Det står ett tält utanför biblioteket i Nordsjö. Det ser ut som ett cirkustält, men det kan också vara ett väckelsemötestält. Nyfiken som jag är tittar jag in och mycket riktigt är det ett väckelsemötestält. Det ryskspråkiga lovsångsbandet tränar sina sånger och än så länge är det bara några få människor inne i tältet.
Det visar sig vara en rysk-estnisk-ukrainsk församling som vanligtvis möts i Vanda, som har ett evangelisationsevenemang under några dagar i Nordsjö på ryska. Målgruppen är de som har ryska som modersmål och bor i Nordsjöområdet. På ett bord ligger en låda med flyers, som också berättar vem de är på finska och när de håller sina möten. Det är kvällsmöten, speciella möten för barn och ungdomar, samt ett avslutande söndagsmöte för alla. Det står om clowner, lekar, förkunnelse och gäster från Estland, Ryssland och Ukraina.
Församlingen kommer från den mera frikyrkliga grupperingen, antagligen av det mera karismatiska stuket, är en av de många etniska församlingar som finns i Helsingfors med omnejd. På senare år har en mängd olika etniska församling dykt upp. Det flesta med en utländsk församling i bakgrunden. I Finland idag finns utlandskyrkor från många afrikanska länder, bl.a. Nigeria och Kongo representerade, men också från närområdena. De flesta av dem är små och verkar på något av de språk som talas i det land som kyrkan har sitt ursprung i. De består ofta av en pastor och en liten församling av människor som kommer från samma ursprungsland.
Det är nog första gången som jag ser att en av dessa etniska kyrkor håller väckelsemöte eller evangelisationskampanj. De på minner om de kampanjer kyrkor med skandinaviskt ursprung haft i de baltiska länderna, Ryssland och länder i det forna östblocket. Jag har själv varit med om någon sådan kampanj, både som medlem i en dramagrupp som uppträdde vid ett tältmöte i Polen och som teologiestuderande på evangelisationsuppdrag i Estland. Jag talar nu om 1990-talet. Då var vi där, nu är dom här. Tiderna förändras.
Idag går mission i alla riktningar. Det kan vara vår kyrka som via sina missionsorganisationer och föreningar sänder ut människor till olika länder, men det kan också vara människor från det globala syd, eller från våra närområden som kommer hit. Det centrala är att det finns någon kyrka som antingen upplever att det har ett ansvar för sina landsmän som bor i andra länder, eller för människor som aldrig tidigare hört evangeliet. Mission idag handlar också om samarbete kyrkor sinsemellan. Två eller flera kyrkor som beslutar sig för ett diakonalt projekt någonstans, eller för ett evangelisationsprojekt någonstans.
Det viktiga är att man planerar noggrant. Att man verkligen innan man börjar med något nytt fundera på varför man gör saker eller vem man vill försöka nå. Att man inte slösar pengar på samma saker som alla andra, utan söker sin egen nisch, noggrant funderar på och beskriver vilken avsikt man har. Det är onödigt att ”femtioelva” organisationer jobbar med samma katastrof eller med samma konflikt, när några mera effektivt kan göra det.
Samtidig måste vi kanske också acceptera det att andra är här och också ser vårt land som föremål för Guds mission.