Får frivilliga ta plats i församlingen? En del, som gärna gör en insats och har idéer om församlingens arbete, vittnar om att de i kontakterna till församlingens ledning möts av skepsis och oförståelse. Skall det ordnas någonting bör prästen eller en annan församlingsanställd vara med och eventuella nya verksamheter får inte belasta personalen.
Det här aktualiserar ett stort dilemma i vår kyrka. Nu skall inte alla församlingar dras över en kam men signalerna manar till eftertanke. Är det så att vår kyrka ger dubbla budskap? Å ena sidan efterlyser vi ett större lekmannaengagemang, men när å andra sidan en aktiv lekman kommer med en idé, så ser anställda snabbt faror och problem och drar i handbromsen.
En närmare analys av situationen pekar på systemfel i både tankesätt och ledarskap. Jag utvecklar gärna ett par av dessa systemfel med hjälp av några frågor:
- Vilken teologisk församlingssyn har vi?
Den församlingssyn som framträder i Apostlagärningarna och i Paulus brev talar om församlingen som Kristi kropp där alla kroppsdelar fyller sin funktion. Sammankomsterna beskrivs också som ett kollektivt knytkalas där alla har någonting att bidra med. (1 Kor. 14:26)
Denna både demokratiska och dialogiska församlingssyn är central också i luthersk ecklesiologi. Tyvärr verkar det finnas en skillnad mellan ord och handling. I våra sammanhang har denna dynamiska församlingssyn ofta ersatts av en uppifrån styrd hierarki som i sämsta fall reducerat en stor del av Kristi kropp till subjekt för proffsens verksamhet.
2. Vilken människosyn har vi?
De signaler jag fått i samtalen med olika lekmän vittnar om att lekmän inte räknas på samma sätt som anställda. De bör hellre ledas än leda. Den fråga som inställer sig är: Varför omyndigförklarar en del anställda så lätt frivilligarbetare? De har förvisso inte en kyrklig utbildning i bagaget, men de kan vara läkare, lärare, ingenjörer och arbetsledare som presterar på sina respektive jobb. Kanske de också har något att bidra med i församlingen om vi låter dem komma till? Och de kan i bästa fall bidra med nya fräscha infallsvinklar och kontaktytor som anställda saknar.
3. Vilken ledarskapssyn har vi?
Framtidens andliga ledarskap i församlingarna måste fokusera allt mera på att engagera, uppmuntra och utrusta frivilliga att ta ansvar. Den tveksamma, och i en del fall direkt negativa, inställning som en del anställda har till lekmannainsatser vittnar om ett ängsligt ledarskap? En ledare med god självkänsla vågar både delegera och med glädje se att frivilliga lyckas med det hen själv inte klarar av.
Ett exempel på det här är en svensk kyrkoherde jag nyss pratade med som ofta mailar sin predikan till en kollega, församlingsvärdinnan och en förtroendevald. Detta för att få respons på om det hon tänkt säga förstås och har bäring i vanliga människors liv.
Det är inte ett tecken på svaghet att be om feedback och hjälp. En stark och trygg ledare utmanar sig själv och vågar be om både hjälp och respons, medan en svag ledare ofta lever i illusionen att hen klarar allting själv.
Det är viktigt med väl utbildade anställda. Men det finns också mycken professionell erfarenhet och kunskap hos församlingens medlemmar. Att inte använda den är ett slöseri med församlingens viktigaste resurs. För sist och slutligen är det så att församlingen inte är de anställdas projekt, församlingen är medlemmarna. Och om de inte ses, bekräftas och uppskattas så röstar de med fötterna och använder kanske sina gåvor någon annanstans.