Om tro och utveckling

Protestekniker Frank Dube. Foto Laura Meriläinen-Amaumo

”Kan ni vänligen inleda vårt möte med en bön?”

Tillsammans med biskop Mothusi Lethlage och tre andra ledare från Botswanas evangelisk-lutherska kyrka besöker vi ministeriet för hälsa och välfärd i Gaborone. Vi har avtalat om ett möte med chefen för avdelningen för samarbete med tredje sektorn och fyra specialsakkunniga. Överläggningen gäller det samhälleliga arbete kyrkan gör.

Det är avdelningschefen som riktar frågan till biskopen. Efter bönen berättar chefen vilken betydelse kyrkornas och missionsorganisationernas hälsovårds- och utbildningsarbete haft för utvecklingen i Botswana. Kyrkorna står för en märkbar insats i hälsovård och utbildning. Den lutherska kyrkans rehabiliteringscenter är ett spetscenter i produktionen av proteser. Arbetet har gett resultat.

Avdelningschefen berättar  att det under hans barndom var vanligt att man använde fördomsfulla benämningar för människor med funktionshinder. Kyrkans rehabiliteringscenter kallades för anstalten för de värdelösa. Genom att bemöta alla människor med respekt har rehabiliteringscentret sakta men säkert ändrat på  attityderna. Centrets påverkansarbete har bidragit till utvecklingen av lagstiftning och statens budgetanvändning. Man har varit med om att skapa långsiktiga förändringar.

Globalt förs en växande diskussion om förhållandet mellan religion och utveckling. Under början av 2000-talet har religion mer och mer setts i negativt ljus. Diskussionen har i mycket handlat om radikalisering och fanatism.

I den diskussion som nu växer, bl.a. inom Förenta Nationerna, lyfts religioners positiva sidor fram. Man ser att tron är en drivkraft för arbetet för medmänniskans bästa. Övertygelse ger motståndskraft och uthållighet också i outhärdliga situationer. På grund av sin tro söker sig människor till världens smärtpunkter för att skapa försoning och vandra med dem som andra föraktar och exkluderar.

Under den närmaste framtiden kommer vi att ställas inför allvarliga frågor om vilken form av tro vi vill stå för. Det finns starka krafter som mer och mer använder även den kristna tron för att motivera cynisk maktutövning, nationell själviskhet, etniskt övermod, manipulation och rädsla. Vilka konsekvenser kommer detta att få för världens utveckling?

Mötet i Gaborone är slut. Avdelningschefen vänder sig till mig och säger: ”Rra, jag ber dig avsluta med bön.” Det han sett av kyrkornas arbete har väckt förtroende, tacksamhet och respekt. För mig blev det en nyttig påminnelse om frukterna av att följa Kristi väg: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna.” Jag hoppas att också vår kyrka i Finland fortsätter på den vägen.

Trådar i kyrkväven

För en vecka sedan höll världen andan, Amerika fick sin nya president. Om man då höll andan, kanske man satt sitt kaffe i vrångstrupen nu, men det är en annan sak. Samtidigt var det presidentskifte i det lilla, fattiga landet Gambia i Väst-Afrika. Eller borde ha varit presidentskifte, är väl mera rätt att säga. Den besegrade presidenten ville inte stiga åt sidan, hans folk flydde i många tio tusental till bland annat grannlandet Senegal. Också han som vann valet befann, och befinner sig ännu, i Senegal. Man befarade, och befarar,  våldsamheter då det talas om mycket vapen som kommit in i landet och om krigare som varken talar engelska eller woloff, som är landets språk.

Mitt i all det kaos som Gambia befinner sig i finns en liten luthersk kyrka som gång på gång gör att jag med förundran tänker på hur Ordet om Guds nåd och frälsning går ut överallt, på de mest förunderliga sätt.

Jag tänker ofta tanken att ett nät vävs över vår värld. Ett nät som gör att vi mer och mer hör ihop. Jag kan se de vackra trådarna för min inre syn, då jag börjar tänka tanken. Han som väver är vår Herre, och han använder de allra vackraste trådar. Trådarna går från norr till söder, från öster till väster, söder till norr. De korsar varann ofta, vilket gör mönstret så fascinerande.

Jag har besökt den lutherska kyrkan i Gambia för något år sedan  då jag arbetade som missionär i Senegal via Finska Missionssällskapet. Gambia ligger 150 km från den senegalesiska lutherska kyrkans centralort Fatick. Resan tog sina modiga 14 timmar.

I staden Brikama finns det kyrkor i varje kvarter. Alla riktningar har sin kyrka, så kyrkor var och är det inte brist på i det muslimska landet. Utomlandsboende gambier kom för många år sedan i kontakt med den lutherska grenen av den världsvida Kyrkan. De ville förmedla det de upplevt till sitt hemland och fick till stånd en luthersk liten församling, tog kontakt med Kyrkornas Världsråd och den lutherska kyrkan i Senegal. Under många år var församlingen i Gambia en satellitförsamling till den senegalesiska lutherska kyrkan. Man kom fram till att man så fort som möjligt skall utbilda egna präster. Fördomsfritt sände de ett par, man och hustru, till Makumira prästseminarium i Tanzania.  Det är här som trådarna i väven börjar nudda oss i svensk-Finland. Som lärare hade de bland annat emeritus biskop Erik Vikström. Då paret blev prästvigda assisterade en finlandssvensk präst. När jag besökte kyrkan upplevde jag genuin samhörighet med den ansvarige pastorn.  Vi hade gemensamma goda vänner, trots att vi inte hade  träffats tidigare.

Nu, i det politiska kaos som råder i Gambia, arbetar kyrkan för fred och försoning. För att manifestera freden har kyrkan idag börjat bygga en kyrka som skall ha både kristna och muslimer som elever. Kyrkan har en enda bil. Med den kör de till gränserna för att transportera hem de som flytt väntade oroligheter. Som känt ryms det betydligt flera i en afrikansk bil än i Europa, så antalet kyrkan hjälpt hem  är ganska stort.

Ett presidentskifte i ett litet avlägset land. Har det något med vår kyrka i Finland, med kyrkan nu? Jo, alla kyrkliga trådar som vävts ihop under årens lopp från norr till söder, från väst-Afrika till öst-Afrika, från söder upp tillbaka till Norden gör att vi känner varandra, mer eller mindre bra. Vi hör ihop. Trådarna från Senegal, tvinnade ihop med finländska trådar sedan tiotalsår nuddar också den här lilla kyrkan.

Jag fascineras om och om igen av tanken, hur liten vår värld är och hur det som det ena gör påverkar den andra. Både i stort och smått. Gambierna i utlandet mötte kristna som tog väl emot dem. I glädje och tacksamhet över det de fick uppleva i kyrkan ville de förmedla vidare det de upptäckt till sina landsmän. De bekostade olika projekt, stödde prästparet och sakta byggdes kyrkan upp och är nu en självständig luthersk kyrka i Väst-Afrika.

Det har betydelse hur vi bemöter främlingar i våra länder. Det kan ha långtgående konsekvenser. Positiva och negativa, men med tanke på alla vackra trådar som vävs ihop vill jag tro att det positiva överväger.

En öppen kyrka ger mera trådar till den världsvida väven. En öppen kyrka ger stadga och trygghet åt den lokala väven. En öppen kyrka som lever i nuet drömmer jag om denna januarikväll. Nej inte bara drömmer, utan ber.

Andliga barfotabarn

Vi lever i ett av världens rikaste länder och berättar då och då med stolthet i rösten för andra om att Finland är ett välfärdsland. Och visst är det fortfarande så, trots att inkomstklyftorna tenderar att öka och klasskillnaderna blir mer uppenbara.

Men hur definierar vi rikedom? Och kan man vara rik men ändå fattig? Svaret på den sistnämnda frågan är ett otvetydigt ja. Sett i ett globalt perspektiv är Matti Meikäläinen välbärgad. Men mitt i rikedomen smyger sig fattigdomen sakta men säkert in i själens skrymslen och vrår.

Johannes skrivning i Upp. 3.17 ger perspektiv på begreppen rikedom och välfärd; Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.

Mitt i välfärden exponeras från och till en inre, andlig fattigdom. Många har glömt sin historia och kultur. Allt flera förlorar sakta men säkert sina kristna bilder och berättelser och står därför tomhänta när livet rammas, vilket sker förr eller senare för alla av oss. Vad skall vi ty oss till när vi tappar våra bilder, sånger och böner som kunde vara vår tolkningsnyckel när det oförklarliga drabbar i form av sjukdom, ångest och ond, bråd död?

Vi har också förlorat vårt kristna språk och då talar jag inte bara i termer av en förlorad gudsdimension. När de kristna bilderna och det religiösa språket trängs ut i marginalerna har vi även svårt att möta konstens och litteraturens världar, eftersom de ofta relaterar till kristna bilder och symboler. Den som inte kan sin Bibel har svårt att t.ex. förstå djupet i Leonard Cohens Halleluja.

När vi inte mera heller lär oss utantill, eller som det på engelska så fint heter ”by heart”, så tappar vi också vårt hjärta. Det vi kan ”by heart” hjälper oss i situationer när vi skall tolka och sätta ord på livets glädje och sorg. Och omvänt, om vi inte har ord som vi lärt oss ”by heart” har vi svårt att tolka livet och finna mening i tillvaron. Den som inte har orden och berättelserna i sitt hjärta är illa rustad att möta livet.

Det finns många barfotabarn som går genom livet, illa rustade att möta detsamma. Dessa offer för ”modern” uppfostran och en pedagogik som gjorde bekvämligheten till en dygd när man degraderade utantill läsning och minneskunskap till gammalmodigheter och onyttigheter.

När man har glömt sitt Fader vår, tappat språket och förträngt de heliga bilderna står man lätt ensam i en snabbspolande fragmentarisk värld, mitt i ett virrvarr av intryck och frågar; Vem är jag? Varför finns jag till? Och vad är det för mening med mitt liv?

Frågorna är angelägna. De är inte bara psykologiska utan också andliga. Därför är det viktigt att kyrkan fortsätter att berätta den stora berättelsen om mannen från Nasaret som helade sjuka, upprättade utstötta och förlät synder. Den berättelsen är på många sätt både livsbejakande och livsavgörande. Och den ger något att ta spjärn emot när livet far fram med oss.

Nytt år och ny blogg

Allt har sin tid. Det gäller också bloggar. Nyckelnbloggen har under många år fungerat som en kanal mellan oss på Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) och de anställda i Borgå stift. Bloggen startade som ett komplement till tidningen Nyckeln och var till en början rätt långt en professionsblogg riktad till kyrkans anställda.

Efter en del funderande har vi på KCSA kommit till att det är dags att gå vidare. Nyckelnbloggen läggs ner och istället lanserar vi en ny blogg kyrka nu. Som namnet säger ligger fokus på vad det betyder att leva som kristen och vara kyrka här och nu. Kyrka nu strävar efter att vara en blogg med tummen på tidens puls. Den analyserar och kommenterar aktuella händelser i kyrka och samhälle och diskuterar den kristna trons relevans för dagens människor. Den kan ibland vara försiktigt lågmäld andra gånger frimodigt ifrågasättande. Grunden är dock klar. Vi står för samma värderingar och tro som evangeliernas Jesus.

Vi hoppas att du som har följt Nyckelbloggen också fortsätter att följa oss på kyrka nu. Vi skall göra vårt bästa för att informera om och diskutera, fördjupa och analysera det som sker i kyrka och samfund. Ibland blir det mera populärt och lättsmält. Andra gånger är tuggmotståndet större. Men i allt ber, hoppas och tror vi att det som skrivs manar till eftertanke och reflektion, till uppbyggelse och frimodighet att leva som kristna och uttrycka vår gemensamma tro.

Lanseringen av bloggen kyrka nu innebär även att vi utökar skaran bloggare. Vi inbjuder varje år några gästbloggare som regelbundet delar med sig av sina erfarenheter och tankar. Våra gästbloggare behandlar, med avstamp i sin vardag och sina erfarenheter,  allt mellan himmel och jord då de tar sig an lokala, nationella och globala frågeställningar och utmaningar.

Förutom våra gästbloggare möter du då och då också oss som jobbar på KCSA. Vi bloggar kring vårt arbete och frågor som är aktuella i stiftet och församlingarna.

Välkommen till kyrka nu. Vi hoppas du skall trivas med oss. Vi ser gärna att processen kring bloggen är dialogdriven, vilket betyder att du gärna får kommentera och diskutera med oss på facebook eller i bloggens kommentarfält.

 

Sixten Ekstrand

Direktor

Kyrkans central för det svenska arbetet