Dådet i Åbo för en vecka sedan lade sordin på tillvaron. Terrorismen steg rakt in i det finländska vardagsrummet då två personer dödades och åtta skadades i ett helt meningslöst vansinnesdåd på Salutorget.
Det finns få förmildrande omständigheter för den som medvetet tar en annans liv. Varje liv är lika värdefullt oberoende av kön, hudfärg, religion eller etnicitet. När ett liv medvetet släcks ut är det en skymf mot Gud själv, och den som med en sådan gärning tror sig tjäna Gud kommer en vacker dag att inse att det är en helt annan potentat som styr personens tankar och gärningar.
Högerextrema och nationalistiskt sinnade krafter har inte varit sena ikläda sig besserwisserns och domarens roll. ”Vad var det vi sa!” Men trots att det var en asylsökande som utförde dådet går det inte, som många helt riktigt påpekat, att skylla allt på invandringen eller islam.
Faktum är att vi också har våra egna ”terrorister”. De är kanske inte terrorister i ordets egentliga bemärkelse med en ideologisk agenda, men det står utom allt tvivel att de spår de lämnar efter sig är lika grymma som blodfläckarna på Salutorget i Åbo.
Senaste år sköts tre kvinnor ihjäl av en finländsk man på öppen gata i Imatra. Våra egna ”hemvävda terrorister” har tidigare gett oss begrepp som Jokela, Kauhajoki och Myyrmanni. Tragedier där det sammanlagda antalet offer stämmer till eftertanke.
Med jämna mellanrum läser vi om oerhörda familjetragedier då – oftast mannen i familjen – först tagit livet av fru och barn och sedan sig själv. I alltför många finländska hem ”terroriseras” och misshandlas någon part i relationen och får blåslagen lämna lägenheten hals över huvud. Våldsbrottsstatistiken är som bekant ingen munter läsning och allra minst ger den oss finländare någon orsak att slå oss för bröstet.
De som skyller allt på invandringen, slapp flyktingpolitik, kulturella skillnader eller bristande integrering gör det väl enkelt för sig. Ondskan och mörkret i själen går djupare än så. Själens mörker och ondskans demoniska makt finns inte enbart hos förhärdade brottslingar eller fanatiska extremister. De är en realitet för oss alla och vi står varje dag inför valet att välja mellan mörker och ljus. Hur svår den här rågången är också för helt prydliga medelfinländare ser vi så fort vi går in på ett kommentarfält på facebook eller i en tidning. Hätskheten och önskan att ”mosa” den som tänker annorlunda ligger under ytan. Och hatprat råder det som bekant ingen brist på!
Låt mig bli redskap för din frid. Denna rad från en bön som tillskrivs Franciskus belyser varje människas grundvillkor; att man inom sig bär på anlag för både det goda och det onda och att vi varje dag står inför ett medvetet val. I valet mellan gott och ont behöver vi både Guds och medmänniskors hjälp.
Det är som bekant ingen konst att sätta igång en spiral av hat, men det kräver mod att bryta den. På den punkten har kyrkan med sin människosyn och sitt budskap något viktigt att säga i efterdyningarna av det som hände på Salutorget i Åbo.
