För några veckor sedan valde den anglikanska kyrkan Sarah Mullally till ny ärkebiskop i Canterbury. Hon är den första kvinnan på posten och valet hälsades med glädje av många, samtidigt som den anglikanska kyrkans mera konservativa falang genast markerade sitt missnöje.
Bland de som tog avstånd från henne finns de anglikanska kyrkorna inom den konservativa falangen Gafcon (Global Anglican Future Conference). Till denna hör ungefär en tredjedel av världens anglikaner så det är inte fråga om någon liten minoritet.
Avståndstagandet har också ett stort symbolvärde då ärkebiskopen av Canterbury fungerar som ledare för den globala anglikanska gemenskapen. Man kan – såsom Jussi Rytkönen skriver i tidningen Kotimaa – tala om att de kyrkliga kontinentalplattorna glider isär.
Och orsaken till avståndstagandet? Ja, föga förvånande handlar det om ämbetsfrågan och samkönade äktenskap. En rätt stor del av världens anglikaner menar att biskopsämbetet är förbehållet män och när dessutom Sarah Mullally är en stark förespråkare för samkönade äktenskap var måttet rågat.
Händelseförloppet inom den anglikanska kyrkan är inte unikt. Den världsvida metodistkyrkan, som sprack för ett par år sedan p.g.a. inre motsättningar gällande samkönade äktenskap, har organiserat sig i två läger. Den interna diskussionen inom vår egen lutherska kyrka pekar i samma riktning och allt flera frågar sig när splittringen blir så uppenbar och oåterkallelig att också våra kontinentalplattor börjar röra på sig.
Marken gungar redan under fötterna och då handlar det inte enbart om ämbetsfrågan eller samkönade äktenskap. Uppenbar oenighet gällande villkoren för kyrkans officiella missionsorganisationer, och nu senast markeringen då ett par väckelserörelser blev utan fastställd stiftskollekt i Borgå stift, ger en antydan om att parterna glider ifrån varandra.
I sak är det ingenting nytt att folkkyrkan inom sig härbärgerat olika åsikter. Världen ser som bekant annorlunda ut beroende på var i stiftet vi befinner oss. Men det behöver inte a priori betyda att vi förfaller till en åsikternas tyranni med ömsesidiga bannlysningar över våra olika tolkningar av Bibeln?
När de stora folkväckelserna bröt fram under 1800-talet dömdes en del väckelseledare i domstol för att de ordnat andliga möten i strid med konventikelplakatet. På den punkten fick kyrkan backa. Konventikelplakatet avskaffades och det blev fritt fram att ordna sammankomster annanstans än i kyrkan och utan att församlingens präst var med. Väckelserörelserna inlemmades i och blev kvar inom kyrkan.
Kan de rörelser som nu tar öppen strid med biskopar och kyrkan tänka sig att ta ett steg tillbaka och acceptera att det inom kyrkan finns olika synsätt i en del frågor? Ungefär som man resonerar inom den gammallaestadianska väckelsen där man inte automatiskt skriver under allt som kyrkan står för, men samtidigt valt att verka inom densamma i enlighet med sin övertygelse.
Borde kyrkan nu inleda sina egna interna fredsförhandlingar för att först åstadkomma ett ”vapenstilleståndsavtal” som förhoppningsvis senare kan formuleras i en ”fredsuppgörelse” där alla parter är beredda till eftergifter som i slutändan gagnar både liberala och konservativa?
Personligen är jag pessimist, men hoppas innerligt att jag har fel!