På världsmissionskonferensen i Arusha lyssnade vi under fem dagar i mars till olika röster. De flesta inläggen kom från majoritetsvärlden (Afrika, Asien, Latin-Amerika och Oceanien). Vi har vant oss vid att beskriva hedendom i termer av trolldoktorer och svart magi. Under konferensen identifierade rösterna från världens marginaler vårt globala ekonomisk-materialistiska system som den mest allvarliga avgudadyrkan i vår tid. När förkunnelsen om omvändelse ofta har handlat om att avsäga oss personliga laster, talade presentatörerna i Arusha om omvändelse från system som skapar orättvisa, våld och utnyttjande av de svagaste.
”I det globala systemet har finansmarknaden blivit en av vår tids avgudar. Den har förstärkt en kultur av dominans och diskriminering, som fortsättningsvis utesluter miljontals människor, och håller dem kvar i förhållanden av sårbarhet och utnyttjande.”
Denna grundanalys av de makter som kyrkan bör står upp emot idag finns i det avslutande dokumentet ”Kallelse till lärjungaskap från Arusha”
Missionens medel och mål är lärjungaskap, en term vi inte är alldeles vana att använda i vår folkkyrkliga miljöer. Vi talar ju mera om att leva som kristen, eller om att följa Jesus. I slutdokumentet syns de sydliga kyrkornas betoning av det kollektiva. ”Kallelsen att vara lärjunge leder oss till att dela och leva ut Guds kärlek i Jesus Kristus genom att söka rättvisa och fred på vägar som är andra än världens vägar (Joh:14:27). Så svarar vi på Jesu kallelse att följa Honom från världens marginaler”
Det avslutande dokumentets rekommendationer och den tillhörande bönen utgår från ett helhetsperspektiv, där missionen är ett redskap för den treenige Guds återupprättande av skapelsen, befriande av den fallna världen, och förnyande av tro och kärlek genom Anden. Under de senaste femtio åren har en inspirerande vision av kyrkans glädjefyllda och holistiska mission som ett redskap för Guds rike vuxit fram i såväl ekumeniska, evangelikala som katolska läger. Tyvärr släpar diskussionen efter i Finland. Ändå hörs glädjande många unga röster som talar för ett kristet vittnesbörd, i vilket arbete för rättvisa, fred och diakoni är omistliga delar.
Det var lätt att ryckas med i de afrikanska rytmerna och melodierna under konferensen. Andaktslivet gav djup. Frågan är ändå hur vi går vidare i konkret tjänst. Det finns ytterst få platser där kyrkorna är helt oberoende av det ekonomiska systemet. Både i nord och i syd är vi en del av det vi kritiserar. Kyrkor som påtalar bristen på utbildning och hälsovård för alla är ibland förvånansvärt tysta när det gäller utvecklandet av företagsamhet, skatteuppbörd och ekonomiska utjämningsmekanismer. Vill vi ha förändring, behövs konstruktiva lösningar. På många håll förväntas kyrkan påverka i ”världsliga” frågor. För en tvåregementlig lutheran faller det sig inte alldeles naturligt. Biskopar i kyrkor där marginalisering och tudelning är verklighet har inget annat val.
Skiljelinjen går inte bara mellan ”oss” och ”dem”, utan rakt igenom oss alla som drömmer och längtar efter högre levnadsstandard. Mission kräver personlig reflektion och omvändelse. På vilket sätt är jag en del av den värld som genererar orättfärdighet? Vad behöver jag vända mig ifrån? Hur bidrar min livsstil till ojämlikhet människor emellan och utarmning av skapelsen? Från insikterna om att vi alla är marginaliserade från det Gud menat oss att vara och att vi alla upprättas och försonas av Guds rena godhet, kan Guds rikes nya gemenskap växa fram och skapa verklig förändring.
