Under det senaste året, Coronaåret som vi kan kalla det, har jag då och då fått förfrågningar om olika biståndsprojekt i utlandet. Det har kommit från privat personer och församlingar. Frågorna har gällt hur man kan hjälpa människor i nöd i olika delar av världen: Sydamerika, Afrika och Asien. Det har gällt enskilda personer, flyktingar och grupper av människor i små byar.
Detta år med sina sociala begränsningar har nästan helt och hållet tagit död på turismen. Orter och regioner som levt på turismen, har fått svårigheter. Människor som för sitt dagliga liv på sätt eller annat varit beroende av turister, står nu utan inkomster. På vissa ställen har det också satt människor i rörelse, även om migration förstås beror på ett antal olika faktorer. Man märker att det finns väldigt mycket nödställda och hungriga människor, som på olika sätt försöker få pengar.
Jag har rest en hel del i världen och har vänner och bekanta i olika länder, som jag har försökt hjälpa privat, med små summor. Personer som direkt till mig har hört av sig och berättat om ekonomiska problem och om hur de inte haft råd att köpa mat. Dilemmat är att jag är mycket medveten om att behovet kommer finnas där tills turismen kör igång igen. Det går lätt att sända pengar som privatperson. Det finns appar på nätet som man kan ladda ned i sin telefon och som på någon minut sänder iväg pengar till olika delar av världen. Problemet uppstår när man inte kan sända de mängder som skulle behövas och då börjar man fundera på hur man tillsammans med andra kunde hjälpa.
Att samla in pengar för att sända iväg någonstans kräver en stor byråkratisk apparat i vårt land. Det kräver ett insamlingstillstånd. Den som vill sända iväg pengar organiserat måste registrera sig som en förening och ansöka om ett tillstånd och förstås sedan redovisa hur insamlingen gått. Alla seriösa biståndsorganisationer, missionsorganisationer och föreningar har ett insamlingstillstånd, som man noggrant övervakar. Man ser till att man uppfyller de krav som våra myndigheter har på en sådan verksamhet.
Men utmaningarna slutar inte där. Det räcker inte bara med att ha en god vilja och sända över pengar för att köpa baslivsmedel om man vill hjälpa en grupp människor. Det kan hjälpa en tid, men när livsmedlen är uppätna, så blir man hungrig igen. Vill man vara seriös som biståndsarbetare måste man fundera på hur man kan hjälpa människor att hjälpa sig själva. Hur kan man bygga en framtid för de människor som man vill hjälpa? I vissa delar av världen försöker man bara hanka sig fram från en dag till en annan, men jag tror att vi måste se längre om vi vill vara seriösa och på riktigt hjälpa en grupp människor. Kan man istället för att ge ris att äta, istället skapa en risbank, därifrån människor kan låna ris och sedan betala tillbaka med ris när man fått sin skörd. Eller kan man fundera vidare på vad annat man kunde äta än ris. Kunde man plantera ett fruktträd, eller bygga en damm.
Nu har jag inte kommit på de här exemplen alldeles själv. Jag har sett hur Finska Missionssällskapets samarbetspartners har jobbat med dylika frågor i Kambodja. Ett seriöst biståndsarbete ser inte bara till de direkta behoven, man ser längre. I vissa länder har man problem med att risfält och betesmark kan vara minerad från något krig eller konflikt. Då måste man också jobba på ett annat sätt. Man måste se till att de problemen löses på något sätt. Om det är gamla minor, måste man börja med minröjning och är det minor som sätts dit av någon annan, måste man satsa på fredsarbete för att få konflikten att upphöra. Finska Missionssällskapet sysslar med fredsarbete i ett antal länder.
Påverkansarbete är ett ord som de senaste årtiondena ökat i betydelse, när det gäller biståndsorganisationers och missionssällskaps arbete. Det innebär att man på ett större plan försöker se hur man kan hjälpa människor, genom att ta bort de hinder som gör att de som i sina samhällen inte har den position, eller status man behöver ha för att utvecklas och överleva. Det kan handla om att betona alla människors lika värde, jämlikhet, eller mänskliga rättigheter. Det finns så många olika dimensioner av biståndsarbete.
I diakonin i vårt land är också en av de ledande principerna att man hjälper där nöden är som störst och hjälper de som är i behov av stöd, utan att se till om personen är medlem av församlingen, eller ens kristen. Man hjälper alla. Inte heller Jesus led och dog bara för vissa människor, han dog för att alla skulle kunna bli räddade och frälsta. Guds kärlek finns för alla. Diakonin hjälper alla. En av de ledande principerna i biståndsarbete är också att finnas till för alla nödställda i ett område, oberoende av kön, sexuell läggning, social status, religion, eller ålder.
Pastor Philip, Martin Sandås och Kaj-Mikael Wredlund