Pandemin medförde en revolution på många arbetsplatser. Ny teknik togs i bruk och över en natt hände det mesta på distans. Vi sammanträdde, firade gudstjänst och umgicks på distans.
I den rådande situationen var det en välsignelse då gudstjänster, förrättningar och olika happenings strömmades och arbete, studier och beslutsfattande kunde fortsätta om än via skärm.
Nu ett par år efter pandemin är distansarbete det nya normala och vi finländare hör till de som arbetar mest distans i världen. Samtidigt är utvecklingen inte helt oproblematisk och allt flera – undertecknad inkluderad – börja fråga sig vad distansarbetet gör med oss som människor. Mår vi bra av att arbeta distans? Hjälper distansarbetet till att utveckla de verksamheter vi ansvarar för? Vad missar vi då de spontana samtalen i kafferummet och vid lunchbordet uteblir?
De här tankarna fick nytt bränsle vid ett besök i nyrenoverade Kyrkans hus i Uppsala för någon dag sedan. Skillnaden till min egen arbetsplats var uppenbar. På bägge arbetsplatserna utför man samma typ av arbete och arbetstagarna ges möjlighet att arbeta distans.
I Uppsala var det liv och rörelse. Människor kom och gick i en strid ström i aulan på väg till möten eller personliga överläggningar med någon. En del arbetade i enskilda rum medan andra satt i öppna landskap. IT-supporten hänvisade inte anställda till ett anonymt nummer de kunde ringa, utan hade en bemannad help-desk som omedelbart tog tag i saker och ting om det strulade med datorn eller telefonen.
Kontrasten till min egen arbetsplats med ekande korridorer och stora och ofta tomma arbetsutrymmen var uppenbar.
Nu är det inte min mening att ge dåligt samvete till de som av olika skäl arbetar mycket distans. Familjesituation, boningsort och andra faktorer påverkar naturligtvis. Men vad gör distansen med en arbetsplats? Och vad händer i det långa loppet med kreativiteten, umgänget och den sociala interaktionen när vi skapar arbetsplatser vars princip är att fysiskt distansera människor från varandra? För det är ju i det personliga mötet med andra människor som vår egen mänsklighet blir till, mognar, slipas och utvecklas.
Det är därför inte förvånande att en del företag nu medvetet går in för en annan strategi, och t.o.m. kallar tillbaka personalen till kontoret fem dagar i veckan. Orsaken är att distansarbetet inte skapar den kreativa miljö som man behöver för utveckling och innovation.
Nu finns det garanterat en gyllene medelväg mellan distansarbete och fysisk närvaro på kontoret fem dagar i veckan. Samtidigt är det uppenbart att kyrkan – som per definition är en gemenskap (communio) – också har skäl att fundera över situationen. För trots de fördelar som den moderna tekniken medför, så är det en motsägelse att odla gemenskap på distans.
Här finns också en parallell till den ökande medvetenheten om farorna med överdriven användning av sociala medier där algoritmerna omedvetet styr in oss i en bubbla med likasinnade.
Finns det en risk för att både mycket distansarbete och stor konsumtion av sociala medier triggar ett tunnelseende där jaget, de egna behoven och algoritmerna så småningom tar över tankemodeller och beteenden så att vår tillvaro krymper och vi har allt svårare att förstå, visa empati och bejaka andra människor och deras från våra avvikande tankar?
Människan har genom historien varit och är fortfarande genetiskt ett flockdjur. Vi människor behöver andra människor för att utvecklas. Vi behöver någon form av gemenskap för att må bra och vi behöver utmanas i vårt tänkande för att prestera och vara kreativa. Och framförallt behöver vi ta hänsyn till varandra för att inte bli självupptagna, förkrympta egoister som utan att se andra i ögonen skriver vadsomhelst, närsomhelst på sociala medier.
Forskare påvisar hur ökad skärmanvändning hämmar barns språkliga, sociala och kognitiva utveckling. Börjar vi nu se samma tendens gällande distansarbetet. Är det så att de initiala fördelarna med tiden äts upp av nackdelarna? Då är det kanhända dags att göra sig omaket att stiga upp lite tidigare, stirra på andra morgontrötta individer i bussen och nötas mot, dricka kaffe och skratta med kollegerna på jobbet.
