Senaste veckas skolskjutning i Vanda väckte starka reaktioner. De flesta frågar sig hur det är möjligt att ett barn skjuter andra barn. Reaktionerna har inte heller låtit vänta på sig och politiker, lärare och kommunala tjänstemän har påtalat bristen på förebyggande åtgärder och adekvat psykologhjälp för barn och unga som mår dåligt.
Det är ett faktum att barn- och ungdomspsykiatrin inte har tillräckliga resurser och att mera pengar behövs för att anställa personal. Men om vi sätter in det hela i ett större perspektiv så nyanseras bilden. Mera pengar löser allt. Tvärtom kan ropen på mera resurser också vara ett bekvämt sätt för oss vuxna och politiker att fly vårt personliga ansvar.
Det är ett faktum att inga pengar i världen kan ersätta en trygg vuxen med en öppen famn. Inga ekonomiska resurser kan bräda det förtroende som byggs upp då en ungdom vågar berätta om klumpen i magen. Inga sociala medier, snofsiga mobiler eller dyra pekplattor kan ersätta mänsklig kontakt.
Många föräldrar, vuxna och politiker har abdikerat från rollen som fostrare. Det blev också tydligt i de tusentals kontakter som barn och unga tog till olika organisationers chattar efter skolskjutningen i Vanda. Skrämmande ofta handlade det om att de var ensamma med sina frågor. Ingen kom och sa god natt och ingen frågade hur de hade det. Så de somnade med sin oro och med klumpen i magen.
I det här sammanhanget liksom i många andra sammanhang gäller att det bästa i livet är gratis. Det är gratis att säga god natt och det kostar ingenting att fråga hur någon har det. Och vi kan för Guds skull inte bli så finkänsliga att vi inte vågar kolla upp hur det står till när någon mobbas eller när vi upptäcker att någon mår dåligt. Och ja, det är ingen mänsklig rättighet att hänga i timtal på sociala medier. Den fighten bör nu tas både i hemmen och i skolan.
På den här punkten är tyvärr vi vuxna inga föredömen att tala om. Vi sitter själva ofta med ansiktet begravt i skärmen alltför mycket av vår vakna tid. Jag glömmer aldrig den förvåning en reporter gav uttryck för, då han på en av de vackraste tågresorna i Italien satt två timmar mittemot ett amerikanskt par som kommit för att upptäcka Europa. De stirrade hela tiden i sina skärmar, allt medan sevärdheterna avlöste varandra utanför tågfönstret. De pratade inte ens med varandra.
Vi kunde skratta åt historien men tyvärr beskriver den många av oss. Är det så att vi missar det viktigaste och finaste i livet medan vi frenetiskt scrollar mellan nyheter, shoppingsajter, Facebook och filmer på plattan? Ger vi oss tid att lyfta blicken från iPaden så att perspektivet vidgas och vi ser barn, barnbarn och andra unga som behöver en trygg vuxen?
Det är klart att var och en av oss gör vad vi vill med vårt liv. Men om vi abdikerar från vårt ansvar för de barn och unga som växer upp, och som behöver en famn att krypa upp i eller en medmänniska som både lyssnar och säger emot när det behövs, kan följderna bli katastrofala.
Vi behöver tillföra resurser till skola och ungdomspsykiatri, men vi behöver i ännu högre grad titta upp från våra skärmar och börja bry oss om varandra i hem, skola, församling och samhälle. Och att bry sig kostar inte så mycket utom möjligtvis lite av vår bekvämlighet. Det handlar mera om attityd och vilja.
Sixten Ekstrand