Den här veckan vaknade vi upp till en ny katastrof då rapporterna från den förödande jordbävningen i Turkiet och Syrien nådde oss. Vi i Finland – som på grund av vårt geografiska läge har skonats från jordbävningar – har svårt att ta in vidden av det som skett när döda räknas i tiotusental och de materiella skadorna på hus och infrastruktur uppgår till miljardbelopp.
Därför är det uppmuntrande att se hur de internationella hjälpinsatserna kommit i gång och land efter land deklarerar en vilja att bistå offren och de drabbade länderna. Man blir nästan rörd till tårar då också Ukraina, som genomlider ett fullskaligt krig och är prövat på många andra sätt, bidrar med räddnings- och röjningspersonal. Det vittnar om ett stort hjärta för medmänniskors nöd.
De internationella insatserna för att bistå Turkiet och Syrien visar på såväl den enorma godhet som polaritet som kännetecknar människosläktet. Vi kan ställa våra insatser i det ondas eller godas tjänst. Människan kan mörda, förstöra och förnedra andra människor på de mest utstuderade sätt. Samma människosläkte kan samtidigt uppvisa en otrolig vilja att undsätta människor i nöd. Vi bär inom oss förmågan att skada och vårda, göra ont eller gott riva ner eller bygga upp. Denna dualism känner vi alla igen också i vårt eget liv och handlande.
Vi står alla inför det här valet varje dag. Bygga upp eller förstöra, tala väl eller illa om någon, hjälpa eller stjälpa. Runeberg låter i dikten Bonden Paavo dennes hustru efter många års missväxt uttrycka sin glädje över en god skörd med orden: ”Nu är tid att leva glada dagar, nu är tid att kasta barken undan.” Paavos genmäle är desto mera tänkvärt också i dagens perspektiv: ”Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står vår grannes åker.”
Paavos ord utgör en hälsosam påminnelse till oss som klagar över inflation, höjda elpriser och minskad köpkraft. Visst finns det de som drabbas av detta i vårt land och vi skall göra allt för att hjälpa dem. Samtidigt är det viktigt att lyfta blicken och se utöver vår egen horisont. Om bonden Paavo under 1800-talets nödår kunde se grannens belägenhet så bör vi i dagens välfärds Finland kunna lyfta blicken en aning och vidga perspektivet. Grannens förfrusna åker skymtar inte enbart på andra sidan staketet. Den finns i Ukraina, Turkiet, Syrien och många afrikanska länder.
Sätten att hjälpa är många. Den pågående Gemensamt Ansvar insamlingen erbjuder enastående möjligheter. Olika hjälporganisationer har sina kanaler och insamlingsmål. Ytterst handlar det inte om våra pengar eller hur mycket vi ger. Den stora frågan är vilket slags människor vi är! Är vi medmänniskor som lider med, gråter med och vandrar med de som har det svårt? Har vi likt Bonden Paavo öppna ögon och en vid horisont så att vi även ser grannens förfrusna åker?