Hur talar vi till varandra i dessa tider?

Arbetssätten förnyas

Det är inte enbart arbetssätten som förändras, vi får också hitta nya lösningar för att hålla kontakt med våra vänner och familjemedlemmar på annan ort. Igår hörde jag om flera bekanta som planerar att fira gemensam middag med vänner på veckoslutet genom olika sociala applikationer. En fin idé som hoppeligen inspirerar fler av oss att göra likadant.

Men hur vi än försöker så är vi tvungna att förändra vårt sätt att kommunicera med varandra i och med restriktioner som finns i landet. Vi tvingas samtala med varandra på ett annorlunda sätt via kamera och mikrofon än då vi möts på gatan. Det är inte lika lätt att flika in korta kommentarer då man talar på distans, en stor del av vårt kroppsspråk ryms inte med i rutan och en del av den närhet och värme vi i vanliga fall förmedlar försvinner i den digitala rutan.

Situationen är obekant

Få av oss har varit med om undantagstillstånd tidigare, och ingen av oss har varit med om en motsvarande situation med de digitala möjligheter vi har nu. Så situationen är ny för oss alla, men vi upplever alla denna stund olika. Det som dock är gemensamt för oss alla är att vi lever i en kris.

En kris, en förändring, föder alltid känslor. Att vi i nuläget bär en känsla av att vara stressad, konfunderad, rädd och kanske ilsken är normala reaktioner i en kris.  

Vi behöver varandra i kriser och jag tror vi behöver varandra för att hitta vår egen styrka. Vi behöver få höra frågan av en annan; vad kan du göra för att minska din rädsla. Detta kan ingen annan svara på än du själv.

“Vad kan du göra för att minska din rädsla”

När frågan är ställd måste vi också låta varandra tala ut till punkt. Ge plats för varandra att sätta ord på det som pågår inom oss. Vi övar oss att sätta ord på våra funderingar och att inte ta saker och ting för givet utan att lyssna till slut. Jag behöver alltså föra en dialog med mig själv, men kanske jag behöver få höra frågan och tänka ut mitt svar i samråd med någon annan.

Vi vill alla varandra gott – hur nå ut?

Att nå ut med frågan till alla är inte så lätt. Frågan når inte alla via sociala medier, utan vi måste också konkret ta kontakt. Våga lyfta luren eller gå ut med en hälsning via radion. Kanske du ännu äger postkort som du kan sätta i postlådan hos din granne?

Vad kan du göra för att minska din rädsla? Svaren varierar, ibland handlar det om konkret hjälp och även då finns församlingens resurser till för dig. Vi kan se i förra årets statistik att det delades ut 350 000 matkassar i Huvudstadsregionen och nästan 40 000 enskilda samtal fördes mellan en anställd och en medlem.

Vi gör mycket gott. Många matsäckar packas runt omkring i Finland för att hjälpa till i vardagen. Många diakoner ringer upp sina kontakter och många frivilliga bär varor hem till dörren. Men en fråga kvarstår, vem tar hand om hjälparen och frågar; Vad gör du för att minska din rädsla?

Dela
Sara Grönqvist

Skribent: Sara Grönqvist

Intresserad av frågor som berör oss människor och vår relation till andra. I den bästa av världar skulle alla ha någon som lyssnar och ser dem i vardagen. Präst som jobbar som sakkunnig inom själavård på kyrkostyrelsen. Mångt och mycket, men framför allt vill jag att vi lyssnar på varandra och inte enbart hör på varandra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *