Skola-arkiv - Kyrka nu -bloggen

Förändrat arbetssätt i Corona tider

Församlingens barnverksamhet är på paus på grund av Coronaviruset. För alla kan det kännas ovant och överraskande, vad och hur ska vi göra? Det kan innebära att barn och familjer har ett ännu större behov av kontakt och stöd. Ett nytt skede för alla. Nu finns alla möjligheter att vara kreativ och förändra sina arbetsmetoder. Nu har vi chansen att lära oss något nytt, vara flexibla, göra förändringar och anpassa oss, i den nya annorlunda vardagen. Verksamheten behöver inte ta slut utan kan i stället ändra karaktär och form.

Meddela inte bara att verksamheten är pausad utan snarare att nu börjar något nytt! Fundera i din församling på vilka nya sätt ni kan möta barn, unga och familjer. Dela idéer och innovativa tips. Genom att modigt pröva på nya sätt att möta barn och familjer lär man sig vad som fungerar och vad som inte fungerar. Nu behövs kyrkan i den här oväntade situationen vi befinner oss i.

Biskoparnas anvisningar (16.3) uppmanar till att förmedla hopp och att alla ögon, öron och hjärtan nu behöver vara mera öppna och lyhörda. ”Den normala veckoverksamheten i församlingar avbryts tillsvidare, men överförs till webben så snart det är möjligt. Under dessa exceptionella omständigheter är det viktigt att församlingarna förmedlar ett budskap om hopp och tillit. Många oroar sig och behöver själavård, ett lyssnande öra och tröst. Biskoparna uppmuntrar församlingens anställda att använda alla tillgängliga tekniska verktyg i detta arbete”.

Prova modigt digitala verktyg

Församlingen kan nu pröva på att ordna digitala andakter, söndagsskola och olika slag av klubbverksamhet. Dagklubbar, familjeklubbar, musikklubbar, aftonbön och många andra slag av verksamhet kan ske via digitala verktyg. Det är bara att vara kreativ och pröva sig fram. Regelbundenheten är viktig i det sammanhanget, bestäm på förhand tidpunkt för gemensamma aktiviteter. Det hjälper familjerna att komma ihåg tillfället och ger en rytm i vardagen. På församlingen hemsida kan man som tidigare påminna om aktiviteterna. Tipsa familjerna om olika slag av aktiviteter de kan ha nytta av nu när vardagen är annorlunda. Rörelse, pyssel, böcker, sånger, uteaktiviteter osv. Dela gärna era tips till andra församlingar.

Med mobilen är det lätt att göra en video. Då har även de yngsta möjlighet att vara delaktiga. Ge inte upp om det inte genast fungerar. Prova på nytt!

Teosto har lättat på upphovsrätten nu i Corona tider. Observera att det bara gäller livesändningar. Kom ihåg att radera genast efteråt. Läs mera om det på Teosto sida.

Kontakt och kommunikation med grupperna kan tas med textmeddelande, Facebook, WhatsApp eller e-post. Glöm inte att ta till gamla metoder som att använda mobilen och personligen kontakta församlingsmedlemmarna. Kommunikationen kan ske på olika sätt beroende på vilken typ av verktyg man använt tidigare och man har möjlighet till. Be gärna om hjälp av IT- ansvariga eller kunniga! Kanske någon i arbetsteamet eller någon i familjen är extra bra på det och kan hjälpa. Digitala arbetssätt kräver ordentliga verktyg och massor av mod och inspiration!

Församlingens barnledare och andra medarbetare kan också erbjuda sig att hjälpa familjerna med uteaktiviteter med några barn åt gången. Eller behöver familjen hjälp med något annat? Utdelning av matkassar, hjälp med vardagssysslor osv. Det är bara att frimodigt ta kontakt. Som kyrka har vi alla förutsättningar att vara till hjälp. Även regeringen påminde om det på sin presskonferens 8.3.

Som vuxna kan vi, förmedla att saker går att lösa. Vår uppgift är att lugna och hitta alternativ. Kanske det goda som kan komma ur den här exceptionella situationen är förmågan att sätta saker i perspektiv? Välmående, gemenskap, samhörighet och omsorg om varandra!

Avslutningsvis några tips

Skapa rum att mötas — Samhörighet!
Dela vardagen — Vad gör du?
Ring ett samtal — Hur är det?
Närvaro —Du får ringa!
Händer och fötter för varandra — Vi hjälper varandra!
Uppmuntra — Det finns hopp!
Gör någon glad med post — Aktivitet!
Gå ut i naturen — Utesällskap

Vad är det för skillnad mellan skolans julfest och julkyrka?

Luciatåg, teater, tomtar, jultablå, Nu tändas tusen juleljus, skolkören och ofta ett skolband som uppträder – ungefär så här kan det se ut när skolor firar sin traditionella julfest i skolans festsal. Ibland dansas ringlekar och polonäs. Julfesten innehåller religiösa traditioner som är en del av den finländska kulturen. En fest för samhörighet som förstås också behöver präglas av respekt för olika övertygelser.

Under advent- och jultiden är det också vanligt att skolan i samarbete med församlingen ordnar julkyrka, en skolgudstjänst eller andakt i kyrkan. Det här samarbetet är vanligt mellan skolan och den lutherska kyrkan men det förekommer också motsvarande samarbete med den ortodoxa och katolska kyrkan. I julkyrkan deltar elever med vårdnadshavarnas tillstånd (religionstillhörighet är inte avgörande) eftersom det handlar om religionsutövning enligt principen om positiv religionsfrihet, som har stöd i lagstiftningen, i FN:s barnkonvention och i Utbildningsstyrelsens anvisningar.

Julkyrkan har ofta förberetts tillsammans av församlingen och skolan. På många håll medverkar eleverna med sång- och musikframträdanden eller andra kreativa inslag. För dem som inte deltar ordnar skolan ett meningsfullt alternativt program.

Den debatt som nu har förts i medierna handlar om att en skola i Kouvola har haft en julkyrka – dvs en gudstjänst – som skolans gemensamma julfest. Det här ledde till klagomål och föranledde biträdande justitieombudsman Pasi Pölönens ställningstagande som slog fast att julfester inte ska ordnas i kyrkan. Till sin karaktär var julkyrkan ett religiöst evenemang som alla inte kunde delta i. Utbildningsstyrelsen säger att hans beslut är i linje med deras anvisningar.

När en del skolor vill hålla sin julfest i kyrkan handlar det ofta om att de vill ha en tillräckligt stor och stämningsfull festplats för julfesten. De skolor som brukar ordna julfester i kyrkan har ofta gjort det i samma stil som om de hade haft julfesten i skolans festsal, det har alltså inte varit fråga om en julgudstjänst.

Redan för flera år sedan utarbetade Kyrkostyrelsen i samarbete med Utbildningsstyrelsen en korgmodell där olika typer av samarbete mellan församlingen och skolan klarläggs och placeras i fyra olika korgar. Samarbetskorgarna vill öppna upp och förklara hur skolan och kyrkan kan samarbeta i ett mångkulturellt samhälle. I korgmodellen finns skolans traditionella fester i en annan korg än de religiösa evenemangen, till exempel jul- och vårkyrkor. De här korgarna ska inte blandas ihop. Skolans julfest kan inte ha karaktären av gemensam religionsutövning men det betyder absolut inte att de kristna traditionerna kring julen inte får synas i festen. Förra veckans debatt handlar därför både om festplatsen och om innehållet i den julfest som alla i skolan ska kunna ta del av.

Jag hoppas att både julfesten i skolan och julkyrkan i samarbete med församlingen trots sina olika karaktärer kan finnas med i skolornas julfirande. Det finns alla möjligheter att i skolan hålla kristna jultraditioner levande men det behövs respekt för olika övertygelser och gemensamma spelregler.

På kyrkans webbsida aktuellt just nu kan du läsa mera om julkyrka och julfester i kyrkorummet.

Kulturarvet som lärmiljö

Min 2-åriga systerson och jag håller till i ett av Åbo domkyrkas sidokapell som är inrett för barn. Där finns ett litet altare och en altartavla av tyg som man får känna på. Under gudstjänsten håller vi varandra sällskap så att hans mamma kan sitta och tolka det som sägs till en av flyktingarna som deltar i mässan. I sidokapellet är valven lägre och de är vackert smyckade. Jag upplever kyrkorummet från ett helt annat perspektiv än från bänkarna där de vuxna sitter. Medan psalmerna och predikan klingar i bakgrunden klättrar systersonen på en trappa som är en del av den tjocka murväggen. Han hittar mjukisdjur som han med stor glädje springer och visar till sin mamma för att samtidigt kolla att hon finns där på sin plats. Ljudet av hans klapprande fotsteg och prat lyfter mot valven i den 700 år gamla katedralen där tidigare generationers suckar, böner, sånger och fotsteg ekat.

I mitt arbete jobbar jag med kyrkans skolsamarbete. Nyligen har jag varit med i en översättningsprocess för att få ett mycket uppskattat finskt pedagogiskt material tillgängligt på svenska. Utforska rummet, som materialet heter, vill ge verktyg för att bygga upp en lärprocess i ett kulturellt rum genom olika sinnen. Eleverna får möjlighet att upptäcka ett kyrkorum eller andra sakrala rum genom att röra sig i rummet och utforska det utifrån en genomtänkt pedagogisk metod. Materialet består av frågekort om byggnaden och de olika föremålen. Genom att barn och ungdomar får utforska och uppleva ett sakralt rum främjas religiös läskunnighet och även interreligiös dialog om alla oberoende av religiös tillhörighet deltar.

För några veckor sedan var jag med på Regionförvaltiningsverkets fortbildningsdag i åskådningsfostran för lärare i Helsingfors och i Vasa. Som en del av programmet höll jag en workshop i Johanneskyrkan och i Trefaldighetskyrkan utifrån Utforska rummet.

Lärarna som deltog i workshopen rörde sig i kyrkorummet, sökte upp platser som väckte deras intresse. De gick upp i predikstolen, testade hur det kändes att spela orgel, kände på altarringens sammetstyg och delade sina upplevelser med varandra. En av deltagarna berättade att när hon stod vid dopfunten och för första gången i sitt liv kände på den gick det upp för henne att här har hon blivit döpt.

Kyrkorum och olika typer av heliga rum väntar på att upptäckas och utforskas, inte endast när människor samlas till gudstjänster, förrättningar eller konserter. Själva rummet är en lärmiljö som ett klassrum aldrig kommer upp till.

Foto: Mårten Björkgren

Skolans mjukvara och hårdvara

Det är svårt att skriva något om skolstarten som inte har sagts förut. Den här tiden på året tenderar många vuxna att tänka tillbaka på sin egen skoltid och dela med sig av sina minnesbilder, t.ex. av hur en ny skolväska doftade och kändes på axeln. Vi minns hur det kändes att bläddra i häften och böcker som ännu inte blivit knöliga och kommer ihåg suddgummit som doftade och känslan när vi mötte klasskamraterna första gången efter sommarlovet.

Själv började jag tänka på den över hundra år gamla visan ”Glada vi i skolan gå..” som såklart dagens elever inte känner till (om de nu inte hört den sjungas när de från skolan besökt hembygdsmuséet!). Jag märkte att jag kom ihåg endast första raden och måste googla fram texten:

”Glada vi i skolan gå, glatt vi le och sjunga.

Än vi icke tänka på tidens sorger tunga.

Än vi har vår barndomstid, än så har vårt hjärta frid;

därför mitt i livets strid vi som fåglar sjunga.” http://runeberg.org/bcrabc/0100.html

Hur är den skolvardag som kan få barn att sjunga och känna frid ”mitt i livets strid”? I dag vet barn och ungdomar mycket mer om de globala hoten än på den tid då sången skrevs. Men samtidigt var vardagen då för de flesta barn mer utmanande med utbredd fattigdom, politisk osäkerhet och uppfostringsmetoder som idag skulle vara straffbara för föräldrar och lärare.

När jag läser vad den nya läroplanen säger om skolans verksamhetskultur tänker jag att vi har mycket höga ideal och mål för vår skola. Det är jätteviktigt att det som står om skolans värdegrund, om likabehandling, jämlikhet och en trygg skolmiljö får genomsyra det arbete som lärarna och de andra vuxna i skolsamfundet gör. Under mina år som lärare i åk 7-9 och i gymnasiet stötte jag ibland på kolleger som suckade över ”snömoset” i början av läroplanen för att hastigt bläddra fram till sitt eget ämne, till ”hårdvaran”.

Jag är övertygad om att vi inte får skapa ett motsatsförhållande mellan hårda och mjuka värden i skolan. En god undervisning och en bred allmänbildning är svår att uppnå om inte alla samtidigt jobbar för en trygg skolmiljö. Många av de lärare som lyftes fram i Yle Vegas sommarserie ”Alla tiders lärare” hade lämnat spår som handlade om att de såg sina elever, också dem som hade det jobbigt. De ville skapa ett gott arbetsklimat men var också ivriga och påhittiga att få eleverna att bli intresserade av att lära sig.

Inför årets skolstart hoppas jag att vi alla vuxna, de som jobbar i skolan och de som är föräldrar eller som träffar barn och unga under deras fritid, skulle vara med och ingjuta hos barnen en grundtrygghet inför livet. Vi får inte beröva våra barn deras tro på framtiden genom att vi själva lever ansvarslöst eller att vi slutar tro på att människor med god vilja kan skapa en hållbarare och bättre framtid. I läroplanen heter det:

”En lärande organisation ska inge hopp om en bra framtid genom att skapa en kunskapsgrund för eko-social bildning” (s.29).

Att skapa en kunskapsgrund är skolans primära uppgift. Men det behövs också en tilltro till att livet bär om våra barn och ungdomar ska se sina möjligheter och vilja ta sitt ansvar att vara med och bygga en rättvisare och barmhärtigare värld. Tillit och hopp växer när de delas, inne och utanför klassrummet.

Snart börjar skolan!

Snart börjar skolan, det är spännande, roligt och det känns till och med i magen. Glädje och förväntan i luften. Ryggsäck och skolmaterial är inhandlade. Förstaklassisterna förknippar ofta skolstarten med att bli stor och att något nytt börjar men samtidigt med blandade känslor. Nu ska jag klara mig mera på egen hand. Kommer du ihåg din första skoldag?

Vi vuxna har olika minnen från vår första skoldag. Då man diskuterar med vänner och bekanta finns det en stor variation av minnen och känslor från den första skoldagen. Det var spännande och skrämmande men också roligt. För min egen del minns jag de första skolveckorna med blandade känslor. Jag hade stora förväntningar på att få börja skolan men blev besviken av att inte få läxor den första dagen! Min pappa följde mig till skolan den första dagen. Jag kände hans närvaro och att han uppmuntrade mig. Han var min trygghet fastän jag ville känna mig som en stor skolflicka.

Många gånger är det mera spännande för föräldrarna när barnet börjar skolan. Numera har de flesta barn gått i daghem och förskola och är vana vid rutiner. Många barn känner sina skolkamrater från förskolan medan andra eventuellt känner någon annan som börjar i samma klass. För föräldrarna är skolan ett större steg. Nu ska mitt barn klara sig själv.

Då kan välsignelse inför skolstart vara en trygghet. Mitt barn får Guds välsignelse. Jag kan lämna mitt barn i hans omvårdnad och känna förtröstan att han beskyddar mitt barn.

I många församlingar har det blivit en tradition att ordna välsignelse inför skolstart. Det har blivit ett betydelsefullt tillfälle som ger barnen och föräldrarna minnen för livet. På en del håll samarbetar skolan och församlingen och ordnar välsignelsen på skoltid. I Borgå stift ordnar de flesta församlingar välsignelsen antingen på kvällstid eller i samband med söndagens gudstjänst. Till välsignelsen inför skolstart inbjuder församlingen ofta hela familjen, mor-och farföräldrar och barnets faddrar. För dem är skolstarten också en stor händelse. Då hela familjen samlas till välsignelsetillfället förmedlas tillit och trygghet till barnet. ”Jag är viktig och får tillhöra Guds familj”.

Även i år lyfter kyrkan fram välsignelsen inför skolstart som en viktig händelse genom kampanjen Trygg i din famn. Du kan lämna ditt barn i Guds famn. Han beskyddar ditt barn i skolan. Gud tar hand om ditt barn och du och ditt barn får vara trygga i Guds famn. Följ församlingens kalender när din församling ordnar välsignelsen inför skolstart!

Tvångssvenska och religiös indoktrinering

Vi beskriver verkligheten med ord och våra ordval avslöjar obarmhärtigt vår egen position, våra fördomar och attityder. De politiker och debattörer som använder begreppet tvångssvenska säger med detta mera om sig själva än om ämnet ifråga. Samma sak gäller den seglivade debatten om religionsundervisningen i skolan som av en del fördomsfullt avfärdas som religiös indoktrinering.

Talar vi om tvångssvenska borde vi i konsekvensens namn också tala om tvångsbiologi, tvångsengelska och tvångsgymnastik, för att nu ta ett par exempel. Och om skolans religionsundervisning stämplas som religiös indoktrinering så borde vi även tala om matematisk indoktrinering eller historieindoktrinering. Ändå gör ingen det och jag tror att de flesta tänkande individer förstår varför.

Min avsikt är dock inte att hänge mig åt språklig eller religiös kverulans. Detta av den enkla orsaken att det redan finns alltför många kverulanter i vårt land. Men jag kan inte låt bli att belysa de ovan antydda problemen från en annan synvinkel.

Jag har under de senaste två åren blivit bekant med rätt många flyktingar. En del av dem har fått uppehållstillstånd och försöker nu skapa sig en ny framtid i vårt land. Det som slagit mig är deras glädje och förvåning över det som vårt land erbjuder; fri skola, god sjukvård och möjligheter till utbildning för både pojkar och flickor. Visst svär vi finländare ibland ve och förbannelse över vår byråkrati, men för den som stått timtal i kö, betalat mutor och fått vänta en evighet på helt godtyckliga beslut i Irak eller Afganistan är våra samhälleliga strukturer ibland rena rama himmelriket.

Vårt folks allmänna missnöje och kverulerandet över tvångssvenska och religionsundervisning i skolan är ett I-landsproblem som tyvärr oftast bottnar i lättja, aversioner och uppenbara attitydproblem.

Varför inte vända på steken och se möjligheterna: Tänk att våra barn får lära sig språk i skolan. Tänk att de till och med kan välja flera främmande språk och behärskar ett par av dem när de skriver studenten. Den här möjligheten är få förunnade i vår värld. De får dessutom undervisning av kompetenta och utbildade lärare som pedagogiskt och objektivt lär dem historia, religion och samhällslära, istället för att exempelvis någon radikal imam eller annan religiös ledare med en dold agenda hjärntvättar dem.

Nu verkar det som om en del krafter i vårt samhälle medvetet vill skjuta sig själva och våra barn i foten. Ge dem ett kunskapshandikapp inför framtiden istället för att ta tillvara de utomordentliga möjligheter vi har i vårt välfärdssamhälle. Man undrar vad som rör sig i huvudet på dem som på det här sättet inte inser potentialen i vårt goda skolsystem. Vi har en potential och möjligheter som miljontals barn och unga världen över bara kan drömma om. Hur så många och så högljutt kan se detta som ett problem och klä det i ord som tvångssvenska och religiös indoktrinering förblir en gåta. Den inställningen är inte bara beklagligt inskränkt, den är framförallt kortsynt.

Luther på besök

Skådespelaren Johan Fagerudd i Martin Luthers gestalt har just kommit in på scenen och säger att han vaknade i natt av att han trodde att det var en hund i hans säng på slottet Wartburg, där han nu befinner sig gömd av sina vänner. Han är rädd att han håller på och bli galen. Luther fortsätter att berätta om sin barndom, skoltid och studietid. Det är alldeles tyst i salen. Vi är drygt 100 personer och de flesta är skolungdomar i 15-19 års ålder. Johan Fagerudd använder ingen rekvisita. Han berättar. Nu och då i föreställningen nynnar han på en medeltida melodi. Under 40 minuter håller han oss fängslade.

Efteråt samlas eleverna i mindre grupper och diskuterar pjäsen. På kvällen får jag en hälsning av skolans rektor: ”Hej! Ju mer jag tänker på dagens föreställning, desto värdefullare tycker jag det är att ha sett den. Ifall jag inte hade varit upptagen hade jag också kommit till kyrkan på kvällsföreställningen. Det fanns nämligen också en historisk dimension i monologen, stämningen från en annan tidsepok kom fram på ett fint sätt tycker jag.”

Följande dag ges pjäsen i en annan skola. En gymnasiestuderande skriver i skolans webbtidning: ”Fagerudd hade under hela monologen interaktion med publiken då han t.ex. sade “hoppas era lärare är bättre”. Fagerudd framförde en väldigt gripande och djup monolog som verkligen gjorde så att alla i salen fick en bild av hur Luther var som person…”

Monologen ”Luther i enrum” är skriven av skådepelaren Johan Fagerudd. Han är mån om att framhålla att den inte ger en helhetsbild av Luthers liv och tänkande. Den fångar in Luther mitt i skeendet när han ännu inte vet vad som kommer att hända med honom själv eller med reformationen som han har varit med om att sätta igång. Pjäsen är ingen hyllning till hjälten Luther. Meningen är att den kan väcka intresse och inspirera ungdomar och vuxna att ta reda på mera, att diskutera och även ifrågasätta Luthers tankar. Därför är det fint att märka att skolor och församlingar som haft monologen på besök oftast strax efter föreställningen har gett möjlighet till samtal och diskussion. På det sättet kan man bredda bilden av Luther och även komma in på sådant i Luthers tänkande som vi absolut måste ta avstånd från t.ex. hans antisemitism.

Johan Fagerudd turnerar under vårterminen i hela Svenskfinland och intresset för pjäsen har överträffat alla våra förväntningar. Pjäsen har över 60 bokningar. Vi på Kyrkostyrelsens svenska enhet har sponsorerat föreställningen och har marknadsfört den genom våra nätverk till församlingarna och skolor. På lokalplanet är församlingen ofta den som bjuder högstadiet eller gymnasiet på en dagsföreställning, som en form av samarbete nu under märkesåret. På kvällen ges pjäsen som en öppen föreställning i församlingshem eller kyrkor. Diskussionsmaterial till pjäsen finns som en del av det skolmaterial som har utarbetats för märkesåret . Spelplanen för de öppna föreställningarna och en trailer hittas på kyrkans webbsidor.

Trots att Luther kom mest till sin rätt på 1500-talet är det viktigt att för oss som nu lever i ett land vars majoritetskyrka bär hans namn att veta vem Luther var och under vilka omständigheter han formades och formade sin syn på den kristna tron. ” Ifråga sätt mig! Tänk själva! Jag är enbart en människa” är en av avslutningsreplikerna i monologen ”Luther i enrum”.

Tro på det egna språket

I dag firar vi den internationella modersmålsdagen . Den instiftades 1999 av UNESCO för att uppmärksamma rätten till och vikten av att få utvecklas på sitt modersmål. Den rätten är ett grundläggande behov hos varje människa. Att berövas den rätten betyder ett svårare liv.

För en vecka sen var jag inbjuden att hålla lektion i en skola på en språkö. Hela skolan (klass 1-6) klämde in sig i samma lektionssal. Temat var vänskap. Vi talade om vad det är som karaktäriserar en vän, hur viktiga vänner är och hur man inte bara ber om förlåtelse utan visar det rent konkret och ”gör” förlåt.

Jag var glad när jag åkte från skolan. Glad för att det kändes som att det vi talat om var viktigt och att vi tillsammans fått bli påminda om det. Jag var glad över elevernas engagemang och över entusiasmen hos rektorn och lärarna som bjudit in mig. Och jag var glad över hederstiteln jag fått av de yngsta eleverna: ”Tant prästen.” Sist, men inte minst, smittade den glädje som så ofta möter mig på de svenska språköarna i vårt land av sig på mig. Det var viktigt att kyrkan kom på svenska till den svenska skolan på orten.

Till rätten att få utvecklas på sitt modersmål hör också rätten att få uttrycka sin tro och utveckla den på det egna modersmålet. Vi talar om modersmålet och den egna dialekten som trons språk. Det är viktigt att få fira högmässa, och sjunga de vackraste julsångerna på sitt eget språk. Det betyder oerhört mycket att från skolan gå påskvandring i kyrkan och fira livets fester på sitt modersmål. Det är viktigt att det finns kristna gemenskaper på svenska med verksamhet för olika åldersgrupper, tillgång till kristen litteratur och medier som lyfter fram kristna frågor på svenska. Därför är det viktigt att kyrkan finns på svenska överallt i Finland där någon eller några talar svenska.

Vem får höra till?

Förra veckan var jag med i tre olika sammanhang som alla hade att göra med vad det betyder att vara i minoritet i vårt finländska samhälle. Tillsammans med 1500 andra finlandssvenskar avslutade jag veckan med att delta i den stora finlandssvenska kryssningen. Det kändes lite overkligt för mig som jobbar i ett tvåspråkigt hus att för ett dygn träffa en massa finländare och ändå kunna börja alla samtal på svenska utan att först kolla om personen förstår vad jag säger. Vårt utställningsbord fokuserade på kyrkan som en samarbetspartner och på reformationens märkesår. Trailern från Johans Fagerudds Lutherpjäs snurrade i datorn. De förbipasserade kunde också skriva nya teser och limma dem på vår Lutherfigur av papp. Samtalsämnena varierade allt från flyktingarbete till hur det är leva i en familj med flera kyrkliga traditioner. Jag fick också höra hur läsning av Kyrkpressen kan bli en viktig torsdagsvana.

Dagen innan deltog jag i ett seminarium i samband med bokreleasen för ”De många religionernas och åskådningarnas Finland” (utgiven av Kyrkans forskningscentral. Red. Ruth Illman, Kimmo Ketola, Riitta Latvio och Jussi Sohlberg). Boken presenterar de 20 största religiösa och åskådningsmässiga samfunden som är verksamma i Finland idag, med fokus på hur vardagen ser ut i Finland, relationerna till andra samfund och samhället i stort. Bokprojektet ingår i Finland 100 års satsning. Det kändes fint och angeläget och också symboliskt viktigt att vi som kom från olika traditioner och tro samlades i Nationalmuseéts festsal. Jag håller med de forskare som säger att det bästa sättet att bevara samhällsfred och öka förståelse mellan människor med olika tro och åskådningar är att jobba för att de som är i minoritet kan uppleva att de är en del av det gemensamma samhället. Eftersom jag hör till en majoritetskyrka är det extra viktigt att jag påminns om att mitt sätt att tala om tro och värderingar inte är den enda ”finländska” infallsvinkeln.

Det tredje sammanhanget där minoriteters verklighet belystes var när jag i början av förra veckan fick vara med i RESA-forumets (Religionernas samarbetsforum) rundabordsamtal kring minoriteter och religionsundervisningen i Finland. Inbjudna var bl.a. minister Sanni Grahn-Laasonen, riksdagsledamöter, folk från utbildningsstyrelsen, forskare och religions- och livsåskådningslärare som jobbar på gräsrotsnivå. I vissa kommuner har man sedan nya läroplanen togs i bruk kringgått rådande bestämmelser och låtit bli att ordna egen undervisning för t.ex. de ortodoxa eleverna eller för dem som har livsåskådningskunskap fastän den finländska modellen för religions- och åskådningsundervisningen förutsätter detta. En av deltagarna i diskussionen var en finlandssvensk ortodox gymnasiestuderande. Hon talade om betydelsen av att hon under sin skoltid genom den ortodoxa religionsundervisningen fått uppleva att hennes familjs tradition är viktig, samtidigt som hon har fått diskutera och ifrågasätta den.

Vi som vill vara med och bygga ett Finland där olikhet inte kan eller får vara ett hinder för att få höra till och känna sig delaktig måste lära oss att se vardagen ur olika synvinklar. Jag har själv mycket att lära mig. Möten med andra människor och deras berättelser hjälper mig att komma ur min egen bubbla. Men lika viktigt är också möjligheten att jag får dela tro och vardagsliv på svenska i den kyrkliga tradition där jag känner mig hemma.