Enligt en enkät som YLE har gjort anser 70 % av de tillfrågade att det är dags att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne, istället för att som nu ge undervisning i elevens egen religion, och erbjuda undervisning i livsåskådning till de elever som inte tillhör något religiöst samfund. Det är inte första gången frågan dyker upp, och nu som tidigare präglas diskussionen – och även en del ledarskribenters åsikter – av en förenklad och ställvis på bristfälliga fakta byggd argumentation.
Det är helt klart att det nuvarande systemet har både praktiska och ekonomiska nackdelar då eleverna måste delas upp i flera undervisningsgrupper, men införandet av ett gemensamt livsåskådningsämne är inte heller så oproblematiskt som tillskyndarna vill påskina. De som förespråkar ett för alla gemensamt livsåskådningsämne gör det tyvärr lite väl enkelt för sig. Det är uppenbart att merparten av dem som vill gå i den här riktningen, inte verkar ha någon djupare kunskap om innehållet i varken dagens religionsundervisning eller ett eventuellt framtida gemensamt livsåskådningsämne för alla.
Dagens religionsundervisning är inte konfessionell, än mindre handlar det om religionsutövning, vilket en del låter påskina. Det konfessionella draget i ämnet religion togs bort redan år 1985. Istället bygger undervisningen i religion, liksom alla annan undervisning i skolan, på aktuell vetenskaplig och pedagogisk forskning. I religionsämnet ingår också undervisning om andra samfund och religioner än det som eleven tillhör. En omständighet som är av oerhörd vikt i en tid av ökad invandring och global rörlighet. Vi kan inte förstå vår värld utan att förstå religionernas inverkan på och betydelse för olika kulturer.
Att religionsundervisningen utgår från elevens egen religion har ingenting med indoktrinering i en speciell tro att göra. Den som använder ordet indoktrinering i det här sammanhanget avslöjar i regel enbart sin egen okunskap om både religionsundervisningens väsen och skolans läroplan. Undervisning i egen religion innebär att man tar avstamp i den tro och kultur som är bekant för eleven, ungefär på samma sätt som man i andra ämnen först bekantar sig med det egna landets historia, kultur och traditioner innan cirklarna vidgas.
Det är dock inte förvånande att så många som 70 % svarar jakande på en förenklad fråga om det är skäl att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne för alla. Men frågan är om de inte i det här sammanhanget ”gör en brexit” och tar ställning för ett alternativ vars innehåll och konsekvenser de inte har tillräcklig kunskap om. Det som ser så enkelt ut i teorin är betydligt mera invecklat i verkligheten.
Ämnet livsåskådning, som det är utformat i dag är alltför smalt för att fungera som bas för ett gemensamt livsåskådningsämne, eftersom det innehåller minimalt med stoff om världens religioner. Och om man för att kompensera detta utökar stoffet om kristendom och andra religioner, så faller det inte förespråkarna för livsåskådningsämnet på läppen. Då befinner vi oss i samma situation som i Norge där det pågår en dragkamp om innehållet i livsåskådningsämnet. De som förespråkar livsåskådning tycker det undervisas för mycket i religion medan kristna föräldrar å sin sida anser att barnen får alltför för lite kunskap om sin egen och andra religioner.
En annan utmaning med ett gemensamt livsåskådningsämne kan hämtas från den rikssvenska kontexten där kunskapen om tro och religion har sjunkit markant efter att man införde gemensam undervisning i livsåskådning. Ett faktum som var och en som följt med en frågesport i Sveriges TV nogsamt kunnat notera. Okunskapen om kristendom och andra religioner är ofta monumental.
Förslaget om ett gemensamt livsåskådningsämne kan vid en första anblick verka lockande. Men om det löser ett problem så skapar det istället andra. Det är säkert möjligt att gå in för ett gemensamt ämne men då handlar det definitivt om att börja från början och göra ett grundligt arbete med både läroplan och innehåll. Och då måste också frågan om livsåskådningsämnets status resas. Med det antal timmar ämnet har nu finns det små möjligheter att ge en god allmänkunskap om världens religioner och olika livsåskådningar. Och att göra en halvmesyr som kommer att sänka nivån på både religionsundervisningen och undervisningen i livsåskådning är ingen elev betjänt av i en tid då en ökad globalisering kräver en förståelse för och kunskap om olika kulturer och religioner.
Så till dess man kan presentera en läroplan i livsåskådning som tillgodoser både behovet av en gedigen kunskap om världens religioner och andra livsåskådningar, så är det absolut bästa att hålla fast vid vårt nuvarande system. Det ger en god kunskapsmässig grund och värnar också om minoriteter som katoliker, ortodoxa, judar och muslimer som får objektiv undervisning utgående från sin egen religiösa kultur av kompetenta lärare.
