När Paulus mötte atenarna på Areopagen utbrast han: ”Atenare, jag ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.” (Apg. 17: 22). Paulus konstaterande, här i den mustiga språkdräkten i 1917 års bibelöversättning, passar väl in på det som möter när man stiger på ett pendeltåg eller sitter i ett allmänt utrymme.
Också då kan man travestera Paulus och säga: ”Finländare, jag ser av allt att ni är mycket ivriga skärmdyrkare.” Så intensiv och frekvent är vår tillbedjan av det informationsflöde, de bilder, videon och filmer som nätet förser oss med. Få av oss undgår flödet. Som av en oemotståndlig kraft dras vi till och involveras i en ordlös tillbedjan av nätets gåvor till oss.
Det skall inte förnekas att internet och våra smarttelefoner är en välsignelse. Avstånden har krympt radikalt, och vem vill i dag vara utan Teams, Zoom och andra verktyg som revolutionerat sammanträden och möten.
Men det finns en baksida. Den svenska författaren Jonas Gren skriver i tidskriften Pilgrim: ”Det som skulle vara ett förbund med oändliga utbud av musik, teveserier, vänner, information, roliga klipp blev ett förbund med utmattningen, tvångsbeteendet, självföraktet, timmar uppätna av ingenting …”
Gren sätter fingret på den ömma punkten. Kunskapens träd i paradiset har återuppstått i ny gestalt. Och liksom Eva i paradiset frestades att äta av den förbjudna frukten, frestas vi att låta oss snärjas av nätets outtömliga utbud av gott och ont. Och likt Eva har vi förtvivlat svårt att säga nej och sätta gränser.
Skärmdyrkan påminner om kunskapens träd på gott och ont. Tack vare skärmen kommer vi närmare varandra och mormor i Finland kan i realtid både se och prata med barnbarnen i USA. Och det till på köpet till en synnerligen ringa kostnad.
Samtidigt visar modern forskning på hur skärmen också avskärmar alltför många, som helt tappat alla mänskliga sociala kontakter i sin fixering vid skärmen. Ett slags modernt navelskåderi som triggar både depression och utanförskap.
Skärmen har blivit ett substitut för det verkliga livet, en drog som likt andra droger är så beroendeframkallande att den hela tiden kräver större doser för att ha effekt. För många har den ständiga uppkopplingen blivit ett straff utan att vi egentligen förstår vad brottet bestod av.
Men konstant uppkoppling och ständig tillgång till smartphone gör oss inte smarta. Tvärtom likriktas vi av plattformarnas algoritmer och blir om inte dummare, så i alla fall mera enkelriktade och smalspåriga, medan vi i allt snabbare takt insuper det som algoritmerna serverar i en outsinlig ström.
När Paulus talade till atenarna så berömde han dem för deras religiösa intresse, samtidigt som han gick ett steg vidare och med anknytning till deras altare åt en okänd Gud började berätta om Jesus Kristus.
Kanske är det här också lösningen för oss som blivit allt ivrigare skärmdyrkare. Behöver vi lyfta blicken för att upptäcka den okända Guden? Han som möter i Jesus Kristus. Han som hellre ser att vi fokuserar på våra medmänniskor än på skärmens flimrande pixlar. Och ganska säkert är det så att både vi och våra medmänniskor mår bättre av mänsklig närhet och ”kaffekoppsreality” än skärmtittande och virtual reality?
Sixten Ekstrand
