”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, då härmed tillkännages att följande medlemmar av vår församlingen har avlidit.” Detta något gammalmodiga sätt att kungöra vem som avlidit, har fått ny aktualitet under de senaste dagarna.
Den oro som coronaviruset skapat och de kraftfulla åtgärder som vidtagits är en påminnelse om att livet är skört. Det är ingen självklarhet att allt ”går som på Strömsö.” De generationer som vuxit upp i efterkrigstidens Finland har skonats från krig, nöd och epidemier. Vår erfarenhet av den här typen av fenomen begränsas till det vi sett på TV och läst om i tidningarna. Därför står vi både handfallna och konfunderade inför den omfattning som corona-pandemin antagit.
Efterkrigstidens starka ekonomiska utveckling och tilltagande välfärd har i viss mån invaggat oss i en falsk förhoppning om att stora olyckor, katastrofer och epidemier inte kan drabba oss. Nu naggas tryggheten i kanterna och livets sårbarhet exponeras.
Som kyrka och kristna har vi en alldeles särskild uppgift i den rådande situationen. Vi är inte kallade att spä på oron och bidra till ökad panik. Vårt uppdrag är att förmedla den tro och trygghet som utgår från det faktum att vårt liv och vår värld vilar i Guds trygga händer. Ryktesspridning, överdrifter och panikartade reaktioner får vi lämna därhän. Vår uppgift är att finnas till, dela människors vardag, stilla oron, trösta de modfällda och ingjuta nytt hopp.
Det här förhållningssättet handlar inte om en flykt från verkligheten. Tvärtom handlar det om att se verkligheten i vitögat. Vår tro och även vårt handlande bör i den här situationen styras av och utgå från Romarbrevets ord: ”Lever vi så lever vi för Herren, dör vi så dör vi för Herren. Om vi lever eller dör tillhör vi Herren.” Livet – också det som kontaminerats av coronaviruset – vilar i Guds hand och den förvissningen är vår trygghet i både liv och död.
Vi skall ta både corona och människors oro på fullt allvar och följa de direktiv som myndigheterna ger. Samtidigt får vi med orubblig tillförsikt och tro be om Guds beskydd för egen del, för vårt land och för alla de som drabbats och kommer att drabbas.
Bra skrivet. Min framtidsdag är ljus och lång…
”Vår uppgift är att finnas till, dela människors vardag, stilla oron, trösta de modfällda och ingjuta nytt hopp.”
Den textdelen rimmar illa med verkligheten. Bönegrupper på is, inga nattvardsmässor i kyrkorna, är det att trösta de modfällda och ingjuta nytt hopp? Jag är av annan åsikt.
De som behöver en bönegemenskap skall ha möjligheten, de som längtar efter nattvarden likaså. Hittills har trängseln inte varit så stor i dylika sammanhang att man måste sitta intill varandra!
Trots begränsningarna kan vi dela människors vardag. Gudstjänster hålls i de flesta församlingar, nattvard likaså. Vi har ett rikt utbud av andakter och gudstjänster i radio och TV. Den som behöver själavård kan frimodigt kontakta församlingens anställda och Kyrkans samtalstjänst är öppen varje kväll. Detsamma gäller själavårdschatten som är öppen fyra kvällar i veckan. Och vi får fortsätta att bära varandra i och genom förbön. Det går också alldeles utmärkt att ringa upp någon som är ensam och be tillsammans över telefonen eller via Skype.