Resultatet från söndagens församlingsval visar på en fortsatt nedåtgående trend. Röstningsprocenten för hela landet stannade på blygsamma 12,7 medan den för fyra år sedan var 14,4 procent. Även i Borgå stift var den nedåtgående trenden tydlig då stiftet backade från 16 procent 2018 till 13,7 procent i årets val.
Tillbakagången är märkbar över hela linjen i Borgå stift. Endast ett fåtal församlingar, däribland Åbo svenska, Väståboland och Sjundeå svenska, nådde upp till ungefär liknande siffror som för fyra år sedan. Och trots att röstningsprocenten i en del av församlingarna i det s.k. ”bibelbältet” hörde till de högsta i hela landet, kunde även där en markant tillbakagång märkas.
Nu har församlingsvalet inte någonsin varit någon framgångssaga. När det nuvarande systemet infördes för över 50 år sedan kravlade sig röstningsprocenten med nöd och näppe över 20 procent. Men den nedåtgående trenden är ändå bekymmersam och det ur flera synvinklar. Det är illavarslande att allt färre vill vara med och påverka och bära ansvar i en tid då församlingarnas verksamhet och ekonomi prövas hårt av utskrivningar och mindre ekonomiska muskler.
Församlingsvalet är inte heller någon billig historia. Det är svårt att få heltäckande material för hela landet men t.ex. i den kyrkliga samfälligheten i Esbo kostade en röst i årets val 18.60 €. Summan har man fått fram genom att dividera samfällighetens valbudget med antalet avgivna röster. Till det här kommer ännu de kostnader för valet som kyrkans centralförvaltning står för i form av informations- och reklammaterial och It-system för valkompass och redovisning av valresultat. Inkluderas ännu de arbetstimmar som anställda står för så stiger prislappen per röst ytterligare.
Det är klart att demokrati måste få kosta, men hur hög får prislappen vara och kunde de här medlen användas bättre? Tyvärr är kyrkan fånge i det system man själv har byggt upp och att ändra på strukturerna och åstadkomma en lättare organisation är en både lång och framförallt långsam process. Det särskilt då beslutsfattarna inte är överens om i vilken riktning man skall gå.
Kyrkan behöver en organisation och har man 3,7 miljoner medlemmar, 9 stift och 354 församlingar så behövs det ett visst mått av förvaltning för att sköta verksamhet, fastigheter och personalfrågor. Den stora frågan är bara hur denna organisation skall se ut. Ibland har någon gläntat på locket till Pandoras ask och ifrågasatt kyrkas ställning som ett offentligt-rättsligt samfund med beskattningsrätt. Så fort någon gör detta är andra snabba att ge en knäpp på fingrarna. Öppnas denna ask står stora saker på spel gällande begravningsväsendet, den statliga ersättningen för skötseln av kulturarvet samt den avgiftsfria utbildning kyrkligt anställda får vid yrkeshögskolor och universitet.
Samtidigt kommer verkligheten emot. En analys av valresultatet pekar på att de invalda blir bara äldre medan röstningsprocenten bland 16-17 åringarna stannade vid 7 procent. Det här om något visar vartåt det barkar och vi har inte all tid i världen. Vi tappar de yngre generationerna. Intressant nog finns samma yngre generationers kristna rätt rikligt representerade i en del frikyrkor och väckelserörelser. De nya gudstjänstgemenskaper som växer fram inom lutherska kyrkan, framför allt på finskt håll, visar också på ett starkt engagemang bland unga och unga vuxna. Tron och behovet av ett andligt sammanhang finns där, men man vill styra sitt engagemang till verksamheten istället för organisationen.
Så här står vi – liksom Luther en gång i tiden – och kan inte annat. Frågan är om vi likt reformatorn vågar ta steget in i det okända och starta en process som reformerar vår kyrka så att den bättre än nu fokuserar på sin kärnuppgift och svarar mot vår tids andliga frågor och behov?