Vi lever mitt uppe i ett undantagstillstånd som begränsar vår rörelsefrihet och tvingar oss att arbeta hemma, se på strömmade gudstjänster och undvika folksamlingar på mera än tio personer. Evenemang ställs in och planer förändras.
Covid-19 har försatt oss i en situation som ingen kunde drömma om för ett par månader sedan. Epidemier drabbar andra men inte oss. I takt med att minnesbilderna från vårt senaste krig har suddats ut och försvunnit i glömskans dimmor har vi blivit alltmera ”välfärdsskadade”. Vi prioriterar personlig frihet framom ansvaret för det gemensamma. Pengar blir viktigare än människor och vi är snabba att tala om våra rättigheter istället för att fråga vad vi kan bidra med.
Covid-19 är inte Guds straff för våra synder lika lite som detta gäckande virus skulle vara resultat av någon slags medveten konspiration mot mänskligheten. Däremot utgör det en tankeställare för oss alla. En i och för sig ganska brysk uppmaning att fundera över våra relationer och det liv vi lever. När allt ställs på ända ser vi förhoppningsvis längre och livets existentiella djupdimension får kanske möjlighet att komma ifatt oss och sjunka in i vårt medvetande. Covid-19 lägger sin skugga över vårt påskfirande. Det blir inga påskbrasor och stora släktmiddagar. Resorna till fjällen och sommarstugan får ställas in.
Men Gud ställer inte in! Han låter sin son vandra den tunga vägen till Golgata. Han hör människornas hån och ser spikarna drivas genom sonens händer och fötter. Han hör det avgrundsdjupa ropet från korset: ”Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig”. Den här påskhelgen delar tusentals permitterade, uppsagda och småföretagare samma känsla. Fastetiden blev en Golgatavandring mot en både osäker och okänd framtid.
Men paradoxalt nog är det i livets smärtpunkter som Gud möter oss och kommer oss nära. Vi behöver inte ens förklara för han har upplevt besvikelsen, smärtan och döden i sin egen kropp. Han vet vad det innebär att bli övergiven och utelämnad åt tillvarons mörka makter. ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led …” (Jes. 53:4)
Vi har stängt ner vårt samhälle till stora delar. Men Gud ställer inte in. Han går smärtornas och dödens väg för att ge oss en framtid och ett hopp. Vägen går genom ångesten i Kidrons dal över smärtan på Golgata och slutar i en grav. Men det är inte allt. Gud stannar inte där.
Döden har inte sista ordet och Covid-19 skall en dag kämpas ner. I Guds rike finns inga undantagstillstånd och när påskdagen gryr ger mörkret vika och dödens makter bävar. Guds ord bär inte bojor. Uppståndelsens kraft spränger dödens murar och evangeliets glada budskap går från hjärta till hjärta också denna påsk. I år får den gamla påskhälsningen ”Kristus är uppstånden” ny aktualitet. Budskapet om att Kristus besegrat dödens makt förkunnas i våra kyrkor och går ut genom media, i etern och i en uppsjö av digitala kanaler. Inget undantagstillstånd kan begränsa påskens glädje!
