Det har rått Cha cha cha feber i vårt land de senaste veckorna. Och trots att låten inte räckte ända fram så har vi all anledning att vara stolta över Käärijä. Hans framgång var efterlängtad och behövdes säkert för att boosta den finländska eurovisions-själens långvariga mentala längtan efter att stå i rampjluset.
Nu sjungs och spelas det Cha cha cha lite varstans och den gröna boleron står högt i kurs. Också kyrkan har hakat på hypen med postningar på sociala medier. Många har gillat samtidigt som en del har ställt den berättigade frågan varför kyrkan rätt bekymmerslöst ställer sig bakom och promotar en låt som förhärligar den finländska alkoholkulturen.
I det här fallet finns det – liksom i andra fall när kyrkan postar olika inlägg – anledning till reflektion och även självkritik. Vad är det vi vill säga? Vilken bild ger våra kyrkliga Käärijäpostningar, gröna boleron och Cha cha cha dansande anställda av oss som kyrka? Helt oproblematiskt är det inte och det kan vara på sin plats att reflektera över problematiken utan att vifta med alltför stora pekpinnar.
Kyrkans ständiga utmaning och balansgång är att leva i världen men inte av världen. Ibland lyckas vi bättre, ibland sämre med det här uppdraget. En av de stora frestelserna i dagens medielandskap är att jaga bekräftelse och klick, och då blir den naturliga följden att försöka vara överallt och visa att vi är som alla andra.
Men blir kyrkan som alla andra så blir den snabbt ointressant. Vi är inte som alla andra, vi är annorlunda och det är där spänningen och det spännande finns. Vi har en alldeles speciell uppgift och ett uppdrag som ingen annan har. Och det uppdraget handlar inte om att jaga bekräftelse och klick. Det handlar om större ting.
En annan fara med att bejaka, gilla och identifiera sig med det som är inne är att vi anammar samma ytlighetens kultur som håller på att bli vår tids förbannelse. Allt bedöms utifrån hur det ser ut, låter eller känns. Men livet är så mycket mer. Och när det erbjuds så mycket yta, är det kyrkans uppgift att med Dan Andersons ord i sången Tiggaren från Luossa påminna om att; ”Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.”
Kyrkan är inte och får aldrig göra sig till en spegel av samtiden. Tvärtom borde den vara den spegel som samtiden speglar sig i. En spegel som inte bara reflekterar en ytlig fasad och reducerar oss till en kugge i ett ständigt snurrande underhållningshjul, utan istället låter oss ana att vi är en del av en gudomlig verklighet.
Cha cha cha gav onekligen en behövlig mental boost till ett folk som minsann inte skämts bort med Eurovisionsframgångar. Men låtens medryckande melodislinga torde snart falla i glömska och den gröna boleron bleknar i takt med att andra saker trendar. Då har kyrkan någonting mera och djupare att säga. Om det som finns bortom bergen och bakom stjärnorna för att citera Dan Andersson. Om Gud, Jesus, livet och evigheten. Något med mera djup och bärkraft än Cha cha cha.
(Bilden är en skärmdump från Facebook, Kirkko Helsingissä)