För några veckor sedan mötte jag en 14-15 årig pojke då jag var ute på promenad. Precis när vi möttes stannade han och frågade spontant Uskotko sä Jumalaan? (Tror du på Gud?). Jag blev något perplex och det tog stund innan jag tagit in det hela, för det är ju knappast den frågan man väntar sig av en vilt främmande tonåring.
När jag efter en stund svarade; ”Ja, det gör jag”, fortsatte han glatt: ”Det är bra. Vi behöver alla någonting högre att hålla fast vid när världen ser ut som den gör.” Efter det här gick han vidare, men hans frimodighet och vänliga sätt att fråga om jag var troende gav anledning till eftertanke.
Ofta benämns den nordiska folkkyrklighetens inställning till tro i termer av beröringsskräck eller skam. Tro är privat och inte något man pratar om. Och om någon bryter mot denna oskrivna regel så upplevs det som pinsamt. Den här inställningen blir också paradoxal mot bakgrund av att en majoritet av finländarna är döpta och enligt dop- och missionsbefallningen borde vara vittnen och ambassadörer för sin tro.
Vid det nyligen avslutade kyrkomötet i maj antogs ett ombudsinitiativ av musikern Pekka Simojoki om vikten av att kyrkan satsar på evangelisation. I initiativet noterar Simojoki att ordet evangelisation har många belastningar men att kyrkans primära och allt övergripande uppgift ändå skall vara att hjälpa människor att finna en tro och växa i den.
Initiativet är mera än lovvärt i en kyrka som gör mycket och är bra på mycket, men som kanske ibland tappar sitt fokus att göra folk till lärjungar. Det intressanta med initiativet är att stora delar av kyrkomötet ställde sig bakom det, även om åsikterna om vad som är evangelisation och hur den skall ske gick isär.
Det är onekligen så att evangelisation är en konstart och dåliga exempel finns det gott om. Ändå skall vi hoppas att initiativet inte begravs i utredningar och centralt styrda handlingsprogram, vilket ofta är fallet inom kyrkan. Vi behöver inte flera arbetsgrupper eller projekt. Däremot behöver vi definitivt mera av direkt ”hands on” aktivitet.
Här återvänder jag till händelsen på gångvägen i Borgå och den unge killen som naturligt och vänligt frågade om jag tror på Gud. Timingen var kanske inte den bästa, men det fanns en ärlighet, medmänsklighet och uppriktighet hos honom som gick rakt in och berörde mig. Han hade ett viktigt ärende. Han brydde sig och han var äkta och glad. Där har vi evangelisationens grundstenar.
Och vi kan alla börja praktisera där vi står. Evangelisation är mera än stora kampanjer och övertygande karismatiska talare. Den börjar i det lilla. Aftonbönen vid barnets eller barnbarnets säng och den gemensamma bordsbönen talar om den Gud som delar vårt liv. Och när grannen eller någon i vänskapskretsen drabbas av svårigheter behöver vi inte vara rädda att prata om livet, meningen och döden och samtidigt berätta om vår tro och var vi har vår trygghet.
Evangelisation handlar ofta om att vara lyhörd och finna öppningarna. Precis som Paulus då han på Areopagen gick omkring bland den tidens filosofer och vise, såg ett altare åt en okänd Gud och snabbt såg sin chans att berätta om denna okända Gud och hans son Jesus Kristus.
