För en vecka sedan höll världen andan, Amerika fick sin nya president. Om man då höll andan, kanske man satt sitt kaffe i vrångstrupen nu, men det är en annan sak. Samtidigt var det presidentskifte i det lilla, fattiga landet Gambia i Väst-Afrika. Eller borde ha varit presidentskifte, är väl mera rätt att säga. Den besegrade presidenten ville inte stiga åt sidan, hans folk flydde i många tio tusental till bland annat grannlandet Senegal. Också han som vann valet befann, och befinner sig ännu, i Senegal. Man befarade, och befarar, våldsamheter då det talas om mycket vapen som kommit in i landet och om krigare som varken talar engelska eller woloff, som är landets språk.
Mitt i all det kaos som Gambia befinner sig i finns en liten luthersk kyrka som gång på gång gör att jag med förundran tänker på hur Ordet om Guds nåd och frälsning går ut överallt, på de mest förunderliga sätt.
Jag tänker ofta tanken att ett nät vävs över vår värld. Ett nät som gör att vi mer och mer hör ihop. Jag kan se de vackra trådarna för min inre syn, då jag börjar tänka tanken. Han som väver är vår Herre, och han använder de allra vackraste trådar. Trådarna går från norr till söder, från öster till väster, söder till norr. De korsar varann ofta, vilket gör mönstret så fascinerande.
Jag har besökt den lutherska kyrkan i Gambia för något år sedan då jag arbetade som missionär i Senegal via Finska Missionssällskapet. Gambia ligger 150 km från den senegalesiska lutherska kyrkans centralort Fatick. Resan tog sina modiga 14 timmar.
I staden Brikama finns det kyrkor i varje kvarter. Alla riktningar har sin kyrka, så kyrkor var och är det inte brist på i det muslimska landet. Utomlandsboende gambier kom för många år sedan i kontakt med den lutherska grenen av den världsvida Kyrkan. De ville förmedla det de upplevt till sitt hemland och fick till stånd en luthersk liten församling, tog kontakt med Kyrkornas Världsråd och den lutherska kyrkan i Senegal. Under många år var församlingen i Gambia en satellitförsamling till den senegalesiska lutherska kyrkan. Man kom fram till att man så fort som möjligt skall utbilda egna präster. Fördomsfritt sände de ett par, man och hustru, till Makumira prästseminarium i Tanzania. Det är här som trådarna i väven börjar nudda oss i svensk-Finland. Som lärare hade de bland annat emeritus biskop Erik Vikström. Då paret blev prästvigda assisterade en finlandssvensk präst. När jag besökte kyrkan upplevde jag genuin samhörighet med den ansvarige pastorn. Vi hade gemensamma goda vänner, trots att vi inte hade träffats tidigare.
Nu, i det politiska kaos som råder i Gambia, arbetar kyrkan för fred och försoning. För att manifestera freden har kyrkan idag börjat bygga en kyrka som skall ha både kristna och muslimer som elever. Kyrkan har en enda bil. Med den kör de till gränserna för att transportera hem de som flytt väntade oroligheter. Som känt ryms det betydligt flera i en afrikansk bil än i Europa, så antalet kyrkan hjälpt hem är ganska stort.
Ett presidentskifte i ett litet avlägset land. Har det något med vår kyrka i Finland, med kyrkan nu? Jo, alla kyrkliga trådar som vävts ihop under årens lopp från norr till söder, från väst-Afrika till öst-Afrika, från söder upp tillbaka till Norden gör att vi känner varandra, mer eller mindre bra. Vi hör ihop. Trådarna från Senegal, tvinnade ihop med finländska trådar sedan tiotalsår nuddar också den här lilla kyrkan.
Jag fascineras om och om igen av tanken, hur liten vår värld är och hur det som det ena gör påverkar den andra. Både i stort och smått. Gambierna i utlandet mötte kristna som tog väl emot dem. I glädje och tacksamhet över det de fick uppleva i kyrkan ville de förmedla vidare det de upptäckt till sina landsmän. De bekostade olika projekt, stödde prästparet och sakta byggdes kyrkan upp och är nu en självständig luthersk kyrka i Väst-Afrika.
Det har betydelse hur vi bemöter främlingar i våra länder. Det kan ha långtgående konsekvenser. Positiva och negativa, men med tanke på alla vackra trådar som vävs ihop vill jag tro att det positiva överväger.
En öppen kyrka ger mera trådar till den världsvida väven. En öppen kyrka ger stadga och trygghet åt den lokala väven. En öppen kyrka som lever i nuet drömmer jag om denna januarikväll. Nej inte bara drömmer, utan ber.
