintills kunnat ana eller förutspå en sådan utveckling. Ändå fanns tecknen där. Initierade Rysslandskännare som bl. Martin Kragh i Sverige pekade redan innan 24 februari på möjligheterna till det scenario som sedan blev verklighet över en natt.

Det är i och för sig sunt att tro och tänka det bästa om sina medmänniskor och grannar. En ständig misstänksamhet föder destruktiva spänningar och leder till dåliga relationer. Ändå är det viktigt att det finns personer med känsla för skeendet. Gamla Testamentet hade sina profeter som varnade för kommande olyckor. Även vår samtid behöver personer med profetisk blick för skeendet.

Professor Susanne Wigorts Yngvesson skriver i ledaren i Kyrkans Tidning (31/32 2022) om hur den svenska författaren Pär Lagerqvist tidigt genomskådade 1930-talets totalitära politiska tendenser i Europa, och i sina skrifter varnade för den totalitarism och barbari som han såg inom både fascismen och kommunismen. Något som ledde till att han senare blev ”persona non grata” i Tyskland.

Vi hade också i vårt eget land en liknande sanningssägare. Teologiedoktorn och kyrkoherden i Karleby, Tor Krook förfärades i samband med en studieresa till Tyskland 1934 över den totalitära nazismen. Hans reaktion på ett tal av Hitler som han hörde i tysk radio under resan säger det mesta. ”Detta påminde närmast om ett dårhus. Ty Hitler kunde knappt avsluta en mening i sitt tal, innan detta drunknade i ett bifallslarm, som på mig gjorde intryck av att ha kommit från en enda stor samling vrålapor.”

Det är inte lätt att förutspå framtiden och för det mesta har vi fel, men det finns situationer då också kyrkan bör ta bladet från mun. Det är därför glädjande att en bred kyrklig front öppet går ut och fördömer patriarken Kirill för hans stöd till Putin. Den blandning av kristendom och nationalism han gör sig till tolk för har ingenting med evangeliet att göra.

Parallellen till 1930-talets kristligt-nazistiska kyrkliga rörelse Deutsche Christen (Tyska kristna) som gick helt i Hitlers ledband och ville ”germanisera kristendomen” är uppenbar. Den dom som eftervärlden fällde över deras kristendomstolkning kommer även att drabba Kirill och de inom den ryska ortodoxa kyrkan som stöder honom. För tillfället står det och väger i Ukraina. Men med andra världskrigets händelser i minnet är det inte långsökt att förutspå samma öde för Putin och patriarken Kirill som för Hitler och hans Reichsbishof (riksbiskop) Ludwig Müller.

Varje försök att nationalisera kristendomen för politiska syften är ett flagrant brott mot dess innersta väsen och i längden dömt att misslyckas. Därför behöver vi också i dag – liksom under 1930-talet – vakna politiker, kulturpersonligheter och kyrkliga företrädare som vågar nämna saker vid deras rätta namn.

Vem vårdar sommarsjälen

Sommar betyder för de flesta semester och avkoppling. En del ligger i hängmattan på villan medan andra bilar runt eller åker båt i skärgården. Någon är hemma och firar ”hemester”. Också i församlingarna är sommaren speciell med konfirmandundervisning och konfirmationer jämsides med gudstjänster och förrättningar som rullar på i vanlig ordning. Dessutom behöver även kyrkans anställda få stämpla ut från jobbet och njuta av en välförtjänt semester.

Då jag tillbringar min semester i båt blir det ofta att se församlingarnas sommararbete från den synvinkeln. Det som slagit mig under många års båtluffande i den finländska, åländska och svenska skärgården är kyrkans och församlingarnas låga profil. Visst finns det undantag, men alltför ofta lyser informationen om församlingarnas aktiviteter med sin frånvaro.

Den som anländer till en gästhamn möts genast av information om var butiken finns och var det går att tanka båten. Vill du sommaryoga eller gå på dans är det inga problem. Men vem vårdar sommarsjälen och varför saknas ofta informationen om församlingarnas gudstjänster, konserter och andra samlingar på gästhamnarnas anslagstavlor och där semesterlediga människor rör sig?

Gud tar inte sommarledigt och själen har inte semester. Tvärtom kommer ofta de brännande och svåra existentiella frågorna upp till ytan då vi slappnar av och semesterlugnet infinner sig. Borde det inte finnas en nisch för själen i sommarlandskapet och kunde församlingarna här erbjuda platser för andakt, stillhet och reflektion.

Nu vill jag minst av allt peka finger mot lokalförsamlingarna och deras anställda som gör sitt bästa medan kollegerna semestrar och underbemanningen gör sig påmind. Det här är en fråga för hela kyrkan om hur vi prioriterar och vad vi anser viktigt.

Jag är inte heller så säker på att 1960- och 70-talets frimodiga evangeliserande på gator och torg eller Sommarkyrkogruppernas turnéer i skärgården är rätt koncept i dag. Frågan är dock om vi blivit för bekväma och för blyga när det gäller att nå ut. En av punkterna i kyrkans nya strategi Öppna dörrar handlar om att öppna dörrarna utåt. En nog så viktig aspekt i dag när många skrivit ut sig och bildligt stängt kyrkdörren, samtidigt som allt flera rör sig i den kyrkliga periferin.

Den tilltagande kritiken mot kyrka och kristen tro i kombination med sjunkande medlemsantal har säkert också bidragit till en viss modlöshet och uppgivenhet. Ändå står grunduppdraget fast; att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Paulus satte kyrkan på kartan när han frimodigt vandrade på Areopagen och diskuterade med den tidens lärda. Vi kan med samma frimodighet sätta kyrkan på kartan och kommunicera att det finns en plats för sommarsjälens frågor om liv, tro, sorg och brustna relationer.