Andlighet är inne igen. Unga män söker sig till kyrkan och allt flera uppger att den kristna tron är viktig för dem. Bland de yngre kvinnorna spretar det däremot mera. De förhåller sig enligt undersökningar mera reserverat till kristen tro. Däremot verkar de ha en stor sensibilitet när det gäller andlighet överlag.
De här trenderna verifieras även i kyrkans senaste fyrårsberättelse. Enligt denna tror 56 % av finländarna på någon form av högre makt medan endast hälften 27% instämmer i påståendet att Jesus är Guds son.
En svensk undersökning som delvis utgår från andra premisser visar att 5% av svenskarna kan kallas religiösa. 20% har en helt sekulär livsåskådning, medan den största gruppen hela 75% tillhör kategorin ”nåntingismen”, det vill säga de som tror på någonting. Detta någonting spretar åt många olika håll och kan vara ett högre väsen, änglar, pånyttfödelse, auror, chakra m.m.
Den här trenden är både intressant och utmanande för en folkkyrka. Intressant därför att den visar på möjliga gränssnitt och anknytningspunkter till kristen tro. Utmanade främst i fråga om hur man skall hantera denna ”nåntingism”.
En del ser detta faktum som ett konkret uttryck för sekularisering och avfall. Ett yttersta tecken på en kyrka som inte tar sin tro på allvar, utan inom sig härbärgerar medlemmar med en svag eller ingen som helst kunskap om kristen tro.
Andra förhåller sig mera positivt och ser potentialen och till och med växtkraften i ”nåntingismen”. Denna kan upplevas tafatt och diffus, men anar – liksom Dan Anderson i sången Tiggarn ifrån Luossa – något bortom berg, bortom blommorna och sången.
Det största misstag vi som kyrka och kristna kan göra är emellertid att dra likhetstecken mellan församlingsengagemang och äkta kristen tro. Den obehagliga sanningen är att många som i dag vistas innanför kyrkans väggar finner sig utanför den dag vår Herre kommer tillbaka, och vice versa, många som vi i dag inte ser så ofta i gudstjänsten, som på den dagen finns på gästlistan till den stora festen.
Den tjeckiska prästen Tomas Hâlik som själv växte upp i det kommunistiska Tjeckoslovakien skriver att Jesus i dag knackar på. Men Hâlik vänder på bilden. Jesus knackar inte på för att komma in. Han knackar på insidan av kyrkans dörr för att kunna komma ut till alla de tvivlande, tillfufsade och sargade. De som anar någonting bortom bergen …
Det här är både kyrkans och enskilda kristnas stora utmaning? Det finns mycket ”nåntingism” och tro därute. Den finska ensamma mannen som efter ett par glas obemärkt lättar på den själsliga handbromsen och blir personlig om det som finns bakom den hårda fasaden. Grannen som urskuldar sig inför prästen och säger att han inte är religiös men nog hör till kyrkan. Kollegan på arbetet som berättar om det lugn mindfullness ger eller änkan som upplever att den döde maken fortfarande finns med henne.
Hot eller möjlighet för kyrkan? Skall vi höja pekfingret eller spetsa våra öron? Det är lätt att stänga dörren för ”nåntingismen”, men vågar vi hålla den dörren öppen kan Guds ljus strömma in till en sökande själ. Och när trons lilla senapskorn börjar gro kan mycket hända.