Vi har säkert alla hört den någon gång. Gruppen Alphavilles bekanta låt Forever Young som lovsjunger ungdomstiden och i rädsla för åldrandet gärna ser att tiden stannar. Låten fångar något av den existentiella ångest och de frågor som är intimt förknippade med att livet är ändligt och en dag tar slut
Drömmen om ett långt liv och evig ungdom har väl funnits så länge människan har levat, men under senare år har den tagits till nya nivåer genom så kallade bio-hackers, som kan spendera en förmögenhet på kost, medicin och annat för att sänka sin biologiska ålder och leva länge. De mest extrema skryter om att de tänker leva i 200 år medan andra mera modest nöjer sig med 130.
En av de största mogulerna inom området är den amerikanske tech-miljardären Bryan Johnson som årligen spenderar miljoner dollar på att sänka sin biologiska ålder. Den nu 47-årige amerikanen tillämpar en sträng diet, äter kosttillskott och får blodtransfusioner av sin tjugoåriga son. Allt för att hålla sin biologiska ålder så låg som möjligt.
Fenomenet år tveeggat. Det är naturligtvis inget fel i att leva hälsosamt och sköta sin kropp, men faktum är ändå att ingen lever för evigt och ingen är heller ”Forever young” som det sjungs i sången. Även en Bryan Johnsson kommer en dag att se in i ett fårat, krackelerat ansikte och känna hur kroppen blir svagare.
Granskar man fenomenet bio-hacking ur ett teologiskt perspektiv finns det skäl att ställa en del kritiska frågor. Det är ju ett obestridligt faktum att dödligheten alltid är 100%. Vi föds en gång och alla skall vi en gång dö.
Den största existentiella utmaningen är dock inte hur länge vi kan leva utan vad vi gör av livet. Bakom bio-hacking döljer sig en individualistisk och egoistisk livssyn som går ut på att maxa det egna egot, den egna hälsan och den tid man får här på jorden, kosta vad det kosta vill. Men kanske kunde de miljoner som den amerikanske tech-miljardären och andra bio-hackers lägger på att köpa sig tilläggstid göra mera nytta där människor inte ens har mat för dagen?
En annan berättigad fråga som en del ställer gällande fenomenet är om det innerst inne handlar om en ovilja och oförmåga att konfronteras med det faktum att man en gång skall dö. Om det är så, är det synd om alla bio-hackers för en dag knackar döden på. Och då hjälper inte kosttillskotten eller miljonerna. Man kan som bekant köpa mat, medicin och injektioner, men inte hälsa.
Till livets viktigaste mognadsprocesser hör även att acceptera det faktum att en dag tar livet slut. Den processen är inte lätt men den skapar ofta – paradoxalt nog – människor som också kan njuta av livet och ta emot varje ny dag som en gåva. Väl medvetna om att just den dagen kan vara den sista.
Ett gott liv handlar inte bara om hur många år det varar. Det handlar mycket mer om vad vi fyller dagarna och åren med. Den som fyller åren med liv mår nog bättre och är lyckligare än den som ensidigt fokuserar på att fylla livet med år. Livet är också mera än biologi och kroppens biologiska ålder. Långt viktigare är att vårda sitt inre liv och mogna själsligt och andligt.
Enligt kristen tro är kroppen den helige Andes tempel och vi skall vårda, sköta och bruka den. Men den är inte evig och ingen bio-hacker kan lova evigt liv, oberoendet av hur många miljoner man än lägger i potten. Det eviga livet får vi enbart genom Jesus Kristus. Så enkelt är det. Och det kostar ingenting.
Sixten Ekstrand