Vi lever i ett av världens rikaste länder och berättar då och då med stolthet i rösten för andra om att Finland är ett välfärdsland. Och visst är det fortfarande så, trots att inkomstklyftorna tenderar att öka och klasskillnaderna blir mer uppenbara.
Men hur definierar vi rikedom? Och kan man vara rik men ändå fattig? Svaret på den sistnämnda frågan är ett otvetydigt ja. Sett i ett globalt perspektiv är Matti Meikäläinen välbärgad. Men mitt i rikedomen smyger sig fattigdomen sakta men säkert in i själens skrymslen och vrår.
Johannes skrivning i Upp. 3.17 ger perspektiv på begreppen rikedom och välfärd; Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
Mitt i välfärden exponeras från och till en inre, andlig fattigdom. Många har glömt sin historia och kultur. Allt flera förlorar sakta men säkert sina kristna bilder och berättelser och står därför tomhänta när livet rammas, vilket sker förr eller senare för alla av oss. Vad skall vi ty oss till när vi tappar våra bilder, sånger och böner som kunde vara vår tolkningsnyckel när det oförklarliga drabbar i form av sjukdom, ångest och ond, bråd död?
Vi har också förlorat vårt kristna språk och då talar jag inte bara i termer av en förlorad gudsdimension. När de kristna bilderna och det religiösa språket trängs ut i marginalerna har vi även svårt att möta konstens och litteraturens världar, eftersom de ofta relaterar till kristna bilder och symboler. Den som inte kan sin Bibel har svårt att t.ex. förstå djupet i Leonard Cohens Halleluja.
När vi inte mera heller lär oss utantill, eller som det på engelska så fint heter ”by heart”, så tappar vi också vårt hjärta. Det vi kan ”by heart” hjälper oss i situationer när vi skall tolka och sätta ord på livets glädje och sorg. Och omvänt, om vi inte har ord som vi lärt oss ”by heart” har vi svårt att tolka livet och finna mening i tillvaron. Den som inte har orden och berättelserna i sitt hjärta är illa rustad att möta livet.
Det finns många barfotabarn som går genom livet, illa rustade att möta detsamma. Dessa offer för ”modern” uppfostran och en pedagogik som gjorde bekvämligheten till en dygd när man degraderade utantill läsning och minneskunskap till gammalmodigheter och onyttigheter.
När man har glömt sitt Fader vår, tappat språket och förträngt de heliga bilderna står man lätt ensam i en snabbspolande fragmentarisk värld, mitt i ett virrvarr av intryck och frågar; Vem är jag? Varför finns jag till? Och vad är det för mening med mitt liv?
Frågorna är angelägna. De är inte bara psykologiska utan också andliga. Därför är det viktigt att kyrkan fortsätter att berätta den stora berättelsen om mannen från Nasaret som helade sjuka, upprättade utstötta och förlät synder. Den berättelsen är på många sätt både livsbejakande och livsavgörande. Och den ger något att ta spjärn emot när livet far fram med oss.