Den 24 februari i år vaknade Europa upp till en ny verklighet. Ryssland invaderade Ukraina. Få av oss hade ditintills kunnat ana eller förutspå en sådan utveckling. Ändå fanns tecknen där. Initierade Rysslandskännare som bl. Martin Kragh i Sverige pekade redan innan 24 februari på möjligheterna till det scenario som sedan blev verklighet över en natt.
Det är i och för sig sunt att tro och tänka det bästa om sina medmänniskor och grannar. En ständig misstänksamhet föder destruktiva spänningar och leder till dåliga relationer. Ändå är det viktigt att det finns personer med känsla för skeendet. Gamla Testamentet hade sina profeter som varnade för kommande olyckor. Även vår samtid behöver personer med profetisk blick för skeendet.
Professor Susanne Wigorts Yngvesson skriver i ledaren i Kyrkans Tidning (31/32 2022) om hur den svenska författaren Pär Lagerqvist tidigt genomskådade 1930-talets totalitära politiska tendenser i Europa, och i sina skrifter varnade för den totalitarism och barbari som han såg inom både fascismen och kommunismen. Något som ledde till att han senare blev ”persona non grata” i Tyskland.
Vi hade också i vårt eget land en liknande sanningssägare. Teologiedoktorn och kyrkoherden i Karleby, Tor Krook förfärades i samband med en studieresa till Tyskland 1934 över den totalitära nazismen. Hans reaktion på ett tal av Hitler som han hörde i tysk radio under resan säger det mesta. ”Detta påminde närmast om ett dårhus. Ty Hitler kunde knappt avsluta en mening i sitt tal, innan detta drunknade i ett bifallslarm, som på mig gjorde intryck av att ha kommit från en enda stor samling vrålapor.”
Det är inte lätt att förutspå framtiden och för det mesta har vi fel, men det finns situationer då också kyrkan bör ta bladet från mun. Det är därför glädjande att en bred kyrklig front öppet går ut och fördömer patriarken Kirill för hans stöd till Putin. Den blandning av kristendom och nationalism han gör sig till tolk för har ingenting med evangeliet att göra.
Parallellen till 1930-talets kristligt-nazistiska kyrkliga rörelse Deutsche Christen (Tyska kristna) som gick helt i Hitlers ledband och ville ”germanisera kristendomen” är uppenbar. Den dom som eftervärlden fällde över deras kristendomstolkning kommer även att drabba Kirill och de inom den ryska ortodoxa kyrkan som stöder honom. För tillfället står det och väger i Ukraina. Men med andra världskrigets händelser i minnet är det inte långsökt att förutspå samma öde för Putin och patriarken Kirill som för Hitler och hans Reichsbishof (riksbiskop) Ludwig Müller.
Varje försök att nationalisera kristendomen för politiska syften är ett flagrant brott mot dess innersta väsen och i längden dömt att misslyckas. Därför behöver vi också i dag – liksom under 1930-talet – vakna politiker, kulturpersonligheter och kyrkliga företrädare som vågar nämna saker vid deras rätta namn.
