Det är många som med stigande oro följer utvecklingen i Mellanöstern. Över 75 år sedan Israel bildades så ser vi ännu ingen lösning på konflikten mellan judar och palestinier. Tvärtom verkar positionerna vara mera låsta än på länge.
Vår kyrka har även sin egen Mellanösternkonflikt, konkretiserad i kampen mellan så kallade konservativa och liberala. Jag skriver så kallade därför att ingen av dessa grupperingar är särskilt goda representanter för liberalism eller konservatism i ordens rätta betydelse. Men det är en annan fråga och ämne för en ny bloggtext.
Inom kyrkan är det – som i Mellanöstern – egentligen samma fajt som pågår, men med lite olika ingredienser och infallsvinklar. Kyrkans Mellanöstern har handlat om vigsel av frånskilda, kvinnor i prästämbetet och nu senast synen på homosexualitet och samkönade vigslar.
Likheterna med händelserna i det heliga landet är uppenbara. Parterna gräver med stor frenesi allt djupare skyttegravar och de samtal som pågår är inte egentliga samtal utan mera en markering av den egna positionen.
Det sistnämnda accentuerades under senaste kyrkomöte i maj när de nya ledamöterna inte som tidigare samlades stiftsvis utan i två grupper, en liberal och en konservativ. Outputen från den här uppdelningen kom även som ett brev på posten.
Debatten kring biskopsmötets förslag om två parallella äktenskapssyner gick på repeat. Allt som sades hade sagts förut till lust och leda. Inga nya infallsvinklar presenterades och det hela var ett enda stort slöseri med tid och kyrkans pengar. Allt medan media frossade i upplägget. Tala om att göra självmål! Och som bekant vinner man inga matcher om man gör självmål stup i kvarten, trots att utomstående kanske ser ett underhållningsvärde i det hela.
Kanhända är det nu hög tid för både de mest påstridiga konservativa och liberala krafterna att se sig själva i spegeln. Ett par frågor till bägge grupperna kan eventuellt hjälpa att få i gång ett verkligt samtal.
Till de liberala. Är det så farligt om det finns konservativa grupperingar i vår kyrka? Till liberalismens väsen hör ju att värna om åsikts- och yttrandefriheten och då borde väl olika röster få höras? Varför blir ni så lätt kränkta om någon ger uttryck för en mera konservativ åsikt? Ser ni den intolerans som ni beskyller andra för i era egna uttalanden? Varför definierar ni ofta en liberal syn endast utgående från era egna åsikter? Är ni villiga att göra breda kompromisser och ge livsutrymme och arbetsro i vår kyrka för de som tänker annorlunda i t.ex. äktenskapsfrågan?
Till de konservativa. Livet är ju inte svartvitt, men varför målar ni gärna allt i svart och vitt? Varför tillåter ni inom era led att man skiljer och gifter om sig även om Bibelns ord är mycket klara när den förbjuder omgifte? Varför är ni ibland så kärlekslösa i er kommunikation och så snara att bekänna andras synder? Räcker det inte med att bekänna de egna? Och om majoriteten i kyrkomötet enligt er fattar fel beslut så är inte ni ansvariga för det. Varför räcker det då inte med att ni arbetar för Guds rike på den åkerteg som anförtrotts er och låter Gud skilja agnarna från säden när den tiden är inne?
Skyttegravarna är djupa och oenigheten monumental. Finns det då någon väg framåt? Säkert, men många med mig börjar känna av en förlamande uppgivenhet inför de frukt- och ändlösa diskussionerna. En god vän sade för många år sedan att livet är för kort för att dricka billigt rödvin. Kanske också livet är för kort för att låta sig nedslås av den ändlösa fighten mellan liberala och konservativa i kyrkan. Ett gammalt ordspråk lyder: Hundarna skäller men karavanen går vidare. Kanske det är dags att låta hundarna gläfsa och så går vi som tillsammans vill bygga kyrka och församling vidare. Det finns så många där ute som behöver möta en levande Gud men har så nog av grälande kristna.
Sixten Ekstrand
