Så är vi då där igen. En nygammal diskussion om religionsutövning och skola. Den här gången triggades debatten av att en skola i Tavastehus betalade skadestånd till en elev för att man inte tillräckligt tydligt meddelat om innehållet i en gospelkonsert. Den andra katalysatorn var att en rektor i Kyrkslätt – troligen p.g.a. ovanstående fall – med kort varsel inhiberade en konsert där Händels Messias stod på repertoaren. Som orsak angavs verkets kristna referensram.
Det är lätt att stämma in i HBL:s ledarskribent, Torsten Fagerholms omdöme: ”O heliga enfald” (Hbl 13.11). Kuopiobiskopen Jari Jolkkonen har i samma andemening konstaterat att vi nu ”träder in på den självvalda dumhetens väg” (Kotimaa 12.11).
Egentligen borde religionens plats i skolan inte vara något problem i ett upplyst och modernt samhälle. Detta speciellt som Utbildningsstyrelsen gett klara instruktioner om hur samarbetet mellan skola och kyrka kan och skall utformas.
Det torde knappast heller ha undgått någon att vi dagligen omges av en mängd politiska, religiösa och kulturella ideologier och åsikter. I den bästa av världar bryts dessa mot varandra i fruktbara diskussioner och respekt för de som tänker annorlunda. Och på de punkter vi är oense söker vi, och respekterar kompromisser som gynnar helheten. Tyvärr verkar både tolerans och upplysning vara en bristvara i vårt samhälle.
Under det senaste decenniet har dock diskussionen om religionens plats i det offentliga rummet – dit också skolan hör – börjat präglas av någon slags pianostämmarmentalitet, där varje ton som inte passar in i mitt favoritackord upplevs som hotfull och måste förbjudas. Men så fungerar inte bildade, öppna och demokratiska samhällen. Och jag tycker genuint synd om de barn som inte får en gedigen insikt i och information om kristendomen och andra religioner, för att inte tala om olika politiska och kulturella ideologier.
Vi lever inte i ett vacuum utan i en mångfald av åsikter, trosföreställningar och ideologier. Och skolans uppgift måste vara att utrusta eleverna att möta denna verklighet, inte att sätta skygglappar och skapa tunnelseende. Det sköter de sociala mediernas algoritmer nog om, med inte alla gånger så goda resultat.
Och för att orientera oss i denna verklighet så bör vi absolut veta varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Att då skära av banden till den europeiska kulturhistorien med dess mångfald av biblisk inspirerad konst, musik och arkitektur är som biskop Jolkkonen uttrycker det att självmant välja dumhetens väg.
Sedan bör vi givetvis lära oss att dels självkritiskt granska vår egen ståndpunkt, dels vara öppna för att andra tänker annorlunda än vi. På den här punkten har både konservativa kristna och övertygade ateister skäl att se sig i spegeln. Hos bägge grupperna finns det en överdriven känslighet som gör att man alltför ofta reagerar med en ryggmärgsreflex. Men den kristna tro som inte tål kritik från en ateist är inte värd namnet, och den ateism som är så svag att den måste förbjuda kristna uttryck har skäl att se sig själv i spegeln.
Man kan naturligtvis ha olika åsikter om den debatt som förts med anledning av de ovannämnda fallen. Det är lätt att hålla med dem som ser den som ett uttryck för dumhet och enfald, för visst finns de elementen med.
Det som få noterat är att debatten mitt i sin tragikomiska framtoning ändå är nödvändig. I bästa fall skapar den en större förståelse för att religiösa element är en integrerad del av vår kultur och att vi blir så oerhört mycket fattigare om vi förnekar detta faktum.