Påsktraditioner i syd och nord

 

 

-Hur skall min påsk bli i år då min kristna granne flyttat, klagade en muslim i Senegal inför påskhögtiden. Orsaken till hans fråga var inte så mycket själva påskens budskap, som det faktum att de kristna i Senegal tillreder en rätt som kallas Ngalakh (utläses ngalah), och den delar de ut till sina vänner, både muslimska och kristna, börjandes på långfredag. Nu skulle han bli utan läckerheten, då det bara fanns muslimer i hans grannskap.

 

Rätten ser inte speciellt aptitretande ut. Den är gjord på hirs, jordnötter, apbrödsträdet frukt och kan piffas upp med banan och ananas och lite apelsin-essens. Ända sedan min första påsk i Senegal på 1980-talet har jag fascinerats dels av själva rätten, men lika mycket över traditionen att dela med sig av den till speciellt de muslimska vännerna. Senegaleserna älskar den, kristen som muslim.

 

Varje påsk tänker jag att någon etnolog borde forska i senegalesisk ngalakh och finländsk memma. De påminner om varandra, även om den ena är gjord på hirs, den andra på råg eller malt. Det måste finnas någon liknande tanke bakom de två påskdelikatesserna. Ibland fantiserar jag att någon finländsk sjöman på 1800-talet var i Senegal under påsken, fick hemlängtan och drömde om memma. Kanske han kunde beskriva vad han längtade efter och någon kvinna i en serere-by fick idén att göra något liknande på hirs. Eller var det en senegales som kommit upp till kalla norden en påsk på samma 1800-tal, fick hemlängtan och drömde om ngalakh och fick tag på memma.

Något i konsistensen, något i innehållet (säd från fosterjorden) och något i det sträva utseendet förenar dessa påskrätter. Är det människans längtan att höra ihop med naturen i vårtider som gett upphov till dem? Är det något med påskens innehåll?

Jag fascineras av den uppgift ngalakh-rätten har. Den uppgiften är så mycket mer än att påminna om memma. Då kvinnorna lagat sina modiga litrar, ofta 10, 20 eller 30 liter av läckerheten, börjar man dela ut flaskor och skålar med ngalakh till grannar, vänner och framför allt till sina muslimska vänner. Förberedelserna börjar senast i början av stilla veckan. Hirs skall inhandlas och malas, jordnötterna likaså. Apbrödsträdets något sura frukt söks på torget, långt innan påsken för att få god kvalitet. Är man lite rikare köper man ananaskonserver och bananer och blandar i röran. Alla har sina egna små knep för att få fram den egna smaken på sin ngalakh.

Det är något högtidligt, nästan heligt, då kvinnorna kommer med sina flaskor eller skålar med sin version av påskens delikatess. Jag anar något av hemligheten i att dela brödet.

En långfredag kväll för några år sen gick jag tillsammans med min man i vårt hemkvarter i huvudstaden Dakar med ngalakh på brickan. Vi bodde i ett ganska välbärgat kvarter, på gatorna framför husen satt vakter. De samlades på källarna vid något hus, diskuterade, skrattade och åt tillsammans innan nattens tystnad tog över och de vakade över husen de hade på sitt ansvar.

Vi väntade tills efter kvällsbönens sista utrop från moskén var över då vissa av vakterna deltog i bönen. Sen gick vi runt och bjöd på ngalakh, småpratade och gick vidare till nästa. Följande morgon när i vaknade fanns skålar och flaskor snyggt uppställda utanför vår dörr på tredje våningen. Vår egen husvakt hade noggrant gått samma runda och samlat ihop kärlen. Allt kom tillbaka.

Jag längtar varje långfredag till denna ritual. Det är magiskt att gå och dela ut ngalakh, de kristnas påskgåva till muslimska vänner, i den sammetsmjuka ljumma afrikanska natten. Det är mera än magiskt, det är förunderligt, det är heligt, svårt att förklara konkret vad det innebär, men i den lätt anskrämliga rätten finns något djupt andligt.

Påsken i Senegal har gett mig också andra upplevelser. Att vakna tidigt på påskmorgonen när någon kristen vän på väg hem från kyrkans påskfirande under påsknatten och högt ropar ”Kristus är uppstånden” är också speciellt. Vissa gånger på morgonnatten var det inte alltid en njutning att vakna till detta glädjebudskap, men tänk att man i ett land där största delen är muslimer kan ropa tidigt på morgonnatten ”Kristus är uppstånden”!

 

Skärtorsdag, långfredag, påskafton och påskdag. Underbara dagar, fyllda med gamla traditioner som fyller vårt inre liv med andlig föda.

Underbara dagar med gamla traditioner som fyller oss också med traditionella rätter, både i nord och i syd. Kalla ljusa vårkvällar som påminner om att Livet återvänder.

Påskens under och mysterium blir större ju äldre jag blir. Även om jag inte kan förstå det riktigt helt och fullt.

 

Dela

Skribent: Kyrka nu

Kyrka nu redaktionen publicerar pressinfon och information här på bloggen. Redaktionen består av medarbetare vid Kyrkans central för det svenska arbetet.